Skvaller om Jonas Gardell?

"Aaamos!" Ropet liksom rullar in över mig från bortom vassruggen. Ljudet far som en bumerang över de släta klipphällarna, vidare ut på vattenytan för att tvärt vända borta vid badflotten och hamna på den gamla bänken under björkdungen. Röstläget låter hela barnbadet ta del av Jonas Gardells faderliga omsorger.

Platsen vilar i närmast översinnligt sensommarguldgult solljus, varje litet gulnande löv, minsta knott blir tydliga. Det är en av de få varma augustidagarna som kom och gick så fort att de passerade som en dröm om sommaren.
"Aaamos!" Ut ur vattenbrynet med aningen rödbränd rygg och lågtskurna mellanblå badbyxor kliver artisten, författaren, förkunnaren - aktuell med premiär för nya showen Väckelsemöte 11 september. Röstläget låter hela barnbadet ta del av Jonas Gardells faderliga omsorger.
- Men Guuud, det här liknar ju rena kärnfamiljen.
Han vinkar till den lille gossen som sitter ibland artistens entourage av damer i mönstrade tyger på bänken. Jag kommer att tänka på det avsnitt av David Letterman show där skådespelaren Ben Stiller förordar en stiftelse till förmån för barn till okända föräldrar. Ni vet, de små stackare som enbart fotograferas av sina släktingar, aldrig går på röda mattor, inte får leka med andra kändisbarn.

Stockholm är en liten stad, man lär känna sina kändisar. Ser dem i kvarteren där de - och kanske även man själv - bor. En del är diskreta, andra mer på, och somliga måste bli sedda och älskade av alla, hela tiden, jämt. Minns plötsligt när jag satt på en restaurang på Söder. Det var mitt i lunchrusningen då en av bordsgrannarna reste sig upp, sprang ut på trottoaren och för full hals skrek "Mark, Mark, jag har ett bord!" med avsedd effekt bland de vegetariska kvinnorna som snällt vände på huvudet.
Men här är folk vana. Kända personer måste ju också ha sommarställe nånstans. Man tittar inte, lyssnar inte, håller sig till sitt. Ingen börjar till exempel nynna på "Ge inte upp", eller så. En sång "inte bara om ens käraste, utan om ens vänner, Gud, ens barn, någon som man hoppas ska finnas där vad som än händer. Nu tar vi den och så ses vi i höst", som Gardell sa till Allsångspubliken på Skansen häromveckan när han gjorde reklam för sin höstshow.

Men vi ses redan nu och det blir inte powerballad om kärleken utan medieträning. Gardell har tagit fram mobilen - hade han den i badbrallorna hela tiden? Han talar i den som vore den en mikrofon och bokar upp nästa vecka i monolog med sin pr-person.
- Jaha, SvD på fredag, det blir bra, hojtar han.
Däremot är han mindre nöjd med att Dagens nyheter inte hört av sig ännu.
- Förut fick jag alla intervjuer men mina föreställningar fick dåliga recensioner. Nu är det tvärtom. Jamen morgon-tv hör alltid av sig, de är så desperata att fylla sitt utrymme. Men DN gör som vanligt inget. När ska deras läsare få rätt att veta det som resten av Sveriges befolkning får ta del av?
Jonas, det har jag inget svar på. Kan bara konstatera att för tillfället får ingen veta mer än den rest av befolkningen som befinner sig på den lilla stranden.
- Åååh, utbrister Gardell när samtalet tar slut.
Då befinner sig artisten på klipphällens högsta punkt och slår ut med armen i en vid gest. Vi alla, våra barn, termosar, glasspapper och getingar badar i det varmt flödande gyllene ljuset. Plötsligt störtar artisten över till bänken i skuggan under björken fem meter därifrån
- Aaamos

Svar: Egentligen är din fråga lite för privat men okej då, såhär upplever jag mig själv: Jag är en mycket snäll människa men också krävande. Ibland är jag dum. Det är liksom så människor är i allmänhet. Jag försöker också räcka till för alla (exempelvis ta mig tid att svara på din fråga vilket nu tagit hela förmiddagen för mig när jag egentligen borde arbetat). Men ibland tar jag slut, när jag har arbetat för hårt och sovit för lite. Ibland har jag ångest. Ibland är jag väldigt trött. Men oftast är jag glad. Rätt egenartad. Och helt ointresserad av att framstå som Herr Perfekt.

Sedan syns jag mycket när jag gör något, och bara det kan ju vara en källa till irritation. Och så är jag en framgångsrik homosexuell som inte ber om ursäkt för sig, och det sticker möjligen också i ögonen på en eller annan.

När programledaren skämtar om mig vid Kristallen-utdelningen och poängen är att alla ”vet” att jag är en jobbig människa måste man notera två saker: 1) Programledaren har aldrig nånsin träffat mig, 2) Han får inget skratt på skämtet. Vilket betyder att det konsensus som är skämtets förutsättning (att alla vet att jag är jobbig) inte delas av publiken.

Men det har alltid skämtats mycket om mig. Snart sagt varenda komiker i landet har sedan 80-talet haft ”Gardell-skämt”. De har med några undantag när varken varit särskilt roliga eller träffande men det får jag ta. Det är ju inte så att jag inte har skämtat från scenen med andra offentliga personer, även om det numera mest är Mark och möjligen Jan Guillou.

Vad som gör att jag ändå hyser ett visst hopp om mig själv är att jag har långvariga relationer med nästan alla jag känner eller arbetar med: jag har levt med min man i 23 år, kvinnan jag har barn med har jag känt sen jag var 16, min manager och jag har arbetat ihop sen Intiman-showen 93, liksom min scenograf, min kostymmakare, mina koreografer och mina musiker. Min dramaturg på TV som är den jag arbetar mest intimt med är samma kvinna som jag skickade min första pjäs till 1987, jag har varit på samma förlag sedan 1986 osv osv. Att alla dessa människor vill hänga ihop med mig genom alla år tyder ju på att jag gör nånting rätt. Jag tror faktiskt inte heller att någon av alla dessa människor skulle säga ett ond ord om mig – förutom att jag är rätt neurotisk ibland. Då himlar man med ögonen och suckar, men sen fortsätter man som förut.

Dessutom är jag uppfostrad av min mor till att aldrig förtala någon. Har jag en konflikt tar jag den omedelbart med den konflikten berör. Sedan är konflikten ur världen. Jag pratar inte skit bakom någons rygg, jag är inte falsk. Det gör, att om någon uttalar sig elakt i en tidning ger jag inte skit tillbaka. Nackdelen med det är att skitpratet får stå oemotsagt, fördelen är att jag gör som min mamma lärde mig: avstår från att hämnas eller ge igen. I längden tror jag att det lönar sig.