När barnet inte vill komma

Fast det är du själv som skriver att det är viktig att vara hård mot henne. Att hon kommer få självförtroende av en sträng uppfostran.

Hon är 6-7 år , vilket är en ålder då det händer mycket. Många barn är ängsliga den här tiden när de går från att vara småbarn till stora barn.


Googla "sexårskrisen"!

Det är inte barnen som väljer en skilsmässa men det är ändå de som måste hålla på att flytta mellan föräldrar vecka ut och vecka in.

Bryta upp från det invanda när det är dags att flytta ut igen. Det är barnen som far illa pga de vuxnas idioti.

Är hon ok med det, eller vill hon det?
Det är många i tråden här som föreslagit att du ska lyssna på din dotters behov och önskningar, men du verkar ha svårt att ens förstå att hon har några. Du verkar helt uppsnurrad i huruvida dina eller mammans regler ska gälla. Det verkar faktiskt mer handla om huruvida dina regler eller flickans regler ska gälla. Hos mamma gör hon som hon själv vill. Hos pappa gör hon som pappa vill. Finns det inte en risk att du kommit att sätta likhetetstecken mellan flickans egna önskningar och mammas dåliga karaktär? Då kommer du störa dig på flickan så fort hon är sig själv, och då vill hon inte vara med.

Ja precis. Nu har jag inga barn men minns när jag själv var i den åldern och helt plötsligt förstod massa som jag inte hade förstått innan. Som att mamma och pappa kommer att dö, att alla dör och barn blir gamla och dör. Att det finns krig. Onda människor. Att rymden är jättestor.

Det var hemskt att inte få gå ur sängen med de tankarna, att man var tvungen att vara ensam. Att det ansågs pjosk att föräldrarna skulle trösta för nu var man ju stor.

Jag vet ju inte vad barnet känner i detta fallet, men jag blir rätt ledsen om hon skulle ha svåra tankar hon känner att hon inte kan dela med sig av.

Nu är jag själv bonusmamma och inte biomamma, men vi har en kille i ungefär samma ålder varannan vecka.

Vår kille har haft lite separationsångest i omgångar, åt båda hållen, men han kan också vara lite mammig ibland.

Då har vi helt enkelt haft ett videosamtal med hans biomamma, både så att han faktiskt får prata lite med henne, och få se att hon mår bra även när han är borta. (och samma sak åt andra hållet, om han saknat sin pappa)
I vårt fall, så tror jag att det är hans mamma som smittat av sig av sin ängslighet på honom, även om så inte medvetet. Hon är en toppenmamma, så inga problem där.

Men prova att ta några videosamtal med lilltjejens mamma även när hon är hos er.
Många har tagit upp att hon kanske är orolig för hur mamman har det när hon är borta, och det kan ju ligga någonting i det, även om hon inte aktivt mår dåligt nu.

Hur ser det ut hemma hos er? Han hon chansen att få "sitt" space, om det dessutom är småsyskon inblandad på ert håll?

Finns det någonting som ni kan göra för att få henne att känna att hemma hos er också är "hemma"?

Ett dåligt exempel kanske, men när sambon och knodden flyttade ihop med mig, så fick han vara med och välja färger till sitt rum, och "bestämma" lite hur han skulle ha det, för att verkligen markera att han är en del i familjen, och inte utanför, även om han bara bor hos oss varannan vecka. Han fick liksom bo in sig ordentligt.

Och som många har sagt innan. Fortsätt att prata och finnas där för henne. Kan vara svårt att reda ut var ångesten egentligen ligger, om hon inte är så kommunikativ i de är frågorna.

Kärlek, kärlek och mera kärlek, så löser det sig så småningom, även om jag förstår att det är en jävligt tuff situation för dig.

Jättesvårt att svara på och jag lider med dig som fader själv. Mitt råd är väl att verkligen rannsaka dig själv till att börja med. Tror inte det går att prata och resonera med småbarn för att få reda på vad som är felet. Oftast vet de nog inte riktigt det själva annat än att det är en känsla dom har.

Jag var i en liknande sits som din dotter när jag själv var barn, även om jag var lite äldre. Gick i mellanstadiet när mina föräldrar skilde sig och de körde varannan vecka upplägget. Jag trivdes dock aldrig lika bra hos min pappa som hemma hos min mamma med handen på hjärtat och när jag gick på högstadiet nådde det till en gräns att jag bad min mamma föreslå att jag kunde vara hos henne 2 veckor och hos pappa 1 vecka. Givetvis togs detta inte emot väl av min far, och resultatet blev att han bad oss stanna hos mor på heltid istället då han fattade vinken om att jag och min syster inte trivdes lika bra hos honom. Men innerst inne blev vi bara lättade över det.

Bad du mig definiera mig hur detta kommer sig där och då så skulle det vara väldigt svårt för mig som barn att sätta ord på det. Jag har t.o.m. svårt att sätta fingret exakt på det än idag som vuxen.

Som allt annat är det sällan en enskild grej dock utan ett helhetsmönster.

