Känslan av att "vänta på att livet ska börja" ?

Jag säger inte att du inte ska försöka utveckla ditt liv materiellt, statusmässigt, civilstatusmässigt, yrkesmässigt eller på vilket annat sätt du än vill.

Det jag säger är att det inte kommer relatera till en känsla av lycka.

Du kan göra det och känna lycka, men du kan vara kvar i din nuvarande situation och känna lycka.

Om du känner olust eller olycka så är det något du måste jobba med parallellt med det andra.

Hänger du med?

Så känner nog de flesta som bygger sitt liv på långsiktiga och kortsiktiga mål. Alltså får dopamin av att ha massa saker i framtiden man arbetar mot till skillnad från de som får dopamin av att stimuleras här och nu.

Du kan vara nöjd med att ditt sätt att leva oftast ger bäst resultat men du behöver finna balans i att leva i nuet och att leva i framtiden. Det är svårt.

Låter inte alls sunt och helt ärligt så tror jag du saknar både familj och vänner därav din down.

Såg någon intervju någon gång med en amerikansk psykiatriker eller dyl.
Han berättade om när han köpte ny fin bil, han satt på nätet i veckor/månader innan och läste om bilen, diskurerade på forum etc.
Han var upprymd och dopamin utsöndrades i ganska rikliga mängder.
Efter ett tag köpte han bilen, han var nöjd och njöt av detta i ungefär en vecka, sedan var allt precis som vanligt igen.

Lyckan som följer med köp av materiella ting, nytt jobb, ny partner eller en god måltid varar ju väldigt kort.
Dopamin brukar väl beskrivas som hjärnans motor, det ser till att vi får gjort saker och håller oss drivna, slutmålet skänker en kortare stund av lycka och belåtenhet.
Sedan börjar nästa jakt.

Har du funderat på att skaffa hund? De lär väl vara närmre nuet eftersom de inte tänker så mycket, det kanske kunde smitta av sig lite.

Känner helt och hållet igen mig i det du skriver. Känns som att man alltid strävar efter något mer, finner aldrig lugnet i nuet. Avundas människor som lever i sitt ekorrhjul och är fine med det, som inte behöver något mer. Dom som bara lever och är nöjda.

Känner alltid "när jag tjänar mer så kommer jag finna lugn i min vardag" eller "när jag hittat en partner så kommer min vardag vara med strukturerad" och liknande. Men när det väl händer så ser livet fortfarande likadant ut och känslan är densamma.

Att man aldrig kan vara nöjd och glad haha...

För mig känns det som om mitt liv började när jag var 3 år gammal. Om jag tänker tillbaka på allt som hänt verkar det mer som om jag nu bara väntar på att livet ska sluta, men att det aldrig gör det. Om livet är en filmserie, borde man förvänta sig något spännande efter säsong 100? Känns som det knappt hänt något intressant sedan säsong 80. Inte undra på att folk bara sätter sig framför tv:n, går ut och spelar någon godtycklig sport, traskar iväg till jobbet, bakar kaka med barnen. Bättre blir det inte.

Kanske inte var din smak, det saknas action och thrillervändningen.

Livet har en mening, annars hade varken du eller jag kunnat uppleva eller förstå den värld vi lever i. Utan mening omfamnas vår epistemiska uppfattning av nihilism och absurditet, vars metafysiska implikationer inneburit en för evigt stängd och oförändrad värld. Vad som däremot ger livet mening kan vi i högsta grad ha en diskussion om, även den för evigt antagligen.

Testa mindfulness. Första steget är att notera de stunder i vardagen när dina tankar flyter iväg till någon annan plats än här och nu.

Notera, acceptera och släpp taget.

Jag går omkring med exakt samma känsla. Samtidigt har jag också alltid känslan av att jag kommer att dö inom en snar framtid. Motsägelsefullt.

Jag går alltid runt med känslan av att det snart kommer att avgöras, att livet ska påbörjas eller avslutas.

Det ideala vore att jag dör så fort som möjligt, av en hjärtattack eller liknande.