Smakar syror surt [och allmän diskussion om kemikaliers lukter och smaker]?

Kanske är det en barnslig eller trivial fråga men jag undrar om ett ämne som är surt i kemisk bemärkelse även är surt i smak? Är det bara en olycklig benämning, eftersom vi i ex. engelska har acid och sour så att ingen ihopblanding sker, (men saken är ju att även ordet acid betyder sur). Citronsyra och acetatsyra (?) smakar surt (i vattenlösning) men hur är det med andra syror? Är det någon som prövat? Måste en syra vara sur?

Om nu "sur" och "sur" är samma sak, är då smaken surare ju lägre PH man har?

Hur smakar basiska ämnen? Rent intuitivt får jag för mig att även dessa skulle vara sura. Eller?

Jag uppmanar givetvis ingen att börja dricka ur e-kolvarna där hemma, men det finns kanske några av er som har gjort det ändå?

Jag har av misstag råkat smaka på (utspädd) svavelsyra, så jag vet att det är surt. Jag har även druckit utspädd saltsyra som en del i en hälsokur och det var också surt. Jag har inte smakat på fler syror men jag tycker att det verkar rimligt att anta att allt som innehåller ett överskott av vätejoner smakar surt (eller att det är vätejonerna i sig som smakar surt).

Basiska ämnen smakar inte surt, snarare lutaktigt.

Jag har aldrig ätit lutfisk. Hur smakar lut?

Lite som såpa, minus tvålsmaken. Ett annat (svagt) basiskt ämne som många har smakat på är bikarbonat.

Och svaret är alls inte triviellt! Här kan jag dessutom bidra med egna erfarenheter av eget smakande på kemikalier .

Syror smakar oftast men inte alltid surt. Och smaken är inte proportionell mot syrastyrkan!

Jag såg för många år sedan i ett uppslagsverk en jämförelse av smaken av några syror. Om man jämför en molar lösning av saltsyra resp citronsyra, så vet vi att saltsyra är en stark syra (dvs fullständigt protolyserad i lösning), medan citronsyra är en svag syra. Men 1 M citronsyra smakar betydligt surare än 1 M HCl! Enligt boken ifråga, alltså. Jag ska nog testa detta vid tillfälle.

Orsaken torde här vara att citronsyra är en av de ämnen som ingår i cellens metabolism (citromsyracykeln), och kroppen reagerar starkare på sådana ämnen. Sådana kroppsegna ämnen upptas ofta snabbare och mera fullständigt genom t.ex. cellmembran. Det är troligt att t.ex. smaklökarna reagerar speciellt kraftigt för sådana ämnen.

När man kommer in på organiska ämnen, så kan det vara intressant att notera att smaksinnet är stereospecifikt! Jag testade själv på en lab i organisk kemi. Smakade på 2 sockerarter (tyvärr glömt vilka) som till 3-dimensionella strukturen är varandras spegelbilder (stereoisomerer). De har samma kemiska egenskaper, men uppför sig olika i sammanhang där stereoisomerin påverkar egenskaperna. Våra aminosyror, och därmed både proteiner och enzymer, utgörs av den ena av 2 möjliga stereoisomerer (glömt vilken). Det innebär att hela organismens metabolism också blir stereospecifik, vilket f.ö. gäller allt som innehåller aminosyror.

De två sockerarterna smakade helt olika; den ena smakade sött (normalgrad), medan den andra knappt smakade något alls! Ett handfast bevis för vårt smaksinnes stereospecificitet.

Vinsyra är en syra med 2 stereoisomerer som är optiskt aktiva, men även en 3:e optiskt inaktiv form (mesovinsyra). Mesovinsyran kan sägas bestå av 2 halvor som var för sig är optiskt aktiva, men de utgr samtidigt varandras spegelbilder. Hela molekylen blir därmed sin egen spegelbild, och optiskt inaktiv.

Tyvärr har jag inte fått möjlighet att testa, men det är troligt att dessa 3 former av vinsyra bör smaka olika.

Även citronsyra uppvisar stereoisomeri, varför det skulle vara intressant att testa smakerna.

