Ett behov att tala om saker - Ältar på det i evigheter

Jag tror jag kan ha mindervärdeskomplex för att jag har saknat att ha en kvinna. Men i övrigt så har jag bra självförtroende. Nej, alltså som jag skrev i mitt förra inlägg, jag är väldigt intuitiv. Kan bara känna av saker tydligt.

Skulle jag sagt så skulle hon uppfatta mig som ett psykfall kanske, jag vet inte, men det är så irriterande bara att hon tänkte så, det är mer behovet i mig själv.

Ibland så blir man bara extremt säker, för kroppsspråk säger en hel del.

Jag gick ut för toaletterna är ohygieniska.

Har så svårt att släppa saker. En av de jobbigaste sakerna jag har svårt att släppa kan vara att jag aldrig berättade att "fallet inte var så". Ska ge ett konkret exempel.

Jag var I BK, hade beställt mat och skulle precis ut och pissa utanför restaurangen. När jag ska ut ser jag ett medelålders par runt 35-40. Sen kommer jag in igen. När jag kommer in så kollar kvinnan på mig med ett leende, alltså det är inget leende, mer som en ironisk blick där hon typ säger - "så du kom in igen för att följa efter mig" eller "jaha du vill ha mig", "jag fattar att du stalkar mig". Hon visade tydligt hundra procent att hon i sin skalle förstod att jag tycker hon är snygg. Trots att fallet inte är så, men med den blicken så säger hon det.

Hon kollade på mig i många sekunder och log. Har så svårt att släppa detta. Nu i efterhand ångrar jag grovt att jag inte bara gick fram och sa det till henne, att jag kom inte in hit en andra gång, jag skulle bara ut och pissa, är inte här för att beundra dig eller se vem du är nej. Så du behöver inte "le" så där ironiskt mot mig. Kan knappast uppfattas som något konstigt.

Det stör mig så otroligt mycket att hon tänkte att jag kom in i restaurangen bara för att beundra henne när jag bara väntade på min beställning. Och kan inte släppa att jag inte berätta detta till henne.

Era tankar kring detta? Kan knappast vara normalt, men så är det för mig. Tror det har med psykopatiska tendenser att göra kanske? Blir så less och provocerad på sånt beteende.

Kanske det var så, men det spelar väl ingen roll vad hon tycker och tänker om dig? Känns väldigt konstigt att du går runt och stör dig på sådana banala saker. Sedan verkar du projicera dina egna negativa tankar om dig själv.

Vilka egna negativa tankar menar du?

Jag ler mot människor hela tiden, ibland för jag känner igen dem, ibland för att jag nästan råkade gå in i dem, ibland för att vi möts i en dörr, ibland av knappt någon anledning alls. Nu får jag börja tänka mig för.

Jag har ärligt talat svårt att tro att hon verkligen tänkte som du tror, och jag tror inte att hon såg ironisk ut. Man tänker inte så bara för att någon som har gått ut kommer in igen. Släpp det där.