Kan man komma åt narcissister terapeutiskt genom deras kassa självkänsla?

Rådet som alla psykiatriker och psykologer ger som gäller narcissister är ju ett och detsamma: Ha inte med dem att göra. Har du dem som kolleger så ha inget med dem att göra. Jag håller med, de är treåriga barn i vuxna människors kroppar, gränslösa galningar som till varje pris ska undvikas.
Men jag funderar på hur yrkesfolk i psykiatrin hanterar dem? Obotliga och helt oåtkomliga säger många.

Men: Gemensamt för narcissister är deras bottenlösa självkänsla som är i nivå med totalt självförakt. Kan det vara deras terapeutiska akilleshäl? Kan man i terapi komma åt det som en gång i tiden åstadkom självföraktet? Jag ser det som rimligt att anta att det grundlagts just i åldern runt tre år. Narcissisters lögner och berättelser är lika sanslösa som treåriga barns. När en treåring säger att han hört på nyheterna att barn måste ha massor med godis så är det ju lite gulligt. Narcissisister är inte lika gulliga.
Kan alltså narcissister kapitulera inför en sån frontning och därigenom bli mottagliga för fortsatt terapi.
Vad tror ni? Om du jobbar inom området, vad är dina erfarenheter och hur går du tillväga.

Det finns uppblåsta surgubbar, dvs narcissister som tiden kommit ikapp. Livet i sig är terapi. För att speeda upp processen krävs förståelse. Typ frågan vad har du egentligen för tillgångar eller talanger som gör dig så märkvärdig.

Fast en narcissist har väl en extrem "självkänsla"? Dom har ett extremt ego också. Det är egot (samt bristfällig empati) och inte en dålig självkänsla som ger upphov till deras sjuka beteende. En narcissist ser sig själv som bäst, en gud. Men jag kan ha fel.

En terapeut kan säkert få dom att bli mer normala, förutsatt att det gynnar narcissisten. T.ex. att bli mer omtyckt av omgivningen är ju ett incitament för en narcissist. Att få tillbaka "förlorad" empati går nog inte dock.

Jag har gudbevars inte mött många narcissister men de jag sett har en självkänsla som förefaller hög, men den är bräcklig och och krackelerar när de tar ner garden. Och de omger sig gärna med personer med låg självkänsla och dåligt självförtroende som de kan domdera.

Bra poäng där. Kan nog vara så att deras självkänsla är på topp när dom omger sig med personer med dåligt självförtroende. Men när dom umgås med personer med högt självförtroende (vilket dom undviker) så är dom avundsjuka istället.

De kan spela på att de har dålig självkänsla, men det är endast ett spel för uppmärksamhet. Att bryta ner en psykopat är nog rätt svårt, eftersom de saknar att känna vissa känslor. Du bygger istället upp ilska hos dem och den kan bli farlig.

Jag rekommenderar att man låter dessa vara och undviker de i sitt liv. Lättare sagt än gjort om de har fått en runt lilfingeret.

Folk med den störningen är egentligen extremt osäkra, därför de inte tolererar minsta kritik. De klarar inte av att höra hur de själva är när man genomskådat dem.

Undvik.

Precis så.

Har inget Leg-Yrke inom psykologi eller liknande, men likväl arbetat en hel del inom gruppbostäder för ungdomar med "psykiska funktionshinder" . Har dock varit extremt intresserat av psykologi och läst spaltmeter om det på egen hand.

Min begänsade erfarenhet är detta :

* Narcissisten gör en blixtsnabb bedömning av en person. Antingen är du en vän eller fiende och det kommer att färga hela kontakten framöver. Varför det är så, har inte den blekaste aning. Det är byggt på observation tätt inpå en grupp på mina jobb
* Det i sin tur beror antagligen på den väldigt livliga fantasin om att de till varje pris vill dominera samtalet och riktningen i varje kontakt med människor omkring dom. Kan dom inte det p.g.a. att det finns hang ups på vissa yttre personlighets-attribut de inte gillar så intar de en defensiv position från start för att vänta ut ett tillfälle att få dig "på fall" och reagera på diverse provokationer som ändå äger rum.
* En Narcissist är sällan djup utan fungerar på instinkt enbart.

Kruxet med helt tydliga Narcissister är att dom tappar intresset för dig om dom inte lyckats gas-lighta dig på något vis och då blir ju vare form av terapi tämligen svår. Det blir som att tala och kommunicera med en vägg som t.o.m kan bli lite smått irriterat.

Men, det som kan fungera är att du ber vederbörande tala om sina värsta/lyckligaste stunder i livet bara luta dig tillbaka och lyssna koncentrerat . Där får du mycket information bara det. För att inte tala om den oerhörda terapeutiska vikten av att "patienten" formulerar någonting för sig själv som denne antagligen inte reflekterat speciellt mycket över. Bara det en framgång. Borde utlösa en del reaktioner. Fast hoppas inte för mycket. Tror en del kan förvandlas till rena mytomaner också. Det sista en narcissit överger är självbilden, skulle jag vilja påstå. Det är allt för dom.

Och nu till en disclaimer som är jätteviktig Narcissism kan man upptäcka förklädd som ett försvar hos omogna personer i alla åldrar. Jag tror inte att det är ett helt avgränsat vattentätt tillstånd. Det är jättevanligt under tonåren och något man växer ifrån. Man ska inte hålla på med diagnoser som är så stigmatiserade just nu som narcissism har blivit helt plötsligt på bara några enstaka år . För en riktig diagnos så krävs det att man blandar in familjemedlemmar/make/maka . De har den ultimata kännedomen om personen ifråga. Annars riskerar man att missa differentialdiagnoser som på ytan manifesteras som narcissism .

Narcissisten är den osäkraste människan som finns. Därav uppehåller de en grandios självbild som de övertygar sig att de har. Skulle den bubblan spricka så blir det jävligt stora problem. Men de tror på sina lögner och kommer aldrig erkänna att de har fel.

Nej, de är väldigt lätt störda och lättstötta. Det räcker med att man inte behandlar dem som de gudar de tror att de är. De räcker med att avbryta eller ignoirera en narcissist för att få dom ur balans. Jag gissar att man arbetar med just det.

Narcissister har ofta usel självkänsla men stort självförtroende. Det är inte samma sak. Många narcissister håller på och tävlar konstant inne i sina hjärnor. De måste vara bäst.

Men alla är olika och hur man närmar sig en narcissist är individuellt gissar jag.

Låter rimligt det ni skriver. Det är nog jag som blandat ihop självkänsla och självförtroende.

Jag kände en som fått diagnosen narcissism (eller han påstod det en gång i alla fall) för längesen faktiskt. Han kunde vara trevlig och vi har haft många intressanta diskussioner. Men ofta så försökte han styra samtalet till att fråga om man höll med. I princip alltid var det formulerat/vinklat på ett sådant sätt att man i princip bara kan hålla med vilket ger bekräftelse till idioten. Om man sa emot honom så blev han alltid arg och tog sig till med personangrepp.

Lite provocerande att gemensamma vänner aldrig förstod att narcissisten är en riktig idiot som man inte ska ha och göra med. Många av dom är mer passiva dock och är inte sådana som säger emot så dom har nog inte hamnat i så många konflikter med honom.

När han träffat sådana som han ser upp till eller som han inte vågar använda härskartekniker emot så har han ofta blivit tydligt nervös faktiskt.

Till TS, nej jag tror aldrig att en vuxen narcissist kan bli "botad". Dom kan säkert lära sig att tona ner sitt beteende men det kommer alltid att finnas där.