Lönebidrag eller vanligt jobb (vad är jag kapabel till?)

Hej,

Jag är i början av trettiorsåldern.

Har blivit erbjuden lönebidrag. Tog dock en heltidsutbildning senaste året. Är troligtvis manodepressiv (har aldrig accepterat). På ett sätt har jag dött inombords att ha anpassat jobb på t ex butik. Hur länge orkar man chansa och ta ett vanligt jobb inom det jag är utbildad inom istället?

Det är ett helvete att ha ett vanligt jobb med Lithium. Man måste ljuga för arbetsgivaren för att behålla jobbet, man måste träffa läkare (jag jobbar 7-16), blabla.. jag fattar ej hur bipolära fixar vanliga liv längre. Jag har dock slutat med mina mediciner massor av gånger.

Kan man leva ett meningsfullt liv på lönebidrag? Är det någon som gör det här? Jag saknar ruschen av ett vanligt liv. Att utvecklas. Kraven. Ha en bra plånbok så bruden på krogen vickar på höften (ungefär). Men det kanske går. Jag har bara läst skräckhistorier om lönebidrag.

Hamna i ett fack. Fast ja, det är ju bättre än ett socialfall.

Det är ju vanliga jobb som erbjuds den som får lönebidrag. Typiskt för den som är bipolär, är också att sluta ta medicinen när du är manisk, därför går det som regel åt helvete. Ta den som du ska. Blodprov behöver du bara lämna en gång i månaden - högst, så det kan ju knappast vara besvärligt

Jag vet. Har slutat med den flertalet gånger.

Just nu har jag ett bra jobberbjudande. Jag vet inte hur många bipolära i det här landet som härjar runt på heltidsanställningar?

Sen, i kontrast till det, ska jag försöka hitta en arbetsgivare som mer vet om mina problem.

Ja, jag slutade med mediciner igen. Gick väl sådär.

Vad jag vill ha är väl lite av ett yrke jag kan utvecklas inom. Men det kanske man kan göra inom båda. Man tappar tron på sig själv vad man är kapabel till när man misslyckas hela tiden.

Det enda jag vet är att man blir helt galen & känner sig värdelös av att ej ha en sysselsättning.

Lönebideragsjobb inget fel alls, många får en hyfsad lön som är mcket bättre än både socialbidrag eller sjukbidrag mm. Jag vet folk som jobbar med lönebidrag som har bra liv och ekonomi. Du får som alla andra bygga ditt liv efter dina egna förutsättningar och du duger bäst som du är. Tänk positivt och jämför inte med andra.

Ja, jag skulle verkligen vilja tacka ja till alla jobberbjudanden jag får. Men, om jag ska vara ärlig så har jag absolut ej självförtroende att tacka ja inom just utbildningen jag skaffat. Däremot kan jag få lönebidrag inom områden kopplat till det.

Med åren blir det ett stort risktagande. Visst, man kan ju chansa som alla andra, men det är absolut ej lätt att skriva en ny tråd här om 6 månader att jag tappade ett jobb jag ej klarar.

Läste lite statistik på nätet att 27 % av klassiskt manodepressiva klarar av att jobba ett 100 % jobb, och då har säkert många anpassningar också.

Ett alternativ skulle ju kunna vara att jag frågar den här arbetsgivaren om dom är intresserad av anpassningar. Jag vet inte. En del av en vill bara få ro några år, även om jag har mindre pengar. Vi får se hur det blir.

