Rimligt med självmordtankar på grund av autism mm?

Jag är inte den vanliga autisten ni har sätt i filmer. Det är spektrum och jag har genom humor och lynnighet/arrogans mot andra lyckats ta mig igenom hela skolgången upp till vuxenlivet utan en diagnos på papper eller ens en misstanke trots att jag alltid förstått att det är något som inte står rätt till vad gäller socialt.

Men knappt några RIKTIGA vänner att tala om bara falska och idag ingen att höra av mig till för att umgås och inte en jävla brud heller gör mig inte glad.

Annat är skit också som att jag dricker för mycket i perioder, eller knarkar för att hålla mig lugn. Men skiten gör mig inte lugn.

Inget gör mig lugn.

Har du autism av något slag är du mindre mänsklig till din karaktär än andra människor och därav ogilar folk dig förutom dina problem med att läsa sociala koder.

I vilket fall jag överväger mer och mer om självmord är dags inte på grund av någon total ångest men på grund av att jag vill inte ruttna såhär i med min autism i 50 år till. Jag bor i en etta och den känns som en äcklig jävla cell hatar det!

Människor har jag såklart problem med eftersom många av dom har problem med mig.

Det är svårsmält att jag fick dessa värdelösa kort att spela med. Bör man i ren protest markera att detta blev skit va och blanda en dödlig drogkombo sen är det dö död sayonara till er alla lothare hade ett gott hjärta men han tilläts inte ens visa det då så många av er är så hjärtlösa mot folk med diverse svårigheter eller vad säger ni?

Tar bidrag just nu och gömmer mig i lägenheten pga depressionen för det mesta. Annars klunka vodka, ta lite benzo eller lite tramadol så jag får något jävla lugn i alla fall. Mådde skit inte drogerna. Mår skit nu också men lite bättre pga drogerna. Drogerna är inte boven här utan jag tror snarare jag hade varit död i självmord redan om jag inte hade kunnat haft dom att kunna fly undan verkligheten med när det känns för jobbigt.

Det är mörkt. Det är kallt. Det är hårt. Det är orättvist.. och det känns som ingen kan ta mig ur denna situation ja befinner mig i förutom jag genom ett aktivt självmord tråkigt nog.

Är det rimligt som autist med annat också i bagage att känna såhär och sedan göra skiten eller vad säger ni?

Hur ska mina ögon klara av att snart se mig på ett skitjobb ja hatar, köpa en bil att mecka med och max få en bra arbetskompis att hänga med på fritiden om jag har tur beroende på jobb? Men inga brudar för autisten. Jag lovar dom är rädda för mig trots att utseendet är helt okej likaså kroppsform och bra längd. Har försökt! Mitt känslokalla ansikte och sociala skevhet skrämmer iväg alla förutom folk som undrar om ja vill köpa eller fixa knark haha.

Orkar ej lova mer som saker känns nu.

Autsimen är sjukdomen är sjävmordet är botemedlet för att ta sig ur! Saker jag funder om ge gärna svar ni som har autism gärna vad förutom självmord man bör ha i tanken när jobbmöjligheter/karriär, hus med älsklingfru och fina barn och fin bil ej kommer på fråga då jag ej är skapt för att kunna anknyta till människor.

Så många frågor. Så få svar men ge gärna några för jag funderar mycket på om det kanske är dags att släppa detta va och somna in för evigt.

Har själv autism. Gör inte vänner och tjej till en prioritet i livet.

Känner många med autism och jag har kanske en liten gnutta av det själv. Men aldrig hört att någon haft tankar om självmord. Du får jobba med beteendeförändringar i ditt liv. Sen kan dina känslor och tankar följa med. Acceptera att livet inte är på topp alltid men det går att komma ur mörkret.

Jag fattar att självmedicinering är ett sätt man tar till. Gjort och gör (men mindre destruktivt i dag) själv, men mitt mål är att inte trycka i mig någon form av drog. Jag ska må tillräckligt bra utan det.

Är det jobbigt med en promenad? Gör det ändå! Samma med allt annat som kommer stärka dig. Gör det som kommer få dig att på sikt må bättre istället för att prioritera drogen eller annat destruktivt. Sen kan du kasta dina tankar i en soptunna då det inte är dina tankar om självmord. Demoner som påverkar dig! Sök Jesus!

Psykologi ---> Psykisk hälsa

/Moderator

Låter som depression, som ofta är vanligt bland autister. Jag känner igen mig, drog mig undan, drack/missbrukade o ville ta livet av mig.

Men en dag, efter en 24 år lång o svår depression så släppte det! Jag bara slutade dricka, blev mer social, m.m. Har börjat acceptera min autism o mer o mer anpassat livet efter det. Det funkar!

"Känner många med autism och ... Men aldrig hört att någon haft tankar om självmord."

Du måste nog vara de mest grava fall av autism jag någonsin hört talas om. Du kan ju aldrig ens ha lyssnat på dessa som du "känner". Men det är väl ok. Ni spelar kanske bara bordtennis mellan 4 och 5 på tisdagar.

