Biskop Nils Ragvaldssons/Nicolaus Ragvaldis tal vid kyrkomötet i Basel år 1434 brukar väl ses som ett slags nyckelscen i den svenska göticismens historia, även om idéerna som Cohiba påpekar även gick tillbaka på medeltida källor (rimkrönikor) och på den östgotiske historieskrivaren Jordanes som också angav Scandia som de okuvliga goternas ursprungsort. Nicolaus hävdade ju att han som representant för goternas hemland Sverige borde tilldelas den förnämsta placeringen på mötet:
Citat:
Ändock, vördige fäder och herrar, alla böcker och historier mestadels nog hava till att förkunna om göternas härkomst; dock likväl haver Alblabius på götiska, Dion på grekiska, Jordanes på latinska tungomål sig synnerligen beflitat till att beskriva deras handlingar, gärningar och mandom i krig. Ty de bevisa, att otaligt mycket folk är utgånget av den skandianiske ö, som liggandes är norrut i världen, av vilken de östgöter, västgöter, svenska och finska äro utgångne och hava varit de förnämsta.
/.../ I allravördigaste fäder, om man nu allt detta vill överväga såsom saken kräver; var finner man något rike som är äldre än vårt? Eller något mäktigare? Eller bättre och ädeligare, utav dem som de romare sig i förtiden undertvingat hade.
/.../ Efter det, I allravördigaste fäder, att detta sig nu så haver, förmode vi, att I ju varda dömandes, det vårt konungarike må och skall behålla största och främsta rummet uti detta samkvämd.
Att bröderna Johannes och Olaus Magnus drygt hundra år senare tog upp dessa idéer i sin
Historia de omnibus Gothorum Sueonumque Regibus respektive
Historia de Gentibus Septentrionalibus bidrog ytterligare till att ge föreställningen internationell spridning, och trots att de ju var landsflyktiga katoliker blev deras historieskrivning på denna punkt den officiella i stormaktstidens Sverige.
Men där bröderna Magnus ändå hävdade att goternas/göternas forna kultur ursprungligen stammade från Grekland ville 1600-talets göticister, som Johannes Bureus, Rudbeck och Stiernhielm, gärna göra Norden till kulturens själva urhem, hemmet för antikens "hyperboréer" som skänkt grekerna kunskap och upplysning. Denna typ av extrem göticism (eller "rudbeckianism" som den också ibland kallas) baserades på ett starkt intresse för språkforskning och för den fornnordiska litteraturen.
1800-talets göticism i Götiska Förbundets regi anknöt till detta intresse för det fornnordiska, och ägnade sig ju framför allt åt vikingarna. Här handlade det väl dock inte så mycket om allvarligt syftande historieskrivning som om dels ett försök till moralisk/patriotisk väckelse (efter den traumatiska förlusten av Finland 1809), dels om ett litterärt mode (en nordisk romantik som sökte fornnordiska motiv eftersom intresset för den katolska medeltiden ännu var suspekt i det lutheranska Sverige).
Utöver den av Cohiba nämnda
Svensk lärdomshistoria kan dessa böcker kanske vara av intresse:
- Johan Nordström,
De yverbornes ö (1934)
- Johan Nordström,
Johannes Magnus och den götiska romantiken (föreläsningar från 1929, utg. 1975)
- Kurt Johannesson,
Gotisk renässans. Johannes och Olaus Magnus som politiker och historiker (1982)
- Jöran Mjöberg,
Drömmen om sagatiden (I-II, 1967-68)
- Mats Malm,
Minervas äpple. Om diktsyn, tolkning och bildspråk inom nordisk göticism (1996)
- Gunnar Eriksson,
Rudbeck. Liv, lärdom, dröm i barockens Sverige (2002)
