Känner mig så obekväm bland andra människor

Jag försöker göra det, men det sliter på mig när jag inte ser några framsteg själv. Jag är inte så ung längre, och det är svårt för mig att hitta sammanhang där jag kan försöka passa in, men jag har aldrig känt mig hemma någonstans, aldrig känt att jag hör hemma någonstans. Jag har varit allt mellan gothare och frikyrklig, men jag finner ingen ro någonstans.

Så felet måste rimligtvis finnas inom mig, men jag vet inte riktigt vad det är? Det borde vara mer än bara rädsla eftersom jag provat flera olika saker? Kanske är det bara sådan här jag "är", så att säga?

Men jag vill inte vara sådan här.

Du använder att det skulle vara fel på dig som en ursäkt för att göra sånt som du egentligen skulle vilja göra. Släpp det. Alla är knäppa men det är bara inte alla som inser det. Det är inte fel på dig. Du har bara inte hittat ditt sammanhang än och det är det som du ska göra. Ut och håll på! Ägna dig åt sina intressen, gå en jävla kurs ihop med andra. Tänk mindre på det, gör mer!

Du har nog rätt, tack för att du skriver det! Jag behöver nog att någon är rak med mig så. Det är en ursäkt, det erkänner jag. Men jag tror att jag vågar, men kanske inte? Eller ja, jag är rädd, det är jag ju på något plan såklart, men nog om mitt svammel.

Skulle jag få välja helt fritt så vill jag måla tavlor, skriva dikter, vara konstnär. Men det funkar inte när man är tillbakadragen och instängd som person.

Fan, jag vill kunna bryta mig ur mitt skal och bara vara, vore så mycket lättare då bara.

Frågan är väl om den här känslan alltid infinner sig eller bara i påtvingad samvaro.

Jag hade ett arbete för några år sedan som innebar väldigt mycket påtvingad samvaro (representation) som jag inte alls gillade. Jag är väldigt glad över att nu ha valt bort det.

Numera träffar jag andra människor, visst, men då på mer frivillig basis. Varken jobbtvång eller någon typ av socialt tvång. Det blir ju en helt annan grej.

Kanske en åldersgrej, jag tänkte nog som du när jag var yngre. Numera är jag nöjd med mitt ganska selektiva urval. Jag kan umgås med andra, men jag trivs också att göra mina egna grejer. Lyckligtvis har jag en hustru som accepterar den här lite "splittrade" tillvaron. Ibland har vi våra egna liv, ibland gör vi saker tillsammans.

Jag gillar att få vara i mitt skal när jag känner för det och känner inga tvång.

Med lite tur hittar du en partner som inte bara är som du, utan även uppskattar att du är den du är.

Är precis likadan. Minns till och med när det började. Det var i högstadiet, under tonåren någon gång i alla fall, när jag från ingenstans (kan hända att droger var inblandat) fick tanken "vad jag gör, hur jag ser ut och vad jag säger kommer påverka andras bild av mig". Kommer från ett hushåll där det viktigaste var hur saker såg ut från utsidan, snarare än hur det verkligen var inne mellan väggarna. Så det går nog räkna ut hur min reaktion var. Började fundera en jävla massa på det sociala samspelet. Vände på varje fras jag tänkte säga innan jag sa det, oftast förblev jag bara tyst.
Tror detta var en stor del i att jag ägnade 15 år av mitt liv till att missbruka.

Hur som helst så har jag tyvärr ingen lösning på det hela, men det blir lättare ju äldre jag blir. Nu för tiden kör jag mest bara på, känner jag mig obekväm får jag väl göra det, jag har ju överlevt hittills. Dessutom blir det för påfrestande att gå runt och tänka på hur andra uppfattar en. Och sen är det förmodligen så att folk är lika jävla självupptagna som jag, och går därför mest runt och oroar sig för sina egna väsen.

Har ingen aning om det var så du menade, men jag kände i alla fall igen mig i det du skrev.

Ja, det hjälper nog om jag inte är så ensam jämt. Det tror jag med. Men få verkar stå ut med mig över tid, förutom min bror och min mor. Jag är ett "svart får" så sett.

Enda anledningen till att min bror står ut med mig är nog för att han aktivt valt att ha en relation med mig, samma med min yngre syster som han "drar i" för att vi ska komma ut mer. Han är mer av en "klassens clown" och har en stor kärlek till familjen.

Trivs man med sig själv då trivs man med andra.

Om du känner att du är ensam kan det bli jobbigt. Men om du inser att du själv väljer bort ytligt umgänge, så borde du acceptera det. Du kanske trivs med att göra dina egna grejer, och då är det väl bra om du kommer till ro med det.

Sedan tror jag iofs inte på 100% ensamhet. Jag har en hustru som jag delar min tid med, dock inte all tid. Och hon är lite likadan. Kan sitta försjunken i en bok en hel dag, eller jobba i trädgården. Ibland är vi tillsammans, ibland inte.

Kanske du blir nöjdare med tillvaron om du bara kan hitta en partner som också kan följa din livsstil. Jag förstår vad du skriver och jag tror det finns massor av andra som också förstår.

Jag väljer ofta ensamheten, det kan jag erkänna. Det är lite som en drog, på så sätt att det känns bra för stunden men blir väldigt destruktivt ju längre tiden går.

Att hitta någon är svårt för mig. Jag är inte som andra, jag är tyst, jag "konstig" (har jag fått hör mycket), och jag är dålig på att vara social.

Ett smått hopplöst läge, men jag kämpar på. Funderar nu och då på att bara "skita i allt", men det är mest en tanke jag roar mig med för att inte bryta ihop helt och börja gråta allt för ofta.

Jag trivs bara med mig själv, men knappt alls med andra, vart skär det sig för mig tror du?

