När barnet inte vill komma

Upplever också att dottern kör väldigt mycket med hennes mamma som låter henne göra mer saker hemma hos henne, som att sova i hennes säng när hon vill, vara uppe senare, mer aktiviteter och tycker hon får allt hon pekar på där.

Hej,

Är separerad från min dotters mamma sedan dottern var 6 månader gammal ungefär. Jag har haft henne 3 dagar i veckan från att hon var liten.

Har en dotter i lågstadiet nu som på senare tid börjat vägra komma till mig. Hon trivs inte hos mig säger hon. Vill hellre vara hos sin mamma. Hon har börjat få utbrott och ångest anfall när hon ska till mig och jag förstår verkligen inte varför. Jag har en ordnad tillvaro och älskar henne över allt annat, men det ”hjälper” inte. Jag är totalt förkrossad över det här och har på senare tid också försökt att både prata med henne och möta henne om saker som hon vill, för att det ska hjälpa henne.

Jag upplever att jag är ”hårdare” än hennes mamma, men jag är aldrig arg. Jag pratar med henne om det är något fel, på ett lugnt, sakligt men bestämt sätt.
Upplever också att dottern kör väldigt mycket med hennes mamma som låter henne göra mer saker hemma hos henne, som att sova i hennes säng när hon vill, vara uppe senare, mer aktiviteter och tycker hon får allt hon pekar på där.

Hos mig skulle hon också kunna få det, men jag väljer såklart en annan väg för hennes uppfostrans skull. Det känns som att jag alltid blir ”the bad guy” eftersom hennes mamma låter henne göra som hon vill och min dotter har börjat manipulera henne för att få som hon vill.

Det ända som är kvar enligt hennes mamma att göra är att bära henne till bilen, vilket kanske inte blir rätt eftersom det skapar en ännu mer negativ klang till att komma till mig.

Jag har nu vänt mig till familjerätten för att få rätsida med allting och ska koppla in skolan också, då hennes mamma säger att hon visar tecken på ångest.

Hon har en lillebror hos mig också med en annan mamma om det är relevant som är 3 år.

Blir så ledsen av allt det här och vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Känns ju som att det alltid kommer vara såhär för hennes mamma gör inget fel tycker hon, medan jag faktiskt vill uppfostra henne på ett bra sätt som gör henne till en bra och självsäker människa,
Men det blir ju alltid jag som är den ”hårda”. Jag kan ju tyvärr inte påverka hur det är hos någon annan, bara hos mig.

Jag vill ju helst ha varannan vecka medan dottern snarare vill vara hos mig mer sällan..


Hjälp uppskattas!!!

Nu verkar det ärligt som att hon uttrycker sina behov ganska bra, och du svarar med att sätta hårt mot hårt. Det är din unge, och hon borde vara din första prioritet. Klart som fan hon ska få sova i din säng och vara uppe tills hon blir trött. Ditt liv är på hennes villkor nu. Fattar du inte det, så blir det så här.

Testa själv att bo på två ställen, 3 dagar/ vecka på ena stället och 4 på det andra!

Jag skulle bli tokig på några månader, aldrig i livet att jag skulle orka med att flänga än hit än dit. Lägg sedan till att hon är ett barn, som måste följa de vuxnas regler och att dessa är olika i de olika hemmen!

Jag tycker att du ska lugna ned hela situationen genom att backa. Eftersom din dotter går i skolan utgår jag ifrån att du och mamman bor någorlunda nära varandra. Testa att ha dottern hos dig varannan helg och istället träffa och hitta på saker med henne efter skolan många dagar när hon inte bor hos dig! Se om hon mår bättre med en sådan rutin!

Har du ens läst mina svar i tråden? Jag är väldigt öppen med att jag vill ha det bösta för henne.

Ett litet barn vet vad det behöver. Och alla vill det bästa för sitt barn, du är inte unik på den punkten. Hon vill sova i din säng, men du vet tydligen att hon inte behöver det. Hon behöver kärlek och närhet, inte disciplin och ordning.

Hon får kärlek och närhet närhelst hon vill ha det.

Det får hon ju inte alls. Hon vill sova i din säng varje hela tiden, och det får hon inte.

Goda vanor är väl bra, men att börja i den änden när det handlar om otrygghet känns konstigt. Rutinerna får man väl fixa efter att ungen har vant sig vid att vara hos en. Låter som TS är livrädd för att har han inte strikta rutiner från början kommer det gå åt helvete för ungen.

TS kan ju prata med ungen så det finns egentligen inga ursäkter.

Att nattning sker med trygghet är nog en extremt viktig grej. Är man en smart unge och blir lämnad i sin egen säng åt sina egna tankar, så har du en som växer upp med panikångest och måste knapra benso hela sitt liv.

Ja, det lutar helt klart åt att jag får backa. Ska försöka prata med skolan också om kurator, så att hon får hjälp med sina tankar och känslor. Jag är uppväxt med en förälder. Där den andra föräldern dog väldigt tidigt och har väl utgått från mig själv i vissa fall, att man behöver båda föräldrarna lika mycket, eftersom jag själv var djupt olycklig av saknaden av den andra. Men inser att det här inte är samma sak.

Barn kan ha perioder då de är närmare den ena eller andre föräldern.
Det jag dock reagerar på är att du kallar din dotter som är mellan 6-9 år gammal för manipulativ och anklagar henne för att ljuga. Det är ganska hårda ord mot ett så litet barn kan jag känna.

Vad spelar det för roll om modern tar henne på aktiviteter? Det skämmer väl inte bort ett barn?
Hade mina barn velat vara mindre hos mig hade jag accepterat deras önskan och funderat över vad det kan bero på och försökt jobba på relationen.

Om flickan inte säger till dig att hon haft tråkigt men till andra kan det ju betyda att hon är rädd för att säga det till dig? Antingen för att såra dig eller pga din reaktion av någon anledning. Det kanske kan vara något att reflektera över istället för att avfärda det som lögn.
Jag kan vara helt fel ute och vill inte trampa dig på tårna så ber om ursäkt om det låter hårt. Kan som sagt vara en period också.