Vad är tricket för att orka med ett fult liv?

Mitt liv är fult och jag hatar det. Jag hatar det så mycket att jag skrev en tråd om varför jag ens ska stå kvar än som var så mörk att den fick slängas i papperskorgen men ni kan ju gå in och läsa den om ni är intresserade.

I vilket fall jag är hatad av allmänheten. Hela min släkt. Har inge vänner längre. Jag har inte jobbat på flera år utan går på soc ingen gymnasieutbildning jag hoppade av. Jag är kronsikt sjuk en pinsam sjukdom likställbar med reumatism ungefär i plågsamhet. Vill inte nämna. Varje dag den påverkar mig jag vaknar med ont fysiskt men även psykiskt över livet jag lever eller bristen på det snarare. Jag har inga vänner kvar för jag är hatbar. Psykatrin kan inte hjälpa mig trots att jag söker hjälp och jag är skeptisk till deras snack om möjlig "ADHD/ADD" och en kanske social fobi/autism. Bipolär sjukdom har dom också pratat om tidigare men avfärdat.

Jag knarkar och dricker i perioder för att lätta på trycket och det funkar men sen kommer skuldsedeln och ångesten när jag inte kan lösa mer av ekonomiska skäl. Begår inga brott eller så utan släpper knarket/spriten när pengar inte räcker till.

Lever en inrutad livsstil där jag vaknar med ont både i kropp och knopp som sagt, tar medicin, röker cigg trots min astma för någon jävla njutning. Dricker en kopp kaffe. Gör armhävningar. Tar promenader. Väntar på nästa soc-bidrag. Kollar youtube. Grubblar över att mitt liv är skit och ser ingen lösning på det trots att jag önskar en.

Är ute på stan ibland och möter skumma typer som försöker sälja knark till mig eller lura mig. Alkisar spelar stöddiga när jag tittar mot dom. Pundare tror jag är polis när jag frågar dom om en tändare bara haha.

Blattegäng leker tuffa nattetid i flock senast igår säger något fult på blattespråk går nära också men jag svarar dom numera. Snart åker man väl på stryk men jag känner att det spelar väl ingen roll livet kan inte bli sämre jävla stöddiga blattar som spelar tuffa i gäng mot en ensam yngre svensk! Eller stirr-dueller kör jag mot anabola-svenskar och andra blattar också om dom tittar mot mig stöddigt även om dom är större än mig haha. Gamla vänner hälsar inte längre utan tittar ner på mig jag märker. Bara någon enstaka kvar som hejar.

Jag gillar inte konflikter överhuvudtaget men jag får dom när jag är ute i min stad.

Om vi ska snacka brudar dvs tinder så får jag välja mellan kvinnor som har en personlighetstörning i botten men är snygga (det klarar jag inte av) eller fula tjejer rakt av. Börjar bli fulare nu också pga åldern redan har börjat få komplex faktiskt när jag tittar mig i spegeln!

Så avstår tinder numera och sex känns inte jätteintressant längre trots att jag är cirka 25. Sen är jag inte så bra på att fixa och framförallt underhålla brudar heller. Tar mer kraft än det ger. Jag avstår.

Jag är deprimerad. Självmordsbenägen mellan varven men försöker att stå kvar.

Orkar inte städa min lägenhet numera. Har spenderat hela socialbidraget för månaden så det blir vitt ris till middag snart tyvärr.

Ber böner och hoppas på förändring men det blir bara värre.

Höjdpunkten i livet är när jag får ta min benzo ihop med några öl och kolla på fotboll numera hahaha. TV-spel går inte att spela längre kan inte koncentrera mig mer på dom.

Jag ser framför mig att jag kanske kan fixa en lättare utbildning inom något jag ej är intresserad av och arbeta 8-16 med skitkollegor som hatar mig men kommer spela falska framför vidriga baktalande bakom och jag tillbaks såklart. Så var det på min senaste arbetsplats. Trots att jag försökte hålla mig i shack tystlåten.

Det blir inga brudar som sagt eftersom min personlighet är för ful, jag för orkeslös och skadad och mitt utseende har börjat stagnera. Drömde om en vacker fru och barn men så blir det inte. Allt känns hopplöst nu. Verkligheten har kommit ikapp mig och jag tror inte på något lyft längre. Saker blir bara värre för mig snarare. När jag trodde att det var mörkt så blev det bara mörkare! Jag vet varken vem jag är eller vad jag vill. Jag känner inte mig själv.

Så vad är tricket för er andra som också lever "fula liv" som gör att ni orkar leva trots eller plågor och krampor där varje dag är en trist kamp och morgondagen inte ljusare? Där era drömmar har blivit krossade våldtagna av verkligheten som i mitt fall?

Kram till er som kämpar.

