Globalisering är i själva verket två olika saker

Det finns en tendens i dagens politiska debatt att dela upp människor i globalister och antiglobalister. Jag tycker det blir för enkelt. Man måste differentiera den globalisering som orsakas av att människor kan resa relativt fritt i världen, att länders ekonomier blir alltmer integrerade med varandra och att den tekniska utvecklingen leder till att alla människor på jorden får tillgång till samma kommunikationskanaler. Denna del av globaliseringen är ostoppbar och det är inte ens önskvärt att försöka stoppa den.

Den andra typen av globalisering är idealistiskt motiverad och vill i slutändan skapa något som liknar en världsstat eller i alla fall göra nationsgränser nästintill irrelevanta. Den vill att människor ska få röra sig helt fritt utan restriktioner och att enskilda länders kulturer bör undermineras till förmån till en global konsumtionskultur kontrollerad av korporativa intressen. I grunden finns här en radikal nyliberal tanke om att människor enbart drivs av rationellt egenintresse. Som alla ideologier kommer den förr eller senare i konflikt med verkligheten.

Att den politiska vänstern till stora delar ställt sig bakom den senare typen av globalisering tycker jag är märkligt då den ju ofrånkomligen leder till sämre löner och villkor för arbetarna. I mitt tycke borde det finnas tillfälle för samarbete mellan de delar av vänstern som inte primärt drivs av identitetspolitik och den del av högern som inte ställer upp på den nyliberala föreställningen om en ny världsordning utan gränser. Varför kan inte ett sådant samarbete komma till stånd?

Detta kallas globalism. Vi skiljer mycket riktigt mellan globalism och globalisering av en anledning.


Det är märkligt, ja. Det är ofta lärorikt att fråga om märkliga saker.

Kopplingen mellan vänster och arbetare är ganska svag i nuläget. Vänstern vill ha ett socialistiskt styresskick med blandekonomi, men en blandekonomi vore inte konkurrenskraftig bland marknadsekonomier, så för att få väljarna att acceptera deras ekonomiska politik måste det bli lika jävligt överallt samtidigt och i ungefär samma takt. Det kräver överstatlighet och att oppositionen, när de släpps till makten, lyder under ett välde som inte tillåter dem att föra en alltför väl fungerande ekonomisk politik. Om (M)-(Kd)-(L) skulle göra det nu, t ex, skulle Norge, Tyskland och Finland börja se misslyckade ut. Detta kan också varit en (liten) del av casus belli—att Ukraina började fungera för bra och därmed erroderade stödet för Ryska Federationens blandekonomi.

Exakt. Det borde finnas ett utrymme för samarbete.
Jag tycker Mearsheimers analys är rätt klockren.
Den att det är liberalism som löpt amok. Man gick från människor till länder.
Från https://macmillan.yale.edu/news/john...onal-realities
Citat: "In conclusion, Mearsheimer speculated about what the future looks like for the United States. “The first future world is multipolar,” he said, “with the rise of China and the rehabilitation of Russia. The second is unipolar, where China stumbles and Russia declines.” The nature of the international system would also determine the fate of liberal hegemony. “Multipolarity would lead to the end of liberal hegemony, while unipolarity is fertile ground for the policy.”"

Så lösningen är en multipolär värld. Både Lula och Bolsenaro verkar ha haft ungefär samma utrikespolitik vad gäller BRICS och ryssland. Så vänster och höger kan uppenbarligen i så fall komma överens om sådana här saker.
Det kanske rent av rör sig om en sådan kombination av vänster höger som du nämner. Vet ej.