Hur avgör man när man ska hjälpa andra, eller låta bli att lägga näsan i blöt?

Om man hyr ut ett rum som man vet används till att våldta barn så är man ett monster. Att du behöver pengar är ingen ursäkt. Man hjälper ju indirekt och är därför minst lycka skyldig. Om det inte är så att barnet våldtas på ett respektabelt vis. Som att idka handel med något land som tillåter barngifte. Vi behöver oljan och ska inte blanda in oss i andra länder utan tänka på oss själva.

Någonstans finns det en gräns. När blir man själv skyldig och när ska man sluta bry sig om främmande och istället tänka på sig själv? Finns det kriterier till detta?

Det är nog ens egen moral som sätter stopp. Ditt första argument med barnet hoppas jag ingen tillåter. Helt annan sak med ett land och olja.

Finns inga respektabla sätt att barn blir våldtagna. Finns inga pengar i gela världen som skulle kunna köpa min tystnad för något sånt.

Andra saker beror på om man vill sätta dit person eller inte. Ser en väns partner strula. Sånt måste komma fram snabbt.

Du ser någon fuska med bostadsbidrag. Sätt dit dem.

Vad i helvete ska det betyda?

Det är vi själva som bestämmer vad vi anser är rätt eller fel. Rätt och fel är subjektivt. Universum i det stora hela klarar sig oavsett.

Det är alltid en balansgång och finns inga riktilnjer.

Jag är inte agreable och går in tidigare än gemene man oavsett vad andra tycker. Det är helt enkelt min personlighet.
Jag tror det är viktigt att man lever efter just sin personlighetstyp.

Om en full alkis tex vill ligga i en snödriva, har han rätt till det? Den åsikten verkar ha många anhängare nu mer. Folk skall få göra vad de vill oavsett hur destruktivt det är.
Tex, klart att autisten kalle skall få skära av sig snoppen om han känner sig som kvinna.

Motsatsen till kärlek är inte hat, utan att inte bry sig alls.