Känner att livet bara är ett väntrum på döden

Vi borde ge fan i att skapa musik och poesi också, all outsägligt vacker konst. Vi borde låta bli kärlek helt. Gör det bara jävligare att dö. Ton av salt i själens sår.

Vi går alla och väntar. Vi vaknar, går upp och går till jobbet. Där väntar vi på att få gå hem. Äntligen hemma. Väntar på att gå och lägga sig. Somnar, vaknar, går upp. Snart är det helg, vad skönt det ska bli. Vänta bara. Söndag kväll. I sommar blir det skönt med semester. Sen är det snart jul igen.

Vad väntar du på?

Livet är ett väntrum på döden, så din fundering/tankegång är inte miffo. Fyll väntrummet med något som passar dig, om det nu är att tjäna pengar, knulla fram fem efterblivna miserabla barn (som kommer få det enormt tufft i tiden som komma skall) eller fågelskådning kan bara du bedöma. Du är rätt vanlig ändå i det stora hela.

Tänker på dikten FÖRLUSTEN av Stig Johansson: Alla dessa dagar som kom och gick. Inte visste jag att de var livet.

Just nu har jag sån jävla panikångest över döden att jag bara vill skrika som besatt rakt ut.