När blir risktagande idiotiskt?

Är man en idiot om man tex vinner en miljon på rysk roulette där risken är 16,67 procent att skjuta sig i huvudet? Hur liten måste risken vara för att det tvärtom skulle vara idiotiskt att inte ta den? 1 kula på 50 kammare, om en sådan revolver hypotetiskt fanns? 1 på 100?

Det beror på omständigheterna, såsom hur mycket nytta man skulle ha av den där miljonen. Har man redan en miljard skulle man inte märka av en extra miljon, så då är det rationellt att inte spela. Är man däremot i djup fattigdom och skulle räddas till livet av miljonen, då är det läge att spela.

Du har sett Squid games?

Jag hade nog aldrig riskerat livet på det sättet om det inte var sista utvägen

Det beror inte bara på sannolikhet och vinstsumma, utan även på ditt liv i ö. Om man t ex redan ligger riktigt illa till innan spelet, kanske t o m så pass att man funderar på att livet av sig ändå, kan nog t o m 50% risk ses som helt godtagbar. Och en del andra har redan allt de behöver och egentligen inget behov av ytterligare en miljon för att t ex köpa aktier för, så varför ta ens en väldigt liten extra risk för att dö?

En miljon är för lite för att sätta sitt liv på spel om man inte redan har ekonomiska problem eller problem i övrigt.

Ingen normal människa skulle förstås riskera sitt liv för så lite pengar.

Enligt en ganska känd beslutsteoretisk princip bör man välja det val som har det högsta förväntade värdet av relevanta val. (Emellertid är principen av olika skäl kontroversiell.) Somliga tänker sig att den rationelle bör nyttja principen för att fatta beslut. Ett visst vals förväntade värde får man om man först, med valet som givet, multiplicerar värdet av varje relevant tillstånd med sannolikheten för tillståndet, och därefter summerar alla erhållna produkter.

I fallet med ditt spel kan man fokusera på två relevanta val (spela och spela inte). Olika relevanta tillstånds värden tänks bero på vilket val man väljer. Man kan om man vill använda sig av samma tillstånd i båda fall (som t.ex. kan kallas förlorar och vinner.) Tillståndet förlorar kommer – givet att valet spela inte väljs – icke ha ett negativt värde (antar jag). Oavsett vilket kan man som sagt beräkna vilken handling som har det största förväntade värdet om man, med handlingen som given, multiplicerar varje tillstånds sannolikhet med dess värde, och avslutar med att summera allt.

Gällande värdet må nämnas att det inte skall uppfattas som något monetärt, utan snarare som värdesumman av värdeegenskaper hos det som är (intrinsikalt) bra eller (intrinsikalt) dåligt. Kanske att det kan tänkas vara dåligt att dö? Eller måhända att man genom att dö (med en eller annan sannolikhet) inte realiserar ett eller annat bra/dåligt tillstånd? Självfallet kan det visa sig väldigt komplext att få reda på relevanta värden. Det lär för den delen finnas mängdvis av olika val man kan göra efter att man har spelat, som har sina olika förväntade värden. Fokus borde måhända ligga mer på handlingsserier och mindre på handlingar.

Det vore också intressant att veta hur man sedan början har fått reda på något om sannolikheten att dö när man spelar rysk roulette. Använder man en klassisk sannolikhetstolkning? En frekventistisk? Någon annan? Såvitt jag vet är alla sannolikhetstolkningar problematiska av fler eller färre skäl. En av många intressanta följder av t.ex. den frekventistiska är att den tillåter att en händelse har en sannolikhet på 0 fastän händelsen är (i en logisk mening) möjlig. Det är i konflikt med intuitionen att det som har en sannolikhet på 0 är omöjligt. Faktiskt finns det vissa skäl till att tro att sannolikheter har en begränsad roll vad gäller vägledning för rationell trosbildning.

Om oddsen att skjuta sig var 1/1000 och vinsten en miljard då? Vad hade du krävt för odds och belöning?

