När barnet inte vill komma

Din dotters situation påminner en hel del om hur det var för mig när jag gick i lågstadiet.

Min pappa bodde ändå granne med oss, men jag var hellre hos mamma.

Hur mår mamman?
Jag var ofta orolig att mamma inte skulle må bra om jag inte var hemma, medans jag visste att pappa var självständig och inte hade något behov av mitt sällskap, varken mentalt eller med praktiska saker.
(Barn förstår bra mycket mer än vad man tror)

Sen kan det helt enkelt vara så att hon känner sig som en gäst eller tillomed som en inkräktare i ditt hem och i din familj.

Om det är till någon tröst så har jag kommit närmare min pappa ju äldre jag blivit och idag förstår jag varför han var mer bestämd än mamma och att han faktiskt är den enda som brytt sig om att försöka uppfostra mig.
Dock så var hans försök helt förgäves då jag var ett helt omöjligt envist barn med alldeles för stark vilja för att någon skulle kunna sätta upp regler och få mig att följa dom. 😅

Hej,

Är separerad från min dotters mamma sedan dottern var 6 månader gammal ungefär. Jag har haft henne 3 dagar i veckan från att hon var liten.

Har en dotter i lågstadiet nu som på senare tid börjat vägra komma till mig. Hon trivs inte hos mig säger hon. Vill hellre vara hos sin mamma. Hon har börjat få utbrott och ångest anfall när hon ska till mig och jag förstår verkligen inte varför. Jag har en ordnad tillvaro och älskar henne över allt annat, men det ”hjälper” inte. Jag är totalt förkrossad över det här och har på senare tid också försökt att både prata med henne och möta henne om saker som hon vill, för att det ska hjälpa henne.

Jag upplever att jag är ”hårdare” än hennes mamma, men jag är aldrig arg. Jag pratar med henne om det är något fel, på ett lugnt, sakligt men bestämt sätt.
Upplever också att dottern kör väldigt mycket med hennes mamma som låter henne göra mer saker hemma hos henne, som att sova i hennes säng när hon vill, vara uppe senare, mer aktiviteter och tycker hon får allt hon pekar på där.

Hos mig skulle hon också kunna få det, men jag väljer såklart en annan väg för hennes uppfostrans skull. Det känns som att jag alltid blir ”the bad guy” eftersom hennes mamma låter henne göra som hon vill och min dotter har börjat manipulera henne för att få som hon vill.

Det ända som är kvar enligt hennes mamma att göra är att bära henne till bilen, vilket kanske inte blir rätt eftersom det skapar en ännu mer negativ klang till att komma till mig.

Jag har nu vänt mig till familjerätten för att få rätsida med allting och ska koppla in skolan också, då hennes mamma säger att hon visar tecken på ångest.

Hon har en lillebror hos mig också med en annan mamma om det är relevant som är 3 år.

Blir så ledsen av allt det här och vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Känns ju som att det alltid kommer vara såhär för hennes mamma gör inget fel tycker hon, medan jag faktiskt vill uppfostra henne på ett bra sätt som gör henne till en bra och självsäker människa,
Men det blir ju alltid jag som är den ”hårda”. Jag kan ju tyvärr inte påverka hur det är hos någon annan, bara hos mig.

Jag vill ju helst ha varannan vecka medan dottern snarare vill vara hos mig mer sällan..


Hjälp uppskattas!!!

Hon har börjat få utbrott och ångest anfall när hon ska till mig och jag förstår verkligen inte varför.

Att först vara så kär i en person och vilja skaffa barn för att sedan några månader senare separera och bli förvånad över att problem uppstår tyder på mental funktionsnedsättning?

Hej,

Är separerad från min dotters mamma sedan dottern var 6 månader gammal ungefär. Jag har haft henne 3 dagar i veckan från att hon var liten.

Har en dotter i lågstadiet nu som på senare tid börjat vägra komma till mig. Hon trivs inte hos mig säger hon. Vill hellre vara hos sin mamma. Hon har börjat få utbrott och ångest anfall när hon ska till mig och jag förstår verkligen inte varför. Jag har en ordnad tillvaro och älskar henne över allt annat, men det ”hjälper” inte. Jag är totalt förkrossad över det här och har på senare tid också försökt att både prata med henne och möta henne om saker som hon vill, för att det ska hjälpa henne.

Jag upplever att jag är ”hårdare” än hennes mamma, men jag är aldrig arg. Jag pratar med henne om det är något fel, på ett lugnt, sakligt men bestämt sätt.
Upplever också att dottern kör väldigt mycket med hennes mamma som låter henne göra mer saker hemma hos henne, som att sova i hennes säng när hon vill, vara uppe senare, mer aktiviteter och tycker hon får allt hon pekar på där.

Hos mig skulle hon också kunna få det, men jag väljer såklart en annan väg för hennes uppfostrans skull. Det känns som att jag alltid blir ”the bad guy” eftersom hennes mamma låter henne göra som hon vill och min dotter har börjat manipulera henne för att få som hon vill.

Det ända som är kvar enligt hennes mamma att göra är att bära henne till bilen, vilket kanske inte blir rätt eftersom det skapar en ännu mer negativ klang till att komma till mig.

Jag har nu vänt mig till familjerätten för att få rätsida med allting och ska koppla in skolan också, då hennes mamma säger att hon visar tecken på ångest.

Hon har en lillebror hos mig också med en annan mamma om det är relevant som är 3 år.

Blir så ledsen av allt det här och vet verkligen inte vad jag ska ta mig till..

Känns ju som att det alltid kommer vara såhär för hennes mamma gör inget fel tycker hon, medan jag faktiskt vill uppfostra henne på ett bra sätt som gör henne till en bra och självsäker människa,
Men det blir ju alltid jag som är den ”hårda”. Jag kan ju tyvärr inte påverka hur det är hos någon annan, bara hos mig.

Jag vill ju helst ha varannan vecka medan dottern snarare vill vara hos mig mer sällan..


Hjälp uppskattas!!!

En del av mig vill bara säga till min dotter att ” du får göra det du mår bäst av”, eftersom jag älskar henne så mycket och vill att hon ska vara lycklig och glad som en barn ska vara, men det måste ju finnas andra vägar såklart som jag får kämpa på med, men allt kring det här är så svårt

Jag tror att hon alltid känt på något sätt att ”mamma är hemma” , hur mycket jag än försökt att förbättra allting. Hon är väldigt mammig. Det får gärna vara så eftersom det är så hon känner. Jag vill bara ha en fungerande vardag hos mig också liksom.

Nej jag vet om att jag är en bra pappa och försöker ständigt förbättra saker och ting. Hennes mående går alltid först. Samtidigt är det en svår balansgång. Hon vill inte vara hos mig typ varannan vecka och jag förstår det. Samtidigt kan hon heller inte vänja sig vid varannan vecka- om vi inte har det

Att först vara så kär i en person och vilja skaffa barn för att sedan några månader senare separera och bli förvånad över att problem uppstår tyder på mental funktionsnedsättning?