in
Citat:
Ursprungligen postat av
Tjejmedpondus
Vem tjänar på att ha mycket arbetslöshet , vet du hur mycket dessa olika insatser kostar lönebidrags arbeten som tomt får betalt bidrag bidrag och många statliga som jobbar runt undra hur många som jobbar med varje person som tjänar pengar på dess bidragare? Annars hade redan krav och jobb funnits för folk med minimum . Du får inget jobb utan referenser inte ens ett städ jobb. Om jag ska säga att jg jobbat som lönebidragare och sedan vill ha ett riktigt jobb…. Vem vill anställa mig… med fullbetalning…. Ingen …. Inte ens städjobb….
Jag förstår inte riktigt vad du säger i början.
På slutet förstår jag dock dig mer än väl. Jag är väldigt ledsen för din skull. Jag önskade jag kunde ge vägledande ord. Men det kan jag tyvärr inte. För jag vet inte egentligen hur arbetsmarknaden ser ut idag för yngre.
Inte för att det hjälper dig men när jag kom ut på arbetsmarknaden runt 1990 så fanns det visserligen jobb. Men hade bara en usel gymnasieexamen. Jag hade varit strulig och jag var strulig. Så jag jobbade här och där. Korta hugg. Ett halvår som telefonförsäljare. Jobbade i kommunen med hemtjänst. Halvtid hit, deltid dit. Jag hade lägenhet så jag fick t.o.m. socialbidrag 6 månader för att behålla lägenheten.
Hösten 91 gick allt åt helvete med Sveriges ekonomi och hösten 92 gick reporäntan upp till 500% som många av er märkte eller har hört.
Arbetslösheten efter det var grym. Det var fullständigt stendött på arbetsmarknaden, inte minst för oss utan utbildning och erfarenhet.
Fem år efter jag slutade gymnasiet (med pissbetyg) hade jag fått tillräckligt bra på högskoleprovet, 1,5 (första gången jag gjorde det fick jag 1,1 och sista gången jag gjorde det fick jag 1,8) så jag kunde söka in på universitetslinjer i kvoten ”5 års erfarenhet (vilket gav 0,5 poäng extra) plus högskoleprovresultatet, dvs 2,0 av max 2,5).
Samt att jag behövde komplettera på komvux för att ens vara behörig. Läste engelska och samhällskunskap bl.a.
Jag kom sedan in på den linje jag sökte i första hand på Stockholms Universitet. Det var 1994.
Efter det vände mitt liv. Visst, jag levde fattigt i min etta men det ”var ju bara temporärt, i fyra år”.
Så högskolestudier räddade mig. Jag valde det inte av mitt hjärta utan av tvång. Det var det enda som återstod.
Hoppas du hittar något också som ger liv till dig!