Citat:
Ursprungligen postat av CtrlAltDelThis
22 april Norrköping, Flygeln
Som ni vet föds det stjärnor med jämna och ojämna mellanrum. Några killar kommer från ingenstans nästan och slår igenom med dunder och brak. Ett sånt exempel, på senare år, är svenska hårdrocksbandet
Nestor. Detta band från Falköping bildades redan på 80-talet. Men av olika skäl skrotades bandet. För att väckas till liv igen på riktigt år 2021. Ett debutalbum som fick väldigt god respons. Och när möjligheten att göra en turné i Sverige uppenbarade sig hoppade Tobias Gustavsson (sång), Jonny Wemmenstedt (gitarr), Marcus Åblad (bas), Martin Frejinger (keyboard) och Mattias Carlsson (trummor) på tåget.
När jag noterade att ett av konserttillfällena passade mig ganska så utmärkt så kändes det helt rätt att köpa biljett.
VELVETEEN QUEEN
Första bandet ut på scenen var
Velveteen Queen och låt oss slå fast detta: att komma in som ett oprövat kort bland mer kända band är ofta en otacksam uppgift. Det kommer vi inte ifrån. Det brukar vara få personer i publiken och knappt någon känner till låtmaterialet. Trots dessa faktorer så visade det sig att killarna i
Velveteen Queen spelade sina kort väl, det kan jag säga redan här och nu.
Det är ju inte helt oväntat när man är på konsert att första bandet ut är okänt eller nära inpå. Så var det även denna gång. En helt ny bekantskap för mig vad jag vet, tror inte jag kände till dessa grabbar innan. Förväntningarna var alltså i princip nollställda. Musikaliskt är det den äldre hårdrocken som agerar inspirationsgrund. Således är det 70- och 80-talets tonkonst som står högt i kurs.
Den första låten - vilken det nu var - hade snyggt arrangerad bakgrundssång, det kommer jag ihåg. Efteråt blev det lite grötigt, vissa låtar tickade på i normalt tempo och andra var lite slöare. De långsamma bitarna kändes inte superbäst, om vi ska uttrycka det diplomatiskt.
Lyckades bandet charma publiken i någon stor utsträckning? Skulle inte tro det, av de klena reaktionerna att döma. Det här är inte musik som jag spelar allt för ofta här hemma, men visst, det händer.
Men då ska vi också säga att killarna var fokuserade på scenen och på det sättet blev det ett gott intryck. Bandet visade upp en kaxig attityd och det är väl nästan ett måste om man ska framföra denna typ av musik. Det går rakt in på deras pluskonto.
Hittills har killarna släppt en EP med namnet "
The Theater Sessions" som innehåller fyra låtar. Och debutalbumet är under inspelning. Någon stor rutin kan man således inte säga att bandet har. Var det något som märktes? Nej, inte alls. Trots att killarna är unga och att deras debutalbum ännu inte finns ute på marknaden så kändes grabbarna samspelta och hungriga. Hade faktiskt kunnat gissa på att bandet redan släppt ett par plattor, utifrån den rutin och den professionalism de visade upp.
Mitt första live-möte med
Velveteen Queen... var väl hyfsat ändå. Jag har absolut sett och hört sämre. Sanningen är den att detta bara inte riktigt är musik som harmoniserar med mig och mina preferenser. Men ingen skugga ska falla över framförandet eller passionen.
ART NATION
Desto mer kända för mig var killarna i
Art Nation. Trots detta ändå ett band jag har en rätt så begränsad relation till. Delvis är det mitt eget fel som inte ägnat nog med tid åt deras musik.
Hur som helst, precis som brukligt hade det nu börjat samlas mer folk framför scenen. Och när det väl blir dags så väljer bandet att sparka igång med den keyboard-utsmyckade låten "
Don't Wait For Salvation". Inget dumt val - men jag hade kunnat komma på bättre. Publiken är inte direkt med på noterna, men bandet öser i alla fall på så gott det bara går. Mer kan vi inte kräva i ett sånt läge.
Eftersom bandets tonkonst är mer modern, någon hybrid i gränslandet mellan hårdrock och metal, och ibland drar iväg något åt power metal-hållet så kändes det rätt självklart att jag skulle tilltalas mer av detta än av
Velveteen Queens musik. Sagt och gjort.
Bandet har ett nytt album redo för release och den här kvällen bjöd killarna på en ny låt från denna: "
Brutal & Beautiful". En klart schysst och högklassig låt men inget oumbärligt storverk egentligen. Refrängen till den är dock riktigt slagkraftig. Sånt gillar vi!
Art Nation har inte släppt ett album sedan 2019 och det har bara varit ett fåtal live-spelningar senaste åren med tanke på corona. Kanske är det så att bandet har laddat upp batterierna under tiden? Gruppens medlemmar kändes vitala på scenen. Trummisen kan jag dock inte säga att jag noterade särskilt mycket om.
Det är svårt att skriva något om
Art Nation och ett live-framträdande av gruppen utan att säga några meningar om Alexander Strandell. Han är verkligen en sångare med mycket god röstkapacitet. På scenen är han en riktig showman och hans närvaro lyfter upp spelningen en nivå, men då vill jag ändå säga att ingen skugga ska falla över de andra musikerna i bandet.
