En lite märklig sak är hur påfallande trista och banala de flesta artister framstår i mellansnack och intervjuer. Det är väl en sak om det rör sig om tonårsstjärnor eller andra helt unga personer, då kan man kanske inte begära så mycket, men sådana som Kikki Danielsson eller Rikard Wolff borde ju teoretiskt sett kunna sprudla över av fyndigheter, tänkvärdheter, anekdoter och livserfarenheter; åtminstone i den mån de gör anspråk på artisteri och konstnärskap. Ändå blir det bara pladder och skrattimitationer av det slag man kan höra vid vilket fikabord som helst, och den charmlöse Måns har inte mycket mer att komma med för att rädda situationen än att vädja till publiken om applåder eller skrika artistens namn.