Ekonomiska teorier om t ex utility är ju nu inte precis som teorier i fysik. Hur mäter man ”värde”?

Men för TS fråga skulle det ju även kunna vara värt att tala om sånt som riskaversion, riskneutralitet och risksökande, och skillnaderna mellan dessa. Det finns ju såna som ser ett egenvärde i själva risktagandet.

Du ska även beakta att dom förhållanden som presenterats för dig inte är vad som faktiskt används. Man marknadsför 1/6 för "förlust" men laddar likförbannat pistolen 5 av 6/83.33% istället. Detta för att dom tjänar pengar på att folk förlorar, genom åskådare som betalar för privilegiet att se spektaklet eller liknande. Huset vinner alltid.

Gällande det kan man inledningsvis fundera på om det beror på ens värdefilosofiska uppfattningar. Fast jag tror att många olika (men inte alla) värdefilosofiska teser får ungefär samma sorts problem. Spelar ingen roll om man är en värdesubjektivist som har introspektiv åtkomst till vad han gillar, en värdeobjektivist som med en värdeintuition detekterar objektiva värdeegenskaper, eller en emotivist som tror att värdesatser uttrycker blott emotioner. I samtliga fall uppstår analoga problem.

Är man t.ex. en sorts värdesubjektivist verkar hur bra något är helt enkelt handla om hur starkt man gillar det. Antagligen är det då genom ens egna introspektion man kan detektera dylikt. (Vissa behavioristiskt lagda vill dock hantera det hela med fokus på det intersubjektivt åtkomliga.) Fast det verkar besynnerligt att säga något i stil med: "Jag gillar det här 57 mycket." eller "Jag gillar fred 10 000 gånger bättre än jag gillar krig.". När man riktar sin uppmärksamhet mot vad man vid en tidpunkt gillar/ogillar uppdagas väl inget kvantitativt?

Eventuellt att vissa har en förmåga att t.ex. grovt detektera differensskillnaderna om man jämför hur mycket mer man gillar A än B, med hur mycket mer man gillar A än C. Och ännu lättare vore det väl att i vissa fall detektera att t.ex. A (t.ex. att [på ett specifikt beskrivet vis] stå på huvudet) är något man gillar mer än B (t.ex. att [på ett specifikt beskrivet vis] bli misshandlad)? Så bättre förutsättningar uppstår nog för en ordinal värdeskala än en kvantitativ.

(Några vågar kanske också påstå att exakta skillnader finns, men att man inte kan detektera dem p.g.a. bristfälliga förmågor. Så försöker vissa filosofer hantera vaga predikat.)

Ibland använder beslutsteoretiker siffror som om att de är blott rangtal. Antag t.ex. att man har en mängd av tillstånd. För varje godtyckligt valt par anges huruvida det ena är bättre än det andra, sämre än det andra, eller lika bra som det andra. I samtliga fall krävs att det bättre tillordnas en större siffra än det sämre – men skillnaden i storlek mellan siffrorna uppfattade som t.ex. reella tal är irrelevant. Preferensrelationen tänks också vara såväl asymmetrisk, transitiv som negativt transitiv. (Emellertid är det inte ovanligt att filosofer förnekar att preferenser är transitiva.)

Fast självfallet vore det opassande att med sådana rangtal beräkna vilken handling som har det största förväntade värdet. Nyttjar man en större snarare än en mindre siffra för att representera t.ex. det största värdet kommer man därigenom att påverka handlingens förväntade värde, vilket gör det meningslöst att jämföra olika handlingars förväntade värden.

Måhända att det visar sig hopplöst att på ett någorlunda rimligt vis beräkna olika handlingars förväntade värden, för att därefter välja handlingen med det största värdet. Tämligen många anser dock att den rationelle väljer den relevanta handlingen med det största förväntade värdet av alla relevanta handlingsalternativ.

