Hur mycket ljuger ni för era barn om er egna barndom?

Det känns som det rätt vanligt att äldre människor ljuger om sin barndom och berättar gladeligen hur bra den var.

När den äldre generationen fanns mobbning, fast ingen har mobbat eller blivit mobbad av de som berättar. Förr i tiden gav man folk på käften om man var osams. Aldrig var det tal om att använda kniv eller liknande. Samma här, inga som berättar om sin barndom har slagit någon eller fått ett slag.

Ingen äldre har använt barnaga (”jo förresten en gång ryckte jag Pelle i örat …”) annars har det aldrig förekommit barnaga.

Hur har du som barn upplevt att dina äldre generationer ljugit, förskönat och undanhållit för dig? Och du som har barn, vad är det absolut värsta de skulle kunna få reda om dig?

Jag berättar i den ordning när de är mogna nog att ta in sanningen. Fram tills dess berättar jag inte om sånt de inte frågar om. Det värsta de kan få reda på är sådant de inte är mogna att ta in.
Så uppfostrade även mina föräldrar mig, vilket kanske är en av få vettiga saker de gjorde.

Skulle du skämmas om de fick reda på allt?

Finns väl ingen anledning att belasta de unga med gammalt "skit"!? Jag blev född av vilsna tonårsföräldrar på 50-talet och själv valde jag att få barn i mogen ålder och jag har gjort precis TVÄRTOM i allt vad gäller fostran och omhändertagande än mina föräldrar. Inget jag pratar med mina vuxna döttrar om. De lever NU.

Du känner inte själv att du utelämnar en del av dig själv och de aldrig får känns sin riktiga pappa? Att du kan hjälpa dem om de hamnar i samma situation?

Nej, men vissa saker förstår man först när man drabbas av dem själv. Eller ser andra göra det. Jag svarar alltid om de frågar, men jag berättar aldrig i onödan förrän de är i en ålder de förstår själva.

Det är t ex svårt för dem att förstå varför jag inte är nära mina egna föräldrar när de är så nära mig. När den typen av frågor kommer, förklarar jag förstås. När min äldre hamnade i sällskap där droger förekom blev det dags att berätta om saker från min egen ungdom o s v

"Riktiga pappa"? Mina barn har en pappa och han var vuxen när de föddes. Min vilsna tonårsfar (numera 80+) har jag inte talat med på många år.........MEN det gnäller jag inte om med mina barn och det är ingen förlust heller.....

Ingenting.
Frågar de vad det värsta jag gjort så svarar jag att det var att börja knarka, vilket ledde till att jag än idag jobbar väldigt lågavlönat och inte kan göra vad jag vill, och dessutom tycker att mitt jobb är väldigt tråkigt men går dit ändå för att de ska kunna äta och ha kläder på kroppen.

Förhoppningsvis går det in att om man fuckar upp så kommer man att ha det rövigt på ett eller annat sätt.

Jag ljuger inte alls för ungarna men de tror att jag ljuger eftersom min barndom är så olik deras.
Ingen pad, en tv i hushållet och alla såg på tv tillsammans, en timmes barnprogram.
Man åt det man fick serverat, fick laga egna mackor, plocka av bord, diska, köpa sitt eget lördagsgodis, städa sitt rum, vakna själv om morgonen mfl.

Det enda som jag inte nämnt är hur jag härjade runt som femtonåring med öl och hembränt och det som medföljde detta.

Nä, jag ljuger inte för dem. Men jag kanske inte berättar allt för dem…

Det värsta mina barn skulle kunna få reda på om mig finns såklart. Det är en absolut hemlighet. Men det tänker jag inte skriva om här! 🤣

Jag brukar inte ljuga om olika samhällsfenomen eller felaktiga beteenden som begåtts under tidigare decennier. Utan berättar om konkreta fall, sedelärande exempel man bör undvika.

När jag var barn berättade inte vuxna spontant om allt pågick men jag var nyfiken och ställde mycket frågor. För egen del har jag berättat om en hel del saker om mig själv, misstag som begåtts och andra moraliska defekter i mitt leverne. Inte allt, men tillräckligt med betoning på att jag omvänt mig.

Inte gjort något skit så berättar det som är intressant.