När jag ska prata med folk jag inte känner särskilt bra blir min hjärna ofta som förlamad och jag kan inte komma på en enda vettig sak att säga. Dock har jag några strategier som faktiskt fungerar:

1. Öva med mindre svåra människor
Jag är inte lika blyg för små barn eller mycket äldre människor som för jämnåriga. Inte heller är jag lika blyg för främlingar jag bara måste prata med en kort stund och sedan aldrig kommer se igen. Om du också har någon kategori av människor du tycker är enklare, öva då med den så att du får upp självförtroendet. I mitt fall har jag t.ex. varit tränare för barn vilket gick över förväntan.

2. Träffa nya människor tillsammans med folk du känner
Om du har någon du kan babbla på hyfsat bra med, t.ex. en kompis eller ett syskon eller någon, var då tillsammans med den människan när du träffar nya människor. Då behöver du inte prata med den nya människan på en gång utan du kan prata med din vän tills du känner dig mer bekväm. Om vännen och den andra t.ex. börjar prata om kollektivtrafik (kanske inte världens mest lockande samtalsämne men ändå) kan du fråga din kompis saker som knyter an till vad den andra säger tills du har kommit igång.

3. Det gör ingenting om du gör fel
För vems skull är det du tvekar? Är du rädd för att förstöra för någon annan (förmodligen nej) eller är du rädd att själv bli dömd (antagligen ja)? Det värsta som kan hända är att människorna du pratar med inte gillar dig. Det är bara du som kan förlora på det och du förlorar ännu mer på att aldrig våga chansa. Dock vet jag av egen erfarenhet att den här punkten inte hjälper. Du har säkert hört tipset massvis av gånger men det är jävligt svårt att ta till sig. Anledningen till att det är svårt är att man missuppfattar den och tror att den går ut på att försöka bli av med sin rädsla. Så är det inte. Nästa punkt är därför viktigast av alla enligt mig.

4. Våga vara rädd
Att vara social kan vara kul men det kan också vara något alldeles förbannat trist. Man kan ju bli totalt uttråkad av den man snackar med. Om man är livrädd samtidigt, däremot, då blir det inte så. Därför kan det ses som en fördel. Halva poängen är att vara nervös, som när man ska upp på en scen. Det är inte lika kul om man är totalt avslappnad. Försök inte att bli av med rädslan, åtminstone inte helt. Tänk i stället att det kvittar. Du får vara hur jävla rädd du vill bara du gör det här nu. Livet ska vara spännande!

5. Bli av med vanan att undvika obehag
Som en fortsättning på förra punkten måste du bli medveten om när du automatiskt försöker undvika en situation bara för att den börjar bli lite obehaglig. Som sagt är det ju det som är grejen. Man får en dopaminkick efteråt, när man har klarat det. Du behöver dock inte alltid försöka få dig själv att ta kontakt med folk. Ibland är man bara trött och då får det vara så. Försök i alla fall att stå och se avslappnad ut vid sådana tillfällen. Inga axlar vid öronen och ingen blick ned i marken. Det är ingen som kommer att döma dig för hur du står eller sitter såvida du inte uppenbart försöker sjunka genom golvet.

6. Acceptera obehag
Nu tänker jag ge "fel" tips. Det alla andra säger åt dig att undvika. Men det fungerar, tro mig. När du tycker att du är sämst, tycker att livet suger och går och ältar en massa saker du eventuellt gjorde fel sist du snackade med någon, stäng då känslorna inom dig. Prata inte med folk. Gråt inte. Tänk bara att man eller mus och låt det vara. Strunta i det. Det är okej att du känner som du gör men bara tills du låter det påverka dig. Låtsas att du mår bra. Var inte svag. Det är en del av livet och är du en vuxen människa och ingen barnrumpa ska du tåla det.

7. Utsätt dig för jobbiga situationer
Också ett klassiskt tips som ibland fungerar, ibland inte. Kruxet är att hitta lagom svåra utmaningar. Sätter du ribban för högt kommer du bara ut med ännu sämre självförtroende. Ett exempel på ett bra övningstillfälle är när du måste prata men det finns ett någorlunda färdigt manus. Typ om du jobbar med något där du tar emot kunder. Då vet du ungefär vad du ska säga och slipper småsnacket. Sedan kan du testa andra "professionella" sammanhang där manuset är mer oklart, t.ex. om du ska hålla i en kurs. Då måste du småprata lite men ämnet är förutbestämt. Själv har jag lätt för att stå på scen så länge jag vet vad jag ska göra. Jag vet inte hur det är med dig men du kan ju öva på det utifrån tipsen ovan. Du kan också öva på att utsätta dig för folks blickar genom att t.ex. klä dig idiotiskt när du går på ica men hålla hakan högt ändå. Bara för att träna upp modet. Skulle någon du känner se dig, tänk då att det gör livet mer intressant.

9. Satsa inte för högt
Du behöver inte vara den du vill bli på en gång. Försök bara säga något.

8. Ta tag i resten av ditt liv
Gör kul saker och må så bra som möjligt. Man måste inte ens ha vänner för att må bra. Se till att du har energi för då blir det lättare att våga prova nya saker.

10. Citat av August Strindberg: "Det finns två sätt att få lugn: det ena är att aldrig göra vad man ångrar, det andra att aldrig ångra vad man gör."

Alla tips kanske inte hjälper dig men varendaste ett har hjälpt mig. Jag har inte särskilt många vänner men oftast klarar jag mig okej genom vardagen, åtminstone nu under sommaren. Jag har ännu inte gått ut gymnasiet så jag fortsätter träna. Återkom gärna om något fungerade för dig (eller om tipsen var värdelösa). Det kan ju vara kul att veta.