Bipolaritet - en story med tips och råd

För ca 10 år sedan hade jag en manisk episod.
Den utlöstes av karriärmässiga framgångar, mycket alkohol- men även två nära och kära dödsfall.

Omedveten om den sjukdom jag hade inom mig, hämtades jag upp med bil och blev körd till St Görans sjukhus i Stockholm där diagnos bipolär typ 1 sattes ganska snabbt.

Bakgrunden

Jag arbetar med ett kreativt yrke (fotograf med en speciell nisch som är väldigt svår att bemästra).
För tio år sedan hade de stora fotograferna i Sverige egna assistenter och jag hade år 2009-2010 en topposition hos en väldigt känd fotograf.

Jag blev på nåt vänster väldigt skicklig som fotograf efter en relativt kort tid, och jobben bara flödade in runt 2011-2012 utan från mig märkbar ansträngning, det var allt ifrån stilleben, modefoto och porträtt osv som jag fick i uppdrag att göra.

Parallellt med detta dog då två nära anhöriga och tillslut orkade inte mitt psyke mer.

Jag levde en ganska luxuös/grandios livsstil som finansierades av fotografiska svartjobb.

Känslan av hypomani och mani, är lite som kokain ungefär rycker jag, fast upphöjt flera flera steg.

Jag blir inlagd i två veckor ca, på en psykiatrisk dygnet runt vårdavdelning.
Det talas väldigt snabbt om massa olika mediciner och jag har väldigt lite att säga till och, då jag är där på LPT.. (såhär drygt 10 år senare är man ett levande FASS).

Resultatet av detta blev en oerhört jobbig viktuppgång då jag i öppenvården förskrivs Zyprexa varje morgon för att förhindra återinsjuknande. Deprimerad blev jag dock inte, det är ovanligt, men alla BP 1 blir ej det.

Jag hade regelbunden kontakt med öppenvården kanske varannan vecka och läkarmöte ca en gång i månaden.

Jag var då helt färsk på vilka mediciner som kan användas, deras biverkningsprofil osv.

Tips kring detta

* Läs på kring mediciner du fått utskrivna, på siter som Wikipedia t.ex.
* Känn efter kring biverkningar. För mig var sederingen/zombiefiering/viktuppgång hemsk med Zyprexa.

Biverkningar finns ju. Tyvärr. Men, har du ett kreativt yrke kanske du ska ha en medicin som gör att du ej blir en slö zombie exempelvis.

* Tar läkaren dig och dina behov på allvar?

Med det menar jag, förstår läkaren din livssituation, med jobb (om det finns i bilden) etc.. förstår den att du vill kunna gå ut på krogen, känna dig attraktiv (kolla medicin som inte gör dig den en hungrig vatten och fettballong dvs Zyprexa).

Om inte. Det finns fler läkare.

Byt läkare.

Jag hade ca 7-8 läkare, som inte förstod min livssituation över huvud taget och jag testade alltifrån valproat, litium, seroquel, etc tills jag fick höra talas om Abilify (då var patentet kvar på den medicinen vilket gjorde den dyr), varpå läkaren påtalar detta.

Då fick jag nog.

Under 2 års tid, hade jag bollat runt mig själv efter en läkare som förstod mina krav på medicineringen.

På aripiprazol kan jag fortsätta mitt kreativa yrke och jag har ej heller gått upp nämnvärt i vikt.

Läxan av detta för mig var..

* Byt läkare om den du har inte funkar.
* ST/AT läkare runt 30 år gamla är ofta oerhört inkompetenta i min mening.
* Har du förtroende för den nuvarande behandlaren? Det anser jag är jätteviktigt.

Saknar man förtroende för sin behandlare så kanske det leder till att man sköter i att käka sin medicin och sen vipps, ett halvår senare är man tillbaka på ruta ett med elchocker för att snabbare komma ut från en låst avdelning.

Jag har nu inte haft ett enda skov i varken mani eller depression på 8 år ca.
Att fortsätta fotokarriären var svårt, då man bränner en del kontakter osv, men detta till trots, jobbar jag med det än idag, och har ett annat företag också, för den delen.

Jag försöker att inte låta mig styras för mycket av arbetet, då det var det som triggade igång sjukdomen till viss del.

Hela min släkt (på ena sidan exceptionellt framgångsrika inom affärsvärlden och den andra inte lika så) har dock en släng av depression och till viss del mani och korta psykosepisoder.

Visst är bipolaritet hereditärt men det krävs ofta något slags skott i Sarajevo för att det ska utlösas, tror jag. Alla har olika triggers.

Mina mediciner idag?

* Abilify 15 mg varje dag. Inte missat en tablett på åratal. Inga direkta biverkningar. Den funkar jättebra (på mig).

* Zyprexa 5 mg (vid behov, tar den om jag sovit taskigt ett par nätter)

* Imovane 7.5 mg till natten.
Såg roliga gubbar i soffan av stilnoct och jag har testat alla sömntabletter som existerar men jag tycker att den här funkar bra på mig. Behöver oftast inte ta den.