Jag kan förstå om självförtroendet sviker. Detta sker även hos den som är "normal". Jag tycker absolut att du ska ta chansen och prova, kom ihåg att lönebidrag är ett lite "snällare" jobb så det finns inget att oroa sig för.
Du kan misslyckas, precis som alla människor kan misslyckas. Om du testar kanske det går bra eller så funkade det inte, om man hela tiden inte vågar göra något bara för rädslan för att misslyckas eller göra bort sig så kan man inte göra någinting tillslut. Bara gör det!
Sluta att läsa på nätet, bara testa det du vill och se om det fungerar. Försök att lägga bort fixeringen vid diagnosen, du är en människa och person och inte en diagnos. Jag hade en polare som blev ett med sina diagnoser han pratade om det hela tiden i alla sammanhang, det är inte vettigt.
Du kanske kan få anpassningar, varför inte? Eller kanske jobba 75%? Något är i alla fall bättre än inget. Se det som att allt är bättre än att bli passiviserad hemma, det skapar inte en stabil eller lycklig människa. Om du inte klarar din bransch, skaffa ett lönebridragsjobb inom andra yrken då istället. Kanske jobba på Coop? Jag känner en kille med många diagnoser som hafr lönebidragsjobb inom handeln i deccenier, han tjänar hyfsat och trivs.

Problemet var att jag tog ett snabbt beslut att flytta till annan stad + bo inneboende + ta nytt jobb. Det gick åt helvete. Sen utan boende ett tag, kommit hem, utan rutiner. Jag vette fan varför man tar så dumma jävla beslut. Jag har adhd också. Adhd, bipolär. Så jävla less. Men det händer. Man ska då fan inte bo inneboende om man har kombinationer. Det är helt omöjligt. Jag kanske kan fixa allt.

Numera har ju var och varannan lönebidrag, är väl inget att hänga upp sig på?
Du kan ju alltid annars se lönebidragsjobbet som en språngbräda till jobbet du vill ha, jobba några år och bygg upp ditt självförtroende, förbättra din ekonomi. Sen om du redan har ett jobb är det alltid lättare att hitta ett bättre jobb, säg bara inte upp dig förrän du har ett ny anställning fixad.
Sen det du skrev om att bara 27% med din diagnos fixar heltidsjobb, kan ju vara att de övriga 63% inte sköter sin medicinering? Sköter du dina mediciner, äter nyttigt och se till att få motion och frisk luft regelbundet så fixar sig nog allt annat. Sen är det inte fel att jobba 75% om man mår bäst så, du ska orka ha en fritid också om du ska orka jobba i längden. Balans, utan den faller allt ihop.

Hur svårt är det att sköta ett jobb om du vaknar pigg och utvilad på morgonen och har energi hela dagen?

Nu förstår jag inte? Du har lönebidrag, fast du förtigit att du medicinerar mot en sjukdom? Varför då?

Vad bryr sig arbetsköparen (jag insisterar på den termen, kommunist som jag är!) om vad du äter för mediciner eller har för diagnoser, sålänge du gör ditt jobb? Snarare skulle hen kunna kräva ytterligare lönebidrag och därigenom gå med större vinst om du medgåve det faktiska förhållandet!

Jag har själv gått på lönebidrag ett antal år, men gett upp det -- jag orkar ändå inte jobba för mer än ungefär 9.000 kr/mån, och då kan jag lika gärna ta försörjningsstödet på 8.800 och slippa gå upp och cykla till nå't jobb i regn och snöstorm, 20 tim/vecka!

Lycka till bättre!

Jag har ej fått lönebidrag än. Är sjukskriven. Det är på G att få praktik för att få lönebidraget.

Jag vet inte hur det blir. Klart jag vill jobba. Jag har dock tre diagnoser (ADHD/Bipolär/Borderline).

Så ja, livet är ej lätt. Pigg på morgonen? Ja. Senaste gången jag jobbade heltid mer än 1 månad var 2017.

Vet inte om jag kan följa ditt tankesätt helt, men är du rädd för att bli diagnosticerad med sjukdom? Det borde du inte behöva vara; det är helt ditt val att visa papper inför framtida eventuella arbetsköpare (möjligen undantaget sådana som försvaret och polisen).

Om du vill och kan jobba i någon omfattning, se till att denna omfattning klargörs och kvantifieras på papper! Detta är ett jobb i sig, så jag skulle i ditt ställe först och främst se till att få en god man utsedd, som kan göra jobbet åt dig, då det är för mycket för en person med någon form av psykisk avvikelse (eller ens för en "normalstörd" ). Hen och du gör sedan upp om vad du gör själv, och vad du överlämnar!

Lycka till, hördudu!