Precis fått ADD diagnos (är osäker...)

De slutat använda ADD, du har ADHD. Men man säger nog forfarande ADD precis som man säger borderline och asperger. De vill samla under paraplydiagnos och sedan göra undergrenar vilket är rätt lämpligt.

Köerna för utredning av vuxna är vansinniga så de har inte tid att vrida och vända på ditt fall i all evighet. Förhoppningsvis har de intervjuat någon närstående till dig för att se om svårigheter funnits sen barndomen. Även uteslutit långvarig depression eller liknande. Men det är en bedömning som baseras på symtom och funktion, man kan liksom inte ta prover eller röntga hjärnan för att upptäcka ADD. Det är dock vanligt vid ADD/ADHD att man t.ex. kan sköta jobbet men att allt annat (lägenheten, relationer etc.) är kaos. Om du har fått en diagnos stämmer du antagligen in rimligt väl på diagnoskriterierna men det är aldrig 100%. Be att få testa medicin om du är nyfiken på det. Om det inte funkar så get on with your life.

Jag vänder mig lite emot att du inte skulle ha en ADHD-diagnos bara för att du klarar av att arbeta. Jag menar, ja, det är helt onödigt att sätta en diagnos på en person som saknar problem och jag hatar hela "vi har alla lite adhd, det är en superkraft ^o^"-snacket. Men du var ju i kontakt med psykiatrin, så nåt stämmer ju inte.
Att ha problem med "ångest, passivt och osocialt liv" samtidigt som man jobbar 12-14 timmar om dagen med sitt företag, det tycker jag låter som ganska typiska adhd-problem ärligt talat. Jag brukar också jobba 14-timmarspass utan raster i korta perioder, sen ligger jag i sängen och är passiv och osocial resten av tiden. Det funkar kanske inte BRA, men det funkar. KBT-behandlingen för adhd tycker jag hjälpte mig lite med att göra saker även utanför den här sinnessjuka hyperfokuseringen.

Jag blir lite förvånad över att du bara fick besvara formulär (håller med om att de är svåra).
Helst brukar de ju vilja prata med en förälder eller någon som känner en sen barndomen, eftersom man vill utesluta till exempel depression. Men det kanske är svårt att få till för många vuxna.
Vill minnas att jag fick göra en del kognitiva tester också.

ADD är bara en trendig diagnos på symptom som i 99 fall av 100 beror på en underliggande orsak som går att åtgärda.
Jag har ADD på papper men läkte mig själv. Hade grova symptom.

Det är trist att många fastnar i amfetaminberoenden orsakade av vården och får sina hjärnor förstörda pga dessa bluffdiagnoser. Utredningen och kriterierna är ett rent skämt.

Upplevde lite samma sak när mitt äldsta barn (då tonåring) fick en ADD-diagnos. Utredningen kändes väldigt ytlig och förutbestämd. utredaren kollade på dottern i typ 20 minuter när hon gjorde några test vid datorn och dessutom skrev utredaren nåt om lägre begåvning eller nåt liknande som jag reagerade på. Inte bara för att jag är förälder till barnet ifråga, men jag känner ju mitt barn och är trygg i att hon är helt normal intellektuellt, tom troligen mer än så. Hur får man en rättvis bedömning av en tonåring som inte har lust att öppna sig för en okänd tant som träffas vid ett tillfälle? Jag tror egentligen att dottern har mer drag av autismspektrum än ADD, men det är svårfångat.

Jag ska snart (nåja, väntat snart ett år) genomgå en ADD/ADHD diagnostisering. Har hittills "diagnostiseras" med Bipolär sjukdom och medicineras där efter, men mina problem bara fortsätter. Dem påstod att det var maniska tillstånd när jag totalt tappade vardagen när jag hyperfokuserade på vansinnigt banala saker, drog på mig skulder på saker jag då fastnade i, dyra intressen framförallt, fiske (båtar och all möjlig utrustning), bitcoin/aktier, vansinniga beslut mm mm.

Min utredning för bipolär sjukdom kändes sjukt oprofessionell, kändes som jag kom med förslag, och dem nickade. Så nu har jag gått 1 år på Lamotrigine och quetiapine till nästintill ingen nytta. Jag kanske har sluppit dem värsta ångest/depp perioderna, men mina perioder där jag fastnar i saker bara fortsätter och känns ibland som dem blir värre och värre med tiden.