Men så kommer det en del underliga, och farliga, syror: metalljoner. Rättare sagt metalljoner i vattenlösning. De omger sig nära nog alltid med mer eller mindre starkt bundet koordinerat vatten. Exempelvis aluminium- och järn(III)-jonerna: [Al(H2O)6]3+ resp [Fe(H2O)6]3+. Dessa joner kan fungera som syror. Kort beskrivet pga laddningsförskjutning i de koordinerade (kovalent bundna) vattenmolekylerna, vilket medför att protonerna i H2O kommer att sitta lösare bundna och lättare avges än i fria vattenmolekyler. Syrastyrkan hos dessa metalljoner kan vara betydande. En 1 M vattenlösling av järn(III)nitrat är starkt sur. Med Brönsteds syradefinition är det helt korrekt att betrakta de hydratiserade metalljonerna som syror (protondonator).

Om man smakar på dessa metalljoner så smakar det gräsligt! Aluminium smakar både surt och dessutom otroligt kärvt (har testat), Fe3+ borde göra detsamma (har inte testat).

Men nu dyker det upp överraskningar. Den lilla berylliumjonen Be2+ kordinerar i vattenlösning 4 st H2O i tetraedrisk koordination. Jonen [Be(H2O)4]2+ är starkt sur i vattenlösning (t.ex en lösning av BeSO4), men lösningen smakar sött!
Här är alltså ett exempel på att en syra i vattenlösning inte alls behöver smaka surt.

Förr i tiden brukade kemister prova sådant, men man ska definitivt avstå från att smaka på berylliumföreningar, pga dessas osedvanligt höga giftighet.

Ett salt som var mycket obehagligt att få i munnen är silvernitrat (skedde oavsiktligt). Silverjonen koagulerar proteiner, och får man även utspädda lösningar i munnen bränner det till, ungefär som om man brände tungan på något riktigt hett! Det smakar inget alls, bara bränner till smärtsamt. Känns faktiskt efteråt som en bränskada.
Vattenlösliga silversalter är giftiga. Med utgångspunkt från ädelmetalljonernas egenskaper i vattenlösning drar jag slutsatsen att även vattenlösliga guldföreningar, liksom vattenlösliga salter av platinametallerna, "smakar" på ungefär samma sätt som silvernitrat.

Osmium- och ruteniumtetroxiderna ska man dock inte smaka på; de är exceptionellt giftiga för att vara oorganiska metallföreningar. De angriper slemhinnor synnerligen starkt, under utfällning av svart finfördelad metall eller lägre metalloxider. Används för att färga fetter i mikroskopin.

Som spinoff kan man ställa frågan: smakar salter alltid salt? Som redan framgår är svaret nej. Det finns andra salter som smakar sött, men som inte alls är så giftiga som beryllium: natriumsaltet av cyklohexylsulfaminsyra (kallat cyklamat), sackarater dvs salter av sackarin. Finns säkert ännu fler, ska googla på det.

Lut brukar smaka väldigt bittert, men metalljonen har troligen också inverkan på smaken. Jag tycker t.ex. att lutfisk (örk!) smakar ungefär som kalciumsalter, vilka har en efterhängsen underligt smutsig smak (egen åsikt).
Och ibland har jonen helt dominerande smak: ammoniumklorid smakar intensivt salt, med tydlig smak av ammoniak. Används i saltgodis.

Som kuriosum kan nämnas att jag smakat på 1 M kaliumcyanid. Det smakade obeskrivligt vidrigt, en smutsig skämd smak som jag associerade till rutten hundskit.
Har även smakat på koncentrerad svavelsyra (jodå!), förutom den intensivt sura smaken kändes även en brännande känsla, ty upplösning av H2SO4 i vatten är starkt exoterm. Och det frätte på tänderna, de kändes som ruggade av sandpapper! (urggh, kändes verkligen läskigt...).
Koncentrerad saltsyra, salpetersyra och fosforsyra, smakar ungefär likadant som koncentrerad svavelsyra.

Jag har druckit svavelsyra 2 ggr, o ja, det var inte så gott. Smakade surare än sånna där sura "S" (godiset). Första gången var för att testa...

Andra gången var för att fjanta mig inför klassen, vi fick 5 provrör med okända vätskor i som vi skulle ta reda på vad det var. Det var i gymnasiet, så jag visste att det inte var något giftigt eller starkt frätande. Men, jag skrev i "rapporten";
-Drack upp experimentet, smakade surt! Provrör nr. 2 innehåller troligen svavelsyra...

Visst stämde det, fast läraren blev ganska tjurig...

