Ett behov att tala om saker - Ältar på det i evigheter

Har så svårt att släppa saker. En av de jobbigaste sakerna jag har svårt att släppa kan vara att jag aldrig berättade att "fallet inte var så". Ska ge ett konkret exempel.

Jag var I BK, hade beställt mat och skulle precis ut och pissa utanför restaurangen. När jag ska ut ser jag ett medelålders par runt 35-40. Sen kommer jag in igen. När jag kommer in så kollar kvinnan på mig med ett leende, alltså det är inget leende, mer som en ironisk blick där hon typ säger - "så du kom in igen för att följa efter mig" eller "jaha du vill ha mig", "jag fattar att du stalkar mig". Hon visade tydligt hundra procent att hon i sin skalle förstod att jag tycker hon är snygg. Trots att fallet inte är så, men med den blicken så säger hon det.

Hon kollade på mig i många sekunder och log. Har så svårt att släppa detta. Nu i efterhand ångrar jag grovt att jag inte bara gick fram och sa det till henne, att jag kom inte in hit en andra gång, jag skulle bara ut och pissa, är inte här för att beundra dig eller se vem du är nej. Så du behöver inte "le" så där ironiskt mot mig. Kan knappast uppfattas som något konstigt.

Det stör mig så otroligt mycket att hon tänkte att jag kom in i restaurangen bara för att beundra henne när jag bara väntade på min beställning. Och kan inte släppa att jag inte berätta detta till henne.

Era tankar kring detta? Kan knappast vara normalt, men så är det för mig. Tror det har med psykopatiska tendenser att göra kanske? Blir så less och provocerad på sånt beteende.

Tror du tolkar in alldeles för mycket av vad andra människor tycker och tänker. Verkligheten är sällan så. Var glad att hon log mot dig. Hon vill troligen bara vara vänlig och inte ironisk.

Tror du har "hjärnspöken" som du behöver hantera.

// CC

Vad hade du förväntat dig för reaktion från henne om du gått fram och sagt sådär, hur skulle hon svara tror du?

Visst kan hon ha skickat ut signaler som du tolkar på ett visst sätt, men du kan aldrig med säkerhet veta vad hon tänkte där och då.

Låter lite som att du har ett mindervärdeskomplex. Varför ser du att den här kvinnan gjorde något som du måste 'överbevisa'?

För övrigt, varför gick du ut ifrån restaurangen för att uträtta dina behov?

"Hon tittade på mig och log"

Detta gjorde sig såpass neurotisk? Le tillbaka bara. Det är väl bara trevligt när folk ler mot en?

Jag fattar att man från tredjepart läser av det så här, men jag lovar dig, jag har märkt detta 2 gånger. Det är inte samma sak som om någon kanske skulle göra det på stan eller så. En annan gång var när jag inte kunde hitta parkering, och då ser jag en tjej som tittar på mig, och när jag ska backa ser jag henne.

Sen ser jag henne helt plötsligt i Willys där hon verkar väldigt glad och tittar på samma sätt mot mig, för dom tror typ jag gillar dom och stalkar dom eller nåt.

Men blir så jobbigt bara. Hatar när någon ska tro att man typ beundrar dom fast fallet inte är så.

Jag är extremt intuitiv, så jag kan bara känna av sånt.

Jag tror jag kan ha mindervärdeskomplex för att jag har saknat att ha en kvinna. Men i övrigt så har jag bra självförtroende. Nej, alltså som jag skrev i mitt förra inlägg, jag är väldigt intuitiv. Kan bara känna av saker tydligt.

Skulle jag sagt så skulle hon uppfatta mig som ett psykfall kanske, jag vet inte, men det är så irriterande bara att hon tänkte så, det är mer behovet i mig själv.

Ibland så blir man bara extremt säker, för kroppsspråk säger en hel del.

Jag gick ut för toaletterna är ohygieniska.

Inte nervös, men ja, blir känslig och irriterad och arg över sånt. Stör mig när någon ska tro med säkerhet att något är på ett visst sätt.

Hon var liksom tydligt i sitt kroppsspråk att jag beundrade henne. Hon fatta inte att jag bara var ute och pissa. Och då känner jag ett starkt behov att bekräfta att det inte var så. Det är mer behovet jag känner och att jag ältar över det.

Jag skrev inte nervös. Jag skrev neurotisk. Det du beskriver brukar man iblanda kalla för neurotisk. "Hispig" och "galenpanna" är andra äldre benämningar.

Du läser enormt mycket in i saker och bara gissar hejvilt kring vad andra människor tänker. "Det är irriterande bara att hon tänkte så" - du har ingen aning om vad människan tänkte, och gör verkligen en stor grej av något enormt litet. Du antar att hon tänkte något, du gissar att det hade med dig att göra, och detta antagande gör dig irriterad som fan? Misstänker att du känner av fel, faktiskt.

Edit:
"Stör mig när någon ska tro med säkerhet att något är på ett visst sätt" - det är ju precis detta du själv gör?!

När jag kollar upp det här - https://www.synonymer.se/sv-syn/neurotisk

Så kommer ordet "överkänslig" upp. Jag är neurotisk, väldigt neurotisk. Överspänd, nervsjuk och överkänslig. Tror jag utan tvekan är neuropsykiatrisk och har neuropsykiatriska besvär.

Men hur ska jag känna av fel när hon så tydligt visar det med kroppsspråket? Det är väl egentligen normalt att tänka så från hennes sida eftersom enligt henne så kom jag in i restaurangen 2 gånger. Hon fattade inte att jag bara skulle pissa.

Sen att hon tittar så där bekräftar ju hela saken. Det är liksom omöjligt i mitt fall. Men om jag frågar dig. Säg nu att det hade varit så för dig, hade det irriterat dig? Eller hade du också känt ett behov att behöva tala om att "fallet inte är så"?

Nej, jag hade inte känt det behovet. Jag hade gått och tagit min beställning utan någon kommentar, eftersom det inte är särskilt konstigt att gå ut och in igen på BK (är fd rökare, så är van att dra ut på en cigg och komma in igen i väntan på min order). Hade inte heller blivit irriterad, snarare lett tillbaka eller antagit att personen fastnat i tankarna/ler åt något annat och inte reflekterar att de kollar på mig.