I vårt fall så har min far alltid haft ett ganska häftigt temperament och aldrig varit bra på att hantera stressade situationer. Detta gav sig i uttryck extra mycket nära inpå skilsmässan såklart (var min mor som ville skiljas) men varade under en ganska lång tid. Minns än idag hur man ibland kunde sitta uppe i övervåningen på rummet och höra köksluckor nere i köket smällas igen, aggressiva samtal i telefon osv..

Sen så har min far aldrig haft några bra och sunda relationer enligt mitt tycke, vilket var extra jobbigt när man väl fick nån ny "styvmorsa". Speciellt om denne också hade barn som man ibland skulle dela rum med som man egentligen inte klickade med.

Sen fast det smågrejer i vardagen som jag minns, som tex att han var sämre på att laga mat (minns fortfarande smaken av brända pannkakor ). Han snålade även på värmen ganska mycket vill jag minnas så man fick gå runt i tjocktröja. Han var även ganska dålig på att ta med oss ut på utflykter etc så man satt mest inne på rummet och spelade tv-spel medan han satt och kollade på TV eller höll på med nåt projekt i hemmet. Jag hade heller inte direkt några vänner kvar i bostadsområdet jag växte upp i och hade längre till skolan osv.

Sen fanns det såklart bra stunder och faktorer med men de negativa måste ändå ha vägt över.

Med kontrast med att bo hos min mor på den tiden så var hon på bättre humör och indirekt spred bättre stämning i hemmet. Hennes dåvarande kille kom man bra överens med. Hon tog med oss ibland på resor och utflykter. Hon anordnade barnkalas, såg till att man medverkade i nån idrott/fritidsaktivitet och jag hade även min PC där datanörd som man var, samt lättare att ta sig till vännerna etc.

Vet inte om nåt av detta hjälper dig dock. Men tror inte min farsa var medveten om hur jag och min syster upplevde vår boendesituation innerst inne, så därför mitt råd är att rannsaka dig själv först och främst och undersöka ifall det finns vissa faktorer hos dig själv eller i ditt hem som bidrar till att hon inte trivs där.

Sen ska det tilläggas att det ÄR påfrestande för barn oavsett att behöva flytta fram och tillbaka mellan 2 familjer under hela ens uppväxt. Man har liksom inget stabilt fotfäste som barn i den sitsen vilket jag absolut tror kan vara en stor bidragande faktor också. Jag flyttade mellan mina föräldrar varannan vecka men t.o.m. den frekvensen gjorde att jag sällan bemödade med att ens packa upp mina väskor emellan..

Men jag förstår såklart att du vill ha kvar vårdnaden av din dotter och att läget är som det är.

Har du okej relation med barnets mamma? Jag hade nog försökt prata med henne i så fall och kanske försökt få henne att prata med dottern för att undersöka närmare vad det är som gör att hon inte trivs lika bra hos dig. Kanske det skulle vara lättare för din dotter att säga till henne än till ditt ansikte?

Kanske inte är det du önskar, men fundera och överväg att komma med en kompromiss tills dess du eventuellt kan komma på vad som skulle få henne att trivas bättre. Tex genom att låta henne vara fler dagar hos sin mamma så hon slipper hoppa fram och tillbaka så pass mycket? Givetvis inte en långsiktig lösning då du behöver gå till botten med problemet men kanske skulle hjälpa som en tills vidare grej om det är nåt dottern vill. Hellre att hon är hos dig 3-4 dagar varannan vecka och göra dom dagarna extra speciella (dvs fullt fokus på henne dom dagarna), än att hon är där varje vecka och vantrivs, eller?

Om det är till nån tröst så kan jag meddela att jag iaf idag har bättre relation till min far än min mor.

Ligger nog en del i detta. Barn är bra på att känna av vibbar, särskilt om det är av bitterhet eller liknande.

Med det sagt säkerligen inte den enda faktorn, men jag tror det spelar ganska stor roll hur man ser på och behandlar ens ex-partner man har barn ihop med. Det är ändå barnets mamma och pappa.

Jag kan själv störa mig enormt på min egen mor än idag när hon väl säger något illa om min far när nåt gammalt minne från barndomen kommer på tal, och då är jag ändå i 30 års åldern!

Du verkar ha hakat upp dig på regler, som jag inte ens nämnt några. Jag har också nämnt att jag inte är hård, så vart vill su komma? Att en 8-åring ska få göra exakt vad hon vill, hur hon vill, när hon vill? Det kommer ju inte bli bra.

Vidare kan jag också säga att jag aldrig begär att hon ska göra som jag vill. Jag har läst igenom tråden ordentligt. Jag ska ta upp detta på samarbetssamtalet, angående min dotters önskningar och behov av olika saker och är inställd på vissa förändringar.

Det finns många svar i tråden som jag inte håller med i, dina delvis, men likväl, så fungerar inte mitt eget sätt heller tydligen, så förändringar måste ske på ett eller annat sätt.

Jag har aldrig stört mig på någonting hos min flicka. Däremot hos hennes mamma och i vissa fall mig själv.