Mycket intressant GaussBonnet. Man undrar vem som först vågar smaka på diverse kemikalier? Var det modiga kemister som litade på teoretiska resonemang, eller hade man till och med slavar som man testade kemikalier på?

Intressant att stereoisomerer smakar olika.

När man slickar på metall, är smaken man då känner ett metallsalt eller känner man smaken av själva metallen? När något löses i vatten (eller saliv) hur vet man vad som egentligen "smakar"?

Psychopathic - låter farligt ändå...

En sista fråga som kanske mer är fysiologi än kemi: tycker ni att smak och lukt alltid hänger ihop? Finns det ämnen som luktar sött men smakar surt? För vanliga födoämnen bör naturlig utveckling se till att så inte är fallet men bland oorganiska föreningar kanske man kan hitta exempel?

Nja, förr i tiden var väl kemisterna inte så värst försiktiga... Berzelius t.ex. var en ypperlig och banbrytande kemist, men underskattade nog selenets giftighet. Han ådrog sig akut selenförgiftning på gamla dar. Det hörde väl nästan till att man skulle lukta och smaka på kemikalierna .

Metallers smak är nog lite underlig. Jag vågar tro att det är lite av en redoxreaktion; metallen avger elektroner i kontakt med elektrolyten (saliven), och det är sedan de avgivna elektronerna man reagerar på (smaka på ett batteri). Och vem med amalgamlagningar i tänderna har inte ryggat för den hemska känslan när man tuggar aluminiumfolie... . Vilket torde bero på en kortsluten elektrolytisk cell: Hg+Al+elektrolyt i kontakt.

Lukta sött, smaka surt? Hmm... den var knepig, får fundera.

http://en.wikipedia.org/wiki/Umami

Det kan nämnas att det finns kemikalier som inte alla människor kan känna smaken av! N-fenyltiokarbamid är en sådan, finns testpapper att köpa med detta ämne. Har själv testat dessa, smakade ohyggligt bittert, betydligt värre än tiokarbamid.

En annan, ibland diskuterad i samband med öl och brysselkål, är 6-n-propyltiouracil. De som kan känna dess smaka tycker att den smakar oerhört bittert, medan andra inte alls kan känna smaken. Har använts för att förklara varför somliga tycker att öl och brysselkål makar outhärdligt beskt.
Den är egentligen en modifierad nukleotid (uracil, i RNA), har även använts som någon sorts cancermedicin.

Vars finns dessa testpapper?
Umami? Är inte det den femte smaken?

Umami är den femte smaken, ja. Glutamat:
http://en.wikipedia.org/wiki/Monosodium_glutamate

Om PTC: http://en.wikipedia.org/wiki/Phenylthiocarbamide


Köpa PTC-papper: finns hos MAKAB, men är så in i h-e dyra Skit i MAKAB!

Som vanligt har den gamla trogna käpphästen eBay sådana papper till mycket rimligare priser:

3 dollar, kvantitet ej angivet:
http://cgi.ebay.com/PTC-Paper_W0QQit...QQcmdZViewItem


3,99 dollar för rör med 100 remsor:
http://cgi.ebay.com/PTC-PAPER_W0QQit...QQcmdZViewItem

http://cgi.ebay.com/PTC-PAPER-SCIENC...QQcmdZViewItem


Observera att PTC visserligen är väldigt giftigt (LD50 ca 3 mg/kg kroppsvikt), men det är synnerligen små mängder, tillräckliga för smaksensation, ofarliga för hälsan.

Jag kan inte tillåta talande om stereoisomerers smak utan att ta upp limonen(limonene på engelska).
Det är en terpen (uppbygd av isoprenenheter) med ett stereocenter, vilket syns på molekylstrukturen som visas i länken.
Grejen med limonen är att det är de olika stereoisomererna som ger de olika dofterna till apelsin resp. citron. Skalet på respektive frukt innehåller en av de två stereoisomererna.
(nu tycks det mig, efter en snabb granskning, som att wiki-länken motsäger mig. Men jag är beredd att dricka silverjoner på att det jag säger stämmer, eller åtminstone står att läsa i Solomons & Fryhle organic chemistry)
Är det inte så förskaffat att det mesta som vi uppfattar som smak i själva verket är lukt. Det vi petar in i munnen avger en och annan molekyl som far upp i näsan och registreras där...