Jag vet inte men jag tror mycket sitter i ditt huvud, du säger att du har ful personlighet, är orkeslös, skadad och att ditt utseende har börjat stagnera, hurdå?

Du har fördelen av att vara man. Tror bara du måste hitta din look för att din självsäkerhet ska öka. Jag var jävligt ful förr, men i vuxen ålder har jag blivit snyggare och snyggare med åren. Kan du åldras som ett fint vin så har du alla möjligheter men då gäller det också att ändra livsstilen till det annorlunda. Du kommer sannolikt vara fertil tills du blir gammal gubbe så gör din kropp en tjänst och lägg inte pengar på mer knark, cigg eller sprit. Lägg det på sånt som gör susen för ditt inre välmående, då får du en annan lyster och ett strålande utseende samtidigt. Då kommer tjejerna börja komma så småningom. Jag tror inte du är hatbar heller eller att din familj hatar dig, du är nog missförstådd bara och har jävligt lågt självförtroende. Väldigt tråkigt att läsa om din situation och känner igen mig från förr men du kan vända på det, om du anstränger dig. Det är tufft nu men det finns ett ljus bara du hittar den rätta vägen.

Varför är din sjukdom "pinsam"? Du kan inte hjälpa att du har den. Tänk inte i de banorna. Du är bara runt 25 och säger att fru och barn inte är realistiskt i framtiden, det är alldeles för tidigt att säga. Kom tillbaka när du är 40 och säg det men inte nu. Om du vill ha stöd eller bollplank så kan jag finnas i tråden.

Jag läste först ditt inlägg med stor empati. Tänkte att det kan inte vara lätt om man inte ens gått gymnasiet och är oanställbar i vuxen ålder. Men ju mer jag läser, desto mer ändras den känslan. Du är 25 år! Och du spenderar din tid på det sättet? Jag hade gett vad som helst för att få vara 25 år ung igen.

I stället väljer du att ta droger och dricka, och sitta och titta på Youtube hela dagarna, för att du "inte orkar jobba 8-16 med skitkollegor". Vad bra det känns att veta att man betalar skatt för att du ska kunna knarka för pengarna för att du inte känner för att jobba

Det hade varit skillnad om du var liksom 49 år gammal. Du är 25! Lägg av. Du kan plugga upp din gymnasiekompetens rätt snabbt och sedan en yrkesutbildning - klart. Så klart du mår piss om du inte gör något och låter ditt liv vara som det är. Sedan om din sjukdom är så allvarlig att du absolut inte kan jobba är det ju en helt annan sak eller om du har en psykisk sjukdom i botten. Då får man ta det därifrån och försöka reda ut det först och främst.

Lycka till, hoppas jag och alla andra skattebetalare.

Ta ansvar, börja med något litet, städa ditt rum.
https://youtu.be/Vp9599kwnhM

snälla lilla du, din hjärna är KNAPPT färdigutvecklad. kom tillbaks om det är likadant när du ska 40...Och har du sen du började knarka och dricka varit SPIK nykter i över 6 månader nån gång??

har du tränat dig större än du någonsin trott varit möjligt?? har du SPRUNGIT 1 mil nån ??

och du säger att du hmanar i konflikter och bråk konstant...det finns ett talesätt .. Om du träffar en rövhatt på morgonen så har du träffat på en rövhatt...träffar du rövhattar dagarna i ända så är DU rövhatten

Nofap, ingen porr, inget koffein, ingen alkohol, ingen tobak, inga droger, daglig meditation. Var varsam med socker. Låter det tufft? Ja, det är tufft men du kommer tacka mig när du provat i en månad och utvärderat ditt mående

Kan relatera till en del av det du skriver TS och jag beklagar verkligen din sits.

Har du prövat att prata med en psykolog? Det hjälper i alla fall mig.

För övrigt har jag en barndomsvän som är lik dig, 35+ bor hos sin mor och har inte arbetet sedan gymnasietiden.
En underbart skön snubbe men åren har slitit ordentligt på hans psyke och det är en jävla tragedi att han slutat upp som han gjort.

I dagsläget är han på väg att bli den typen av rabiat internetkrigare som man så ofta ser på relationsforumet här.

Det är oerhört sorgligt.

Börja plugga ta en kurs i taget , gå en personlig kurs i utveckling
, träna gå på aktivitet som bibliotek har gratis museum . Sluta knarka laga mat lådor med hälsosam mat. Man måste ändra inställning. Skaffa kompisar online om det är så . Det är svårt få nya vänner i Sverige . Jobba hemifrån . Om du är ensam res tågluffa i andra länder är det lättare dessutom så måste man fråga sig fram när man är utomlands . Byt riktning du klarar det!

