Citat:
Du kommer uppleva nya saker du inte ens kunnat ana.
Hej!
Haft ett Svensson-liv. Mått bra fram till jag blev ca 20 år. Då började vänskaper att gnissla och ångesten att ta större plats.
Tog kontakt med vården som skrev ut SSRI med Xanor under insättning. Mådde ganska bra ett par år, men sedan tog benzon större och större plats i mitt liv. Jag behövde den för att må bra, för att döva den sociala ångesten och tristessen.
Nu, ca. 15 år senare har jag ett spelmissbruk i ryggen. Spelat bort ca 1 000 000 kr under tiden som gått. Fick Xanor på recept som jag givetvis fastnade i fort. Alkoholen har varit ett substitut mellan recepten. Beroenden har liksom gått omlott.
Jag har en god ekonomi idag, 2 barn och en vacker fru. Men det är något som skaver. Jag är allt jämt rastlös. Döljer mitt faktiska alkoholintag. Hittar ibland någons "stash" av xanor som jag då kunnat "låna" ett par av. Brukar lämna en hundring eller två som kompensation.
Känner stundom att jag inte vet varför jag lever.
Har tidvis tränat mycket, men jag vet inte längre varför. Förr var det för att få en fin kropp och träffa tjejer. Idag har jag som sagt familj och kan inte moraliskt träffa tjejer. Även om jag velat få känna det där ruset av bekräftelse igen.
Blir ibland förälskad i tjejer på jobbet, märker att de signalerar samma känsla, men även att det inte kan, eller kommer att hända på grund av livssituationen.
Att vara dryga 35, "ha allt", men känna att det kanske var resan som var målet börjar tära på mig.
Resterande åren av mitt liv känns mest som en stagnering. Jag kommer inte uppleva något nytt känslomässigt, och jag kommer inte utvecklas mer än jag gjort intellektuellt. Högutbildad och väl avlönad.
Vad är egentligen syftet med att jag ska vara kvar?
Jag har ju gjort vad evolutionen bad mig om. Skaffa barn, skydda dem och se till att de i sin tur skaffar barn osv...
Är detta en kris, eller vad? Acceptans säger vissa, men jag är inte nöjd med det. Vill inte acceptera att jag är där jag är.
Jag är fortfarande ung enligt en del, men enligt mig själv är jag äldre än de flesta.
Haft ett Svensson-liv. Mått bra fram till jag blev ca 20 år. Då började vänskaper att gnissla och ångesten att ta större plats.
Tog kontakt med vården som skrev ut SSRI med Xanor under insättning. Mådde ganska bra ett par år, men sedan tog benzon större och större plats i mitt liv. Jag behövde den för att må bra, för att döva den sociala ångesten och tristessen.
Nu, ca. 15 år senare har jag ett spelmissbruk i ryggen. Spelat bort ca 1 000 000 kr under tiden som gått. Fick Xanor på recept som jag givetvis fastnade i fort. Alkoholen har varit ett substitut mellan recepten. Beroenden har liksom gått omlott.
Jag har en god ekonomi idag, 2 barn och en vacker fru. Men det är något som skaver. Jag är allt jämt rastlös. Döljer mitt faktiska alkoholintag. Hittar ibland någons "stash" av xanor som jag då kunnat "låna" ett par av. Brukar lämna en hundring eller två som kompensation.
Känner stundom att jag inte vet varför jag lever.
Har tidvis tränat mycket, men jag vet inte längre varför. Förr var det för att få en fin kropp och träffa tjejer. Idag har jag som sagt familj och kan inte moraliskt träffa tjejer. Även om jag velat få känna det där ruset av bekräftelse igen.
Blir ibland förälskad i tjejer på jobbet, märker att de signalerar samma känsla, men även att det inte kan, eller kommer att hända på grund av livssituationen.
Att vara dryga 35, "ha allt", men känna att det kanske var resan som var målet börjar tära på mig.
Resterande åren av mitt liv känns mest som en stagnering. Jag kommer inte uppleva något nytt känslomässigt, och jag kommer inte utvecklas mer än jag gjort intellektuellt. Högutbildad och väl avlönad.
Vad är egentligen syftet med att jag ska vara kvar?
Jag har ju gjort vad evolutionen bad mig om. Skaffa barn, skydda dem och se till att de i sin tur skaffar barn osv...
Är detta en kris, eller vad? Acceptans säger vissa, men jag är inte nöjd med det. Vill inte acceptera att jag är där jag är.
Jag är fortfarande ung enligt en del, men enligt mig själv är jag äldre än de flesta.