Jag har nog inte träffat någon med autism som inte gått i de tankarna någon gång. Pga förtvivlan, självhat och utanförskap.

Ts det är inte "normalt" men det är rätt "vanligt" som jag skriver att man haft dessa tankar någon gång.

Att man föds som man gör med brister och fel beror ju på naturen eller Gud. Att tro att man kan straffa "naturen" genom självmord blir lite fel.

Men det är som muppet beskriver. Man lär sig leva med det och det blir i regel bättre. Jag har mött många i dina skor. Som blivit bättre.

Du vet att autism är ett brett spektrum? Två riktigt nära vänner med oändligt med telefontid samt mängder med timmar vi setts trots långt avstånd. Sen lite fler ytligt bekanta.

Pratat om det mesta men aldrig hört något om detta. Ett par är sjukt sociala dessutom, men det kan du säkert inte heller relatera till då ni/jag hamnar på olika platser under allt som faller under autism. Vet flera andra med klart "grövre" autism dessutom men är inte så nära dessa så vet inte hur deras tankar går/gått.

Om du hade tagit till dig av det jag skriver hade du aldrig skrivit ngt om bordtennis. Autism i sig är inte synonymt med självhat eller utanförskap. Alla jag känner har flera vänner och känner inget utanförskap. Vilket utanförskap pratar du om?

För övrigt har nog alla människor känt/ haft en tanke om att skjuta sig i huvudet. Men de flesta låter det just bli en tanke och grottar inte ner sig i att realisera det hela.

Det är inte ovanligt att de som har den här typen av problematik känner så som du gör.

Det bästa du kan göra är att acceptera läget så som det är och försöka göra det bästa av situationen du befinner dig i, och ge dig själv de bästa förutsättningarna för att må så bra du ändå kan trots dina besvär.

Nummer ett är att sluta självmedicinera med alkohol och droger då dessa enbart kommer förvärra problemen på sikt och även riskerar att skapa ytterligare nya problem.

Sedan försöka undvika att isolera dig hemma. Du behöver inte göra någon helomvändning, men försök komma ut och träffa folk, ytligt om inte annat, bara för att bryta mönstret av isolation som riskerar förvärra eventuell depression och självmordstankar.

Stabila rutiner med bra mat och tillräckligt med sömn på bestämda tider är också viktigt, speciellt om du inte har några tider att passa i övrigt i vardagen.

Utöver det så är träning och/eller motion i någon form viktigt.

Var heller inte främmande för att söka adekvat hjälp om du känner att situationen blir ohållbar för dig att hantera på egen hand.

Reviderad då jag inte har behov av att få rätt mot alla knasbollar

Den kloke är långt från säker på att den har rätt medan den dumme är stensäker på att den har rätt!

Du verkar dessvärre inte förstå att alla med någon form av autism inte är likadana. Ett brett spektrum där det kan skilja mycket i hur mycket man förstår ironi, till att ta allt bokstavligt, eller hur social man är eller ifall man känner ett utanförskap alternativt, seriöst funderar på att ta sitt liv. Vi som människor är olika individer och är inte lika varandra bara för vi står under samma paraply (t ex autism eller adhd).

Vad har du för intressen förutom att knarka, supa och vara sur och självmordsbenägen?

Vet hur det känns det är ett rent helvete att ha autism. Saker som funkar automatiskt för andra som att småprata, träffa kompisar, vänner, skaffa arbete eller bara ringa ett samtal till vårdcentralen tar så fruktansvärt mycket energi för en annan så det är som man önskar att man aldrig blev till ibland. Jag sitter här ensam i början av vuxenåldern och har inte haft en kompis sedan mellanstadiet. Och det har inte varit så roligt att vistas i skolan och veta att andra i min ålder firat studenten, tagit körkort, skaffat jobb, umgåtts och gjort allt det där jag egentligen också vill. Det är så sorgligt och sjukt att man ska behöva lida så mycket bara för att man har lite svårare att anpassa sig efter samhällets normer. Hade jag haft tillgång till droger skulle jag nog antingen vara missbrukare nu eller legat i en grav. Och ibland känns det faktiskt som om det skulle vara lättare om det vore så. Men egentligen vill jag inte dö och det vill inte du heller. Innan man slänger in handduken borde man hängivet försöka rädda situationen. Med rätt tankesätt och handling är det möjligt trots att det känns tufft. De autister jag har träffat har varit väldigt lågmälda och besvärade så du är absolut inte ensam. Problemet är dock inte diagnosen utan att man som oanpassningsbar introvert medvetet eller omedvetet blir rövknullad av samhället medan de flexibla extroverta föds med silverskeden i munnen. Det är orättvist men försök och ryck upp dig lite och sluta identifiera dig så starkt med diagnosen. Saker kan bli bättre. Och det där du nämner med tjejer, det är svårt för vilken genomsnittlig man som helst att träffa en ok kvinna idag oavsett diagnos eller inte.