Gör motsatsen till vad du gör nu skriv ner och tänk hur du ska nå dina drömmar mål

Kan ju börja med att sluta röka och komma i form.
Utöver armhävningar kan du köra upphopp, köpa en pull up bar om du har en bra dörrkarm och en yogamatta för stretchövningar mm.
Införskaffa en schysst cykel så du kan brumma runt lite i cykelleder.
Ät bättre mat (mindre vitt ris..) och experimentera med periodisk fasta.

Implementerar du det i vardagen så blir du inte lika deppig när du är hemma. Skjut upp knarkandet/supandet till helgdagar som ett första steg i nedtrappningen. Byt ut tyngre droger mot mildare - kratom t.ex.

Med utgångspunkten att ingen någonsin kommer lösa situationen ät dig måste du själv ta ansvar. Det är intressant att folk som känner sig misslyckade inte tror på sin egen förmåga att styra över omständigheterna.

Börja med att göra allting som är obekvämt. Stig upp kl 5. Läs en bok i 2h. Stirra in i väggen. Du måste sluta stimulera din hjärna med flykt (YouTube, cigg, alkohol, droger). Problemet som har växt fram är att du har blivit så van med snabb belöning att något som tar tid, att tex läsa ett kapitel i en bok, känns onödigt och ger dig ångest då du lika gärna kan få ett rus av alkohol som inte kräver nån uppoffring.

Jag känner folk som är 30 och lever i det konstanta livet av snabb belöning. Gemensamt för alla dessa är att de är losers med noll disciplin.

Exakt. Disciplin över motivation. Börja med 1 procent eller en promille - gör det bara idag! Jocko Willink är bra på den fronten, Andrew Tate kanske inspirerar. Annars är jag där du är TS ungefär fast armhävningar gör inget, köra basövningar på gymet är det bästa, även om inte vikten är jättehög verkar det vara något med dessa övningar för psyket, samt att du socialiserar med folk även om du väljer att inte hälsa, det räcker med att vara runt dom (på gymet) för att det ska kännas bra. Tidigt på morgonen så färgar det resten av dagen, särskilt du som arbetslös hinner med det. Men vänta inte på motivation, men lita på att den går att skapa och bara dyk in, darra in och känn dig hatad på gymmet om det är din persona.

Detta skriver jag i en fas i livet där jag inte går och tränar, hemmaträning ger inget för mig. Fokuserar dock på annat som kräver disciplin, främst kosten, då det är vad jag kan göra nu. Du vet att du inte dör av att äta ris i två veckor, vänd på steken och försök äta enbart middag, om du är överviktig t.ex? Fan, jag vet att det är svårt att tända någons gnista, men är man ensam och mår som du och gör något disciplinerat så känns det bra, det kan du utvärdera redan när du lägger dig på kvällen (det är då tankarna om vad man ångrat om dagen eller inte brukar vara som värst). Och magen sägs vara den andra hjärnan, så hur man mår påverkas verkligen av kosten. Du har brännt att lyxa i värmeböljan (pun intended), bara det borde ju suga så hårt att du får motivation? Men räkna inte med det, utan det är disciplin du ska tillämpa så får du ett momentum, motivation är en färskvara som kommer och går.
Ska dock tillbaka till gymet (väntar på bidraget, som du) och du vet att du kan få detta på recept? Det är bara fråga/säga till en läkare du träffar och be om ett FAR-intyg för att du mår bättre av motion (säg det, och vilken sort, typ gym tre dagar i veckan ha en träningsplan för det är saker dom kryssar i på pappret), och vips kan du få tillbaka pengarna från Soc, bara du lägger ut för kortet efter det är en ordination/recept. Jag tror inte någon läkare nekar någon som mår som du ett papper så du kan få gymkort subventionerat istället för läkemedel (trots att jag har det också). Annars väldigt lik din situation men känner mig inte hatad direkt och är 10 år äldre. Men det var i din ålder jag gjorde många viktiga beslut och som lett mig till där jag är nu, så välj klokt. PMa gärna om det är något!

Annars är det snart svampsäsong om du vill dyka ner i det, det gör du dock på egen risk. Det får du isånafall forska i själv men det ska vara noga övervägt (om du inte provat innan, och även om du har det).

Jag var tvungen att lägga till att man blir som man umgås också, så välj dina vänner väl. Bättre vara ensam och ha podcasts som vänner (produktiva) än att dra på sig mer elände i form av andra missbrukare.

Lämna Sverige så pass länge att Sverige känns främmande när du kommer tillbaka.

Ut och lev. Du lever inte nu så att klaga på något du inte har känns bara konstigt.

Du är vid liv men du lever inte.


Bryt med alla bara försvinn. Var ingen självmordsförlorare livet har obegränsat med äventyr att erbjuda även för dig!