Jag har barn, ett bra arbete, tyvärr massor med skulder som jag nämnde ovan. Men som TS så är det på jobbet jag fungerar, jag har ett kreativt jobb där jag jobbar fysiskt, och ibland känns det som jag inte kan sluta jobba, så även där kommer det sjuka tunnelseendet. Jag kan verkligen bara koncentrera mig på en sak, annars skiter jag i det. Men i ett vuxet liv så krävs det så klart att kunna fokusera på flera saker, då blir allt ett enda sus och stress.

Ett exempel: Om jag ska sticka och fiska med grabben ikväll, då är det de enda jag kan tänka på, och hjärnan vill gärna spåra ur och gärna åka och handla drag, nya linor mm. Men i själva verket har jag allt det där och grabben vill bara meta med toppknutet metspö med en mask på kroken.

Skolan var för mig ett rent helvete koncentrationsmässigt, det fungerade inte. Skolan min (90-tal) lyckades i sista stund sätta oss *problembarn" i mindre grupper och fick jobba enskilt med en extremt duktig lärare, där räddades väl min skolgång på det berömda håret.

Insåg att det kanske inte kallas diagnostisering, utan utredning.

Jag har diagnoser jag skulle få direkt på papper om jag kollade upp det, men har valt att skita i det jag är snart 30 och klarar mig hyfsat som det är tror ej att några bokstäver på papper hjälper såna som oss snarare att man kanske begränsar sig då man har något att skylla på.

Jag fick min adhd diagnos vid samma ålder som du. Utredningen gjordes via landstinget och var tämligen omfattande.
Jag förstår det som att du är högfungerande och jobbar mycket, sköter ekonomi etc, och så är jag också.

Jag har högskoleexamen, är sjuksköterska och har alltid jobbat heltid, alltid skött min ekonomi etc…vilket man kan tänka går emot den gängse bilden av NPF-diagnos.
Men det är väldigt många som är högfungerande…och jag vet ju själv, hur det alltid varit för mig, att jag lagt ALL energi på att fixa jobbet och alla måsten, men majoriteten av min fritid har jag lagt på återhämtning för att orka med alla måsten.
Vilket såklart lett till stora konsekvenser i privatlivet.

Det är ju inte ”normalt” att ligga som ett utskitet äppelmos när man är ledig för att orka med jobb och livets alla måsten.
Och det är PRECIS DET som bekräftar diagnosen.
Att jobbet och alla måsten drar så mycket energi att man får svårt att hålla övriga delar av livet flytande på det sätt man vill och behöver.
Det finns en obalans mellan de grundläggande delarna i livet.

Med NPF-diagnos kan man ha driv och energi att förflytta berg när man är i fas med ens fokus och energi; men andra gånger kan man ha svårt att ens knyta sina egna skor för att hjärnan/orken inte vill samarbeta…man är på ett sätt fångad i en paradox mellan extrem förmåga och oförmåga.
Ens inre startmotor lever sitt eget liv..🙄

Finns det någon fördel med att få någon diagnos? ersättning? hjälper det dig i livet?

Din dotter är antagligen lågbegåvad om det var psykiatrins utlåtande. Jag har själv ADHD (ADD) men är högfungerande och lever ett tämligen normalt liv med sambo och jobb. Dock så ligger man som ett utsketet äppelmos på soffan när det inte vankas jobb eller livets måsten så därav kommer ju diagnosen in i livet. Jag skulle vilja påstå att det finns två typer av personer. De högfungerande och de långfungerande som går runt och tuggar dagarna i ända utan att lyfta ett finger för och göra något ändamålsenligt i livet. Din dotter tillhör den sistnämnda kategorin?

Haha, nä. Jag minns inte exakt vad utredaren skrev, bara att jag reagerade på ordvalen… och 20 minuters utredningstid. Mild ADD, sa utredaren också.
Men Nä, hon är inte lågbegåvad, hon kunde läsa när hon var 3-4 år tex. Lärarna beskriver henne som väldigt ”bildad” (jag blev själv lite häpen över ordet). Som sagt, jag tror inte det här med ADD är riktigt rätt utan mer att hon rör sig inom autismspektrum. Hon hade alltid lätt för sig, fram till sjuan. Sen tog problemen överhanden på nåt vis, i skolmiljön i alla fall. Det är som att hon inte förmår visa vad hon kan trots att man vet att hon kan saker. 🤷🏻‍♀️