* Stesolid 5 mg ifall ångesten blir för påtaglig..

Går det att ha ett okej liv med den här sjukdomen? Såhär 10 år senare tycker jag det 😀

Jag har tillochmed en vacker flickvän.

Förlåt för lite osammanhängande text kanske men skriv om ni har frågor, eller PMa

Hur många gånger eller hur ofta har du haft manier?
Jag läste som att de hände en gång vid två dödsfall av anhöriga och de kan ju vara en period som triggar igång mycket.
Kanske missförstår jag det hela men de låter inte direkt som bipolaritet.

Jag hade en till mani, två år efter den första och den var betydligt värre än flrsta episoden.

Var inlagd I två månader. ..

Jag ifrågasätter inte dig och din trovärdighet ska du veta, det handlar om något som rör mitt egna liv.
Var det något som utlöste de som kom två år senare?
Min egna erfarenhet är nämligen att de är något som är påfrestande likt dödsfall eller något annat som är känslomässigt svårt att hantera som inträffar och sätter igång en total personlighetsförändring som vore hög på crack.
Och sånt kan gå många år utan att något händer, utan medicin eller med medicin verkar spela mindre roll.

Läkare är oeniga om vad det rör sig om, därför är jag osäker på min uppfattning om vad som är bipolär.
Först så var det tal om bipolaritet men sen inte, eftersom att de just ingen mani hade uppstått inom en tidsram.

Skulle gärna vilja ha tips till anhöriga vad man ska göra egentligen, vården har inte tagit de hela på så stort allvar utan faktiskt slängt ut patienten för den varit för jobbig på slutenvården när detta har skett.
Det är först när personen blivit ett polisärende vården tar de på allvar men inte tidigare, vilket är fruktansvärt jobbigt, då de blir massa påföljder.

Verkar bara röra sig om egentlig depression och för mycket övertänkande. Sätter nästan pengar på det.

Är inte bipolär typ 1 ink manier med psykos?

Kan du berätta om hur det var för dig?

Varför tror du att du har en permanent obotlig sjukdom bara för att du fick en stress och drogutlöst problematik? För att en läkare sade det på psykiatrin?
Dessa diagnoser är trams och du äter gifter i onödan som håller dig ifrån att leva livet som det skall levas.

Typ 1 är manier och depressioner. Mani kan dock övergå till psykos i värsta fall eller så kan man vara manisk med psykotiska inslag.

Sattes diagnosen på St Göran? Vill inte misstro dig, men många av oss har fått bråka med psykiatriker i flera år för att få diagnosen satt just pga det inte är en enkel diagnos att sätta. Jag fick dock äntligen diagnosen satt sommaren 2019. Du skriver att diagnosen sattes ganska fort vilket absolut är möjligt eftersom att psykiatriker får ställa diagnos efter endast ett besök, men undrar vilka andra diagnoser uteslöt man och testade dig för först då?

Du nämner i princip bara mediciner som behandling, men det är bara en del av behandlingen och jag tycker det är fel att jämföra mani/hypomani med ett kokainrus. Att bli så agiterad och uppe i varv att det enda alternativet är att bli tvångsinlagd med bältning, tvångsmedicinering, isolering etc? Sälja sin lägenhet, säga upp sig från jobbet, flytta utomlands, ta dyra lån och massa skräp på avbetalning som leder till att man hamnar i skulder, paranoia, irritabilitet, riskfyllt och farligt beteende? Sömnbrist som resulterar i psykos? Inte ens i närheten av kokain. Dopamin och noradrenalin nivåerna i hjärnan under mani är uppe i taket (därav behandling med neuroleptika). Till och med amfetamin har mer påverkan på dessa signalsubstanser i hjärnan än kokain, om man nu ska jämföra det med mani/hypomani. Less på att läsa eller höra folk som säger att vara sjuk i manier/hypomanier skulle vara som valfritt CS rus. Som att bli spottad i ansiktet egentligen. Det är inte endast eufori, vara produktiv, överdriven energi och älska allt och alla även om man givetvis kan uppleva detta med under mani. Jag tar inte det bokstavligt, men vill att folk ska förstå varför det är problematiskt och ger fel bild av vad vi bipolära går igenom för rent av jävla helvete under mani. Kokain rus = drygt 30 minuter. Mani = upp till flera månader.

Det får mig att tro att du inte har upplevt mani på riktigt, eller så har du haft HYPOmani. Förmodligen har flera psykiatriker ifrågesatt diagnosen också. Jag vet folk som har typ 1 på papper men inte ens varit maniska någon gång i sitt liv. Folk har gått till en läkare 1-2 gånger och fått diagnosen. Man BEHÖVER observera mönstret b.la. Men håller verkligen med om att SPECIELLT AT-läkare i alla åldrar är dom mest okänsliga, "vet allting" och ignoranta läkarna. Dom borde hoppa av sin höga jävla häst tills dem åtminstone fått sin legitimation. Med tanke på ditt inlägg tycker jag verkligen du ska göra en ny bedömning på om diagnosen fortfarande är aktuell eller inte.