Frågan är om Alexander Strandell, med dessa två faktorer i bakhuvdet, ändå inte var den sångare som tilltalade mig mest av de tre som intog scenen denna kväll? Det är svårt att säga med tanke på att förutsättningarna inte var helt lika. Det känns som att det här teoretiskt skulle kunna vara hur bra som helst om
Art Nation bara hade lite fler låtar av toppklass.
Det fanns säkert folk i publiken den här kvällen som uppskattade spelningen mer än vad jag gjorde. Jag vill inte påstå att jag är
Art Nations största fan direkt. Det finns låtar med det här bandet som jag är intresserad av höra live, men det finns också låtar som känns ganska slätstrukna. Till min stora glädje framförde bandet min personliga favorit "
Ghost Town". Verkligen en upplyftande känsla i den låten. Har jag inte fel nu så var det sju låtar som ingick i setlisten denna kväll.
Trots positiva ord är det ändå så att
Art Nation i dagsläget inte riktigt har det som krävs för att göra stora steg uppåt på min favoritlista. Men kanske kan det komma att ändras i framtiden? Jag hade faktiskt inte haft något emot att få höra några låtar till.
För att avsluta det här med en liten sammanfattning: jag blev inte hundraprocentigt frälst av
Art Nations spelning men den var bra och trevlig. Och fyllde sitt syfte. Bandet höll ångan uppe under speltiden och säkert lyckades man framkalla leenden på läpparna hos vissa i publiken. Kommer personligen att hålla mer koll på detta band i framtiden.
NESTOR
Tiden från det att
Art Nation gick av scenen till det att
Nestor intog den var ganska väl tilltagen. Kanske var det för att locka folket att köpa diverse alkoholhaltiga drycker? Vem vet. Efter uppehållet var det dags för huvudbandet att ta sig an Norrköpingspubliken, som jag gissar var ungefär 400 personer? Allt inleds med tonerna till introt "
A Fanfare For The Reliable Rebel" och när detta har ebbat ut sparkar bandet igång med titelspåret från debutplattan "
Kids In A Ghost Town". Ett självklart val såhär i början med en upplyftande låt som ökar pulsen hos publiken.
Efter denna öppning fortsätter kalaset med "
Stone Cold Eyes" och "
These Days". Bandet upprätthåller en mycket god nivå genom hela konserten, låt vara att det finns några låtar jag tycker är svagare med i setlistan.
Nestor har ju som bekant bara en platta ute på marknaden så alla låtar från den avverkades.
Det finns ju en fördel med att bara ha ett album att plocka låtar ifrån: ingen kan ju efteråt, i ärlighetens namn, gå därifrån besviken med motiveringen att "den" eller "den" låten saknades. Men absolut att jag ser fram emot en albumuppföljare så det finns fler låtar för bandet att välja mellan till konserterna.
Ett av
Nestors signum på albumet är maffiga refränger. Hur lyckades man då med dessa under konserten? Rätt så väl skulle jag säga. Sångaren gjorde grovjobbet och gitarristen samt basisten backade upp. Däremot var publiken väldigt återhållsam. Just det var väl i tråkigaste laget.
En av charm-aspekterna med att gå på konsert är ju att man känner sig som en del av det stora hela. Och det gör man ju när publiken engagerar sig och sjunger med. Och visst sjöng publiken delvis med, men nog var det bra klent ändå jag kan tycka, om jag jämför med andra konserter jag haft förmånen att besöka.
Just det här med allsångsövningar saknar jag också - varför är det så många band som struntar i sådana? Det är ju ett utmärkt sätt att få igång publiken (någorlunda). Då får alla möjlighet att bjuda på sig själv. Ett litet minus där i kanten.
På plattan finns en ballad med namnet "
Tomorrow" där 80-talsikonen
Samantha Fox gör ett sånginhopp. Självfallet är hon inte med på dessa konserter, istället är det
Lollo Gardtman vi får se och höra. Det är väl nästan alltid trevligt med nya bekantskaper men några topp-poäng får hon inte av mig för denna insats. Stämman passade inte riktigt men låten är heller ingen superhöjdare, anser jag.
Vad kan jag säga mer om konserten som sådan? Bandmedlemmarna ser ut att ha riktigt roligt på scenen och några låtar in i spelningen skojar man om att Tobias Gustavsson i sina unga år hade en kärleksrelation med Demi Moore men att hon var omedveten om denna. Vet inte om det var inövat eller påkommet i stundens hetta, det var underhållande mellansnack oavsett.
En annan sak är att
Nestor-killarna, eller främst sångaren Tobias Gustavsson kanske jag ska säga, lämnar en med ett så väldigt ödmjukt intryck. Det är inte tal om rockstjärnor av typen narcissistiska giriga svin som Blackie Lawless (
W.A.S.P), exempelvis. Det är tvärtom, bandet har en allmänt god stämning och sprider positiv energi runt omkring sig.
Fortsättning...
" - Tobbe/Nestor