Citat:
Ursprungligen postat av
adina
Återigen i hennes lives säger hon detta antingen när hon sitter och pratar själv eller när hon dagligen ringer upp olika instanser .
Det är hon själv som säger att hon fått diagnoser från psykiatrin redan när de 2 första barnen omhändertogs för 10 år sedan , barn som hon tydligen inte har kontakt med trots att den ena snart är myndig
Hon säger att barnet var rädd för någon på förskolan och att något barn en gång slagit barnet samt att hon då höll barnet hemma i månader för att barnet inte ville gå dit , det var då det blev ett omhändertagande .
Barnet var 4 år vilket barn vid 4 år får inte ideer om att inte vilja gå till förskola då och då , inte äta vissa maträtter , inte vilja sova eller stiga upp , tillhör åldern och betyder inte att hålla barn isolerat i hemmet vilket var fallet i detta ärende
Hon säger i ett samtal att soc säger att hon är psykiskt sjuk. Det betyder inte att hon är psykiskt sjuk. Eller hon kan ha varit deprimerad och tagit cipramil, men det är ju ingen orsak för omhändertagande.
Vi får ingen förklaring till att hon inte fått träffa sina två äldsta barn.
Förskolan är inte obligatorisk och om barnet var rätt och inte gick till förskolan under ett halvårs tid finns det heller inga bevis för att mamman höll barnet inlåst i bostaden.
Det är ju korta telefonsamtal som görs, hon borde inte ringa eftersom det inte för ärendet framåt. Även om de har ljugit i utredningen, gjort en jättehöna av en pytteliten fjäder, är det big nono att försöka prata med dem i telefon.
Även om man anser att soc och domstolar och ivo är maffia vilket de säkert kan upplevas som, eftersom myndigheterna utgår från socialsekreterarnas godtyckliga och rättsosäkra utredningar, får man absolut inte säga det till dem. Man måste sköta det snyggt.
Hon måste gå till botten med anklagelserna som ligger till grund för omhändertagandet med skriftliga bevis och begära hemtagning och sköta det snyggt.
Man måste förstå att det krävs ett speciellt förhållningssätt till soc, man måste tala deras språk, underkasta sig dem i viss mån och inte gå in i alla detaljer som de gjort fel. Man ska givetvis inte gå med på de omsorgsbrister som de påstår om dessa omsrgsbrister inte existerar, då har man ju erkänt och då finns det fog för fortsatt omhändertagande. Man ska sköta allt skriftligt, inte ringa och prata med några myndigheter, såvida man inte söker efter några skriftliga bevis.
Man ska inte göra några orosanmälningar när barnen är omhändertagna, även om oron är befogad och barnet de facto far illa. Det enda är att skriva till socialsekreterarna direkt och meddela. De bryr sig oftast inte och tror att föräldrarna ljuger. Då får man bara hoppas att barnen klarar sig ändå.
Man ska heller inte anmäla soc till jo eller ivo, då blir de riktigt arga och föräldrarna får inté träffa barnen alls, även om ivo säger att det var felaktigt. Man måste känna till spelets regler. Men hur många föräldrar gör det?