Slutet i livet (och i Blade Runner)..

När jag tänker till på slutet i filmen Blade Runner, och på vad replikanten som spelas av Rutger Hauer säger precis innan han dör, blir jag faktiskt lite ledsen.


Detta är vad han säger:
I've seen things you people wouldn't believe:
Attack ships on fire off the shoulder of Orion;
I've watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser Gate.
All those moments ... will be lost ... in time ... like tears in rain.
Time to die.

Vad tycker ni om tanken att i samma ögonblick som man dör kommer allt man ha varit med om, allt som gjort en glad, arg eller ledsen, alla känslor man har känt, alla minnen av obeskrivliga upplevelser av tex gemenskap, kärlek, kamratskap osv, allt som gör dig unik, att försvinna ut i oändligheten och aldrig mer återupplevas. Alla de speciella, unika tillfällen kommer att försvina i oändligheten, precis som tårar i regnet.

Själv tycker jag att det är ganska sorgligt, vad tycker ni och vad har ni att säga om saken?

Det kan inte vara sorgligt eftersom när man inte existerar så existerar inte heller några känslor. Man kan aldrig sakna något mer. Det skulle vara en befrielse för mig om allt skulle bara försvinna för livet är så mycket lidande, men jag tror att man föds igen när kroppen dör. Kanske är det möjligt att nån gång dö på riktigt genom att uppleva nirvana.

Fantastiskt citat. Bra stämmning i den filmen.

Försöker du göra som Tippi Hedren?
Riktigt skönt sätt att släppa flashback på.

http://www.flashback.org/showthread...79#post3652379

Edit: Blade Runner

Det mest fantastiska med det citat är att det är adlib.

Adlib??

Angående topic: Att allting försvinner, i form av ens eget medvetande och sådant, kan vara sant.. Men en tröst i sammanhanget (om man nu inte är religiös och förlitar sig på sagoböcker) är att det mesta som man har gjort i livet lever kvar på något sätt... Alltid är det någon (stackare) som minns en. Har man dessutom varit en skapande natur så kanske det till och med finns något efterlämnat likt böcker, skivor, konst etc.

En extra liten tröst må vara att här på Internet så finns kanske allting kvar, någonstans, på något sätt... Följaktligen så är man (i visst avseende) odödlig... Fränt va??

Och vänta bara tills man kan digitalisera sitt eget medvetande... (!!)

Så, tacka Rutger för det.

vad har de för betydelse när man inte är där att se det?
vad är det för mening med att någon minns mig om jag inte finns?

varför vara rädd för något som inte existerar (icke-existens)?
man kan inte vara rädd för det, man kan bara vara rädd för livet.
det är bara i livet som döden finns. när vi är döda finns inte döden längre.
ytan dör men insidan dör inte. kroppar dör men känslan "jag är" dör inte.


om du tror på "mig" så lever du för evigt. tro inte på kroppen och personen, tro på det som du kallar för "jag".

hur kunde jag finnas just här just nu om jag inte alltid har existerat? varje gång berättar jag dig att du är evig, och varje gång tror du att du kommer att dö när kroppen dör... men här är du nu igen, i en nu kropp, och du tror att det är "du".

Blade Runner-En storartad film. Det var ett tag sen jag såg den. Det du skriver om att man i dödsögonblicket ser sitt liv passera i revy är nästan ett vedertaget faktum, även filmen "Flatliners" tar upp det. Vad ska man säga om det då? Jo, försök att lev ditt liv så intressant som möjligt..samla inte pengarna på hög, för det är livets innehåll och upplevelser som räknas. Många i dagens samhälle har glömt bort att de ska dö, de har förträngt det. I u-länderna tillhör döden vardagen. Sen är det ju som nån skriver att minnena av en människa lever kvar efter att han/hon dött. Har man barn, så bär de med sig arvet av sin far & mor.

Just detta har varit grunden till ångest och nedstämdhet för mig ända sedan jag var barn. Det hela känns bara så meningslöst och jag känner mig fullständigt tom när jag föreställer mig att alla dessa känslor skulle gå till spillo.

Varför vill ni bli ihågkomna? Vad spelar det för roll ifall era känslor och upplevelser skall finnas för alltid? Om ni nu vill att de skall kommas ihåg av allt och alla, vad gör dem så speciella. Jag brukar inte hålla till här inne och kommer nog inte fortsätta med det heller. Jag tycker såna här frågor är väldigt egoistiska. Vi lever, vi dör, och de känslor och upplevelser vi har gör det samma eftersom det är mina känslor, och att försöka (eller vilja) förmedla dem till någon annan är inte intressant. Möjligtvis för att lära mina barn något inför framtiden men sen är det upp till dem.

varje människa som levt sätter ett avtryck i tillvaron, allt det du gjort har påverkat någon och denna någon har sedan påverkat andra, så att dina handlingar sprids likt ringar på vattnet.

Sen vad det gäller Bladerunner, så har jag hämtat hem den filmen, det var ett tag sen jag såg den, nu är det snart dags igen.