Hur mycket ljuger ni för era barn om er egna barndom?

"Riktiga pappa"? Mina barn har en pappa och han var vuxen när de föddes. Min vilsna tonårsfar (numera 80+) har jag inte talat med på många år.........MEN det gnäller jag inte om med mina barn och det är ingen förlust heller.....

Inte gjort något skit så berättar det som är intressant.

Jag hade en bra barndom så har inget särskilt att undanhålla.

Det känns som det rätt vanligt att äldre människor ljuger om sin barndom och berättar gladeligen hur bra den var.

När den äldre generationen fanns mobbning, fast ingen har mobbat eller blivit mobbad av de som berättar. Förr i tiden gav man folk på käften om man var osams. Aldrig var det tal om att använda kniv eller liknande. Samma här, inga som berättar om sin barndom har slagit någon eller fått ett slag.

Ingen äldre har använt barnaga (”jo förresten en gång ryckte jag Pelle i örat …”) annars har det aldrig förekommit barnaga.

Hur har du som barn upplevt att dina äldre generationer ljugit, förskönat och undanhållit för dig? Och du som har barn, vad är det absolut värsta de skulle kunna få reda om dig?

Var allt bra verkligen? Aldrig någon karatefylla, satt på någon kossa eller bränt eget, slagit någon på käften?