Känner att livet bara är ett väntrum på döden

Jag känner en orolig och sorgsen känsla att livet mer eller mindre bara är ett väntrum för att bli gammal och dö. De flesta verkar kunna slå ifrån sig sådana tankar och känslor, och inte tänka längre än till morgondagen.
Jag vet inte vilken skillnaden är mellan mig och "vanligt folk" men det spelar ingen roll då upplevelsen av att befinna mig bara i väntan på döden är densamma.

Jag känner mig existentiellt tyngd. Hur känner ni? Vad hade ni gjort om ni hade känt som jag?

Dom flesta som känner som du, brukar skaffa pottfrilla, runda glasögon och polotröja. Dom brukar hävda att dom är "djupa, intellektuella och sofistikerade" för att dom insett att man kommer dö någon dag.

Kan du dra något billigt citat från kafka, och säga "hej" på 3 språk, så är du "djup" och "intellektuell" och då förstår du döden, och livet.


Alla vi andra som jobbar med bygg/transport och industri, och är normalbegåvade har ju insett samma sak sedan 10 års åldern. MEN vi har ju ingen polotröja, inga runda glasögon, och ingen pottfrilla.....så vi är ju därför inte lika "intellektuella, djupa och sofistikerade" ....



Om man bara ändå kunde förstå!!

Dagens västerländska människa lever för sitt eget och inte för sina nästkommande, börja lev för din kommande generation så kommer du finna en mening.

Folk föds och alla dör. Men jag upplever det inte som en väntan på döden, snarare mer tid till att leva och upptäcka nya saker. Men förr eller senare är det slut och då tror jag att man bara är borta. Inget man lider av och därför. Att tänka på döden dagligen hjälper inte mig att leva, jag kan leva i 1 år till lika väl som 70 år till. Men så länge jag lever vill jag leva, inte fokusera på döden. Kanske något för dig?

Jag köper väl argumentet "Elocone" men alternativet är ett rat race-liv där "väntrