Okej, snällt skvaller är väl inte riktigt lika kul men ...

En solskenshistoria:
I början av nittiotalet, när jag var en jävligt deppad gymnasieelev i en svensk småstad, skrev jag till honom och bad om att få göra en intervju till lokaltidningen. Två dagar senare fick jag ett vykort från honom där han skrev när han skulle komma till "min" stad och att vi kunde ta det då. Han skulle ta tåget tillbaka till Stockholm rätt snabbt så vi tog intervjun i bilen till grannstaden och han var hur snäll och trevlig som helst och tog alla mina - ibland rätt konstiga - frågor på allvar.
Jag skickade intervjun till honom och fick ett tackvykort tillbaka.
Typ ett halvår senare var jag i Stockholm och råkade stöta på honom och Mark i Kungsan. Jag trodde inte att han skulle känna igen mig, men han log stort och hojtade: "Tack för artikeln, den var skitbra!"
Det här kanske låter som en bagatell, men för en småstadsbrud utan självförtroende var det HUGE!