Vanligt att män över 30 inte har några vänner?

De flesta vänner är ju tyvärr arbetsslavar, slav för fittan, skatteslav åt staten.

Om jag vill dra till södra Europa i morgon, vem hänger med, vem kan hänga med,, ingen.
Man vänjer sig att vara ute på sina egna äventyr. Gå ner och ta ett glas vin på torget,, osv.

Få av oss är fria

Hur kul är det att spendera friheten ensam.

Det beror väl helt på.
Själv är jag även likt en skrev, just över 30 år - och enda sociala är kollegor på jobbet där vi även snackar om politik och trading, något sammanträffade med vad en annan skrev i tråden, kunde nästan varit jag som skrev det.
Men kan lägga till om mig själv då så har jag även lite aspie inom mig, speciellt det sociala då.
Bor ensam och varit ensam i stort sett hela pandemin om man inte räknar in jobbet.
Men inte så ensam om man räknar in internet men det är sådan jävla skillnad ändå, där är det däremot nästan knappt några svenskar, utan folk jag känner efter rest i utlandet förut med mera, samt flertal jag inte alls träffat förut än. Många från ett asiatiskt land, känns som svenskar är mindre sociala.

Den enda sociala person jag även känner som bor bara ett par hundra meter bort, en kvinna vid min ålder, är helt insatt i gaming och vill ej velat umgås när jag efterfrågat om de vill hänga med och göra något.

Så det är helt dött och, delvis helt okej.
Jag har tagit mina egna initiativ som jag känt för, t.ex mötte jag några mormoner flera månader sedan och hängde med till deras kyrka i ett par månader, men det blev ingen tro för mig utav det.

Det mesta för mig känns som, det sociala umgängen som är 'lätt' att få så måste man brinna för något, t.ex om man går med i någon organisation eller dylikt, men det vet inte om man kan kalla vänner. Det har jag även prövat där i början av pandemin, då gick jag och en från organisationen och gymmade tillsammans, men sedan jag längre inte var intresserad av delta i deras organisation så bröts kontakten, då jag kände mig inte dela alla deras åsikter som de står för.

Hur kul är det spendera tiden med idioter ? då är man hellre ensam än blir till åtlöje.

Det är nog ganska vanligt då man kommit till vår ålder och har partner, jobb och allt det där ekorrhjuliga. Jag har ett par vänner kvar från tonåren som man träffar någon gång per år för att ta ett par öl med.

Sen trivs jag i och för sig rätt bra i min "ensamhet" med partner, barn och familjeliv. Men visst kan man väl ibland sakna att någon engagerar sig och hör av sig till en.

Svarade på en av dina andra trådar angående att du bråkade med din partner och hon hotade med en sax mot halsen. Helt ärligt nu, får hon dig att känna att du inte får göra något? Att du får/fick dåligt samvete när du umgick med dina vänner? När försvann dina vänner?

Om jag återigen tar upp situationen jag levde i så blev det ju så som jag beskrev ovan, mina vänner tog avstånd från mig på grund av henne. Jag vågade knappt gå ut för att jag fick känslan av att göra fel. Så med åren så försvann ju egentligen allt.

Ta hand om dig pungen!

Tack för orden.

Man får väl erkänna att tjejen tvingade en ghosta bort ett par vänner, vilket suger än idag.
Men man har ju bra tider med tjejen också, bara det att det känns som ett fängelse på något sätt.

Saknar tiden man var yngre och någon helt plötsligt kunde messa mig "hänger du med ut och dricker lite bärs?". Fan vad jag saknar det.

Men nu är man 35 och det känns riktigt tungt att försöka hitta nya vänner. Föreningar, krogen etc känns krystat på något sätt men nu är man väl lite envis också att det inte kommer fungera.

Men efter ha läst tråden så har jag iallafall insett att det inte är något ovanligt iallafall. Jag är inte ensam. Trist.

Man önskar ju att det fanns en sida där snubbar kunde söka polare, utan något sexuellt inblandat alls.. Fast det kanske också är lite tragiskt.

Ja vad fan ska man göra...

Någon rekommenderade försök bonda med en av tjejpolarens tjejkompisars killar. Känns som att tjejen kommer försöka hålla full kontroll på allt då så det går ju bort...

ni som skrivit här, vilka orter bor ni på? själv bor jag i norra skåne.

Är det försent för att återuppta kontakten med dessa? Är broarna helt brända?

Även om man har vänner så ju äldre man blir, så blir det ju svårt för vissa att hitta tid. Tänkte bara är ju jäkligt sällan man har tid att ses då barn/familj kommer med i bilden. Är nog bara några gånger per år som vi får ihop flera ur mitt kompisgäng att göra något.

Mycket vanligt är det tyvärr.

Ledsamt att det är så vanligt. Från en kvinnas synvinkel skulle jag ha svårt att leva med en man (eller kvinna iofs) som inte har egna vänner. Att försöka vara allt för en annan människa är ju ofta nästintill omöjligt.

Esther Perell pratar om det här i relation till modern syn på kärlek/äktenskap: att den romantiska kärleken kommit att innebära att vi tror att vi ska hitta någon som ska vara allt: maka/make, medförälder, bästa vän etc. Det ställer oerhört stora krav på relationen.

Sen förstår jag att det inte är så lätt men det gäller också att våga, lite på samma sätt som man som singel ger sig ut i djungeln och träffar en massa olika i jakten på en man funkar med. Jag hoppas att du hittar ditt gäng!

Jag har en riktigt bra vän från grundskolan och vi hänger fortfarande tillsammans även om det är ofrekvent ofta. Men vi vet var vi har varandra och det är bara att ringa om det är något. Har även en vän jag träffat på senare år i arbetet, men det är betydligt ytligare men funkar fint.

Hur som helst så tycker jag det är viktigt att man har annat än bara frugan eller flickvännen. Har man inga vänner så får man skaffa sig ett intresse i alla fall. Givetvis kan man gå med i en förening, men då får ju föreningen ägna sig åt sånt man är intresserad av, för att gå med bara för att få vänner men att inte vara intresserad av vad föreningen ägnar sig åt är givet att misslyckas.

Det är jättevanligt tror jag. Jag håller hårt i de få vänner jag har haha. De är inte många, men de är bra. Räcker att man har 1 bra