(F.ö. är det måhända så att det även inom fysiken uppstår fler metrologiska problem än vissa vid första anblick tror. Fysikern Percy Williams Bridgmans operationalism är ett intressant exempel på en metrologifilosofisk tes. Och tankar om klockors och tidsuppfattningars förhållande till varandra och till tiden har lett till sömnlösa nätter för somliga.)

Att ö.h.t. välja vilka handlingar som är av relevans är ett problem. I simpla beslutsteoretiska exempel fokuserar man på blott två. Ofta är dock, i varje fall det ena, så ospecifikt beskrivet att man lika gärna skulle kunna fokusera på fler alternativ. Varför t.ex. jämföra handlingen att stanna inomhus med handlingen att gå ut, om man är osäker på vad av en mängd olika saker man kan göra utomhus som man kommer att välja att göra ute? Man får väl hoppas att den som jämför alternativ har tagit hänsyn till tillräckligt många av handlingarna han är i en position att utföra.

En annan nämnvärdhet är problemet med att hantera hur många tillstånd man skall hantera, samt deras värden givet olika handlingar. Vad om oändligt många tillstånds värden påverkas av vilken av mängdvis av handlingar man väljer att utföra? Somliga tror att en utförd handlings effekter kan fortsätta alstras ad infinitum


Som du nämner kan t.ex. riskaversion vara av relevans att beröra om man funderar på hur idiotiskt/rationellt det är att göra sådant som TS nämnde. Vissa människor kan, som bl.a. beteendeekonomerna Daniel Kahneman och Amos Tversky har uppmärksammat, utföra handlingar som är i konflikt med den beslutsteoretiska principen om att maximera det förväntade värdet. De två har påstått att de själva lockas av att fatta beslut i konflikt med den kända beslutsteoretiska principen, trots att de var medvetna om att den ofta uppfattas som något som måste omfattas för rationalitetens skull. (Emellertid förekom i ett exempel de nyttjade en monetär version av principen, och därför något som är mindre passande för att styra rationalitet.)

Oberoende av det rent psykologiska kan man fråga sig om rationalitet av begreppsliga skäl kräver att man utför handlingen med den största förväntade nyttan.
Jag själv är lite osäker på hur de flesta vanligtvis nyttjar ordet "rationell". Uppfattar man det i en vid mening är nog ordet tillämpligt på nästan alla människor, och på få/inga andra faktiska varelser. Men om man använder det i en snävare mening kommer inte många människor vidare ofta räknas som rationella.
Att vara kapabel till att genomföra slutledningar och att ha vissa propositionella attityder, bl.a. doxastiska, krävs nog för rationalitet. Att den rationelle har ett motsägelsefritt trossystem ter sig måhända också rimligt. (Dock må betonas att det kan vara ytterst svårt att veta att ens trossystem är motsägelsefritt i meningen att ingen grupp av element däri tillsammans implicerar en kontradiktion. Dessutom är det kontroversiellt huruvida trossystem av dispositionella snarare än aktiva övertygelser ens är möjliga.) Att i samband med att man tycks vara medveten om att man ser ett träd framför sig, bilda tron "Ett träd är framför mig.", verkar åtminstone ej irrationellt; fast det att i samma situation i stället bilda tron "Ett träd är inte framför mig." förefaller vara just det. I ljuset av en viss sorts visuell evidens (eller epistemiskt berättigande) bildas kanske i det ena fallet en förnuftsvidrig tro.

Bland s.k. sannolikhetssubjektivister är det ej sällsynt att de hävdar att rationella agenter – som jag antar inte kan vara idioter – måste ha sina subjektiva sannolikheter i harmoni med den formella sannolikhetslärans ortodoxi (inklusive Kolmogorovs axiom). De verkar hantera varje grad av tilltro som om att den på ett passande vis är kvantifierbar. Det är påminnande om tanken att ett (värdefilosofiskt, snarare än t.ex. ett matematiskt) värde på ett lämpligt vis kan hanteras som en kvantitativ variabel.

Inte alls, det finns många icke-idioter som till och med skulle betala för en sån deal och även acceptera mer än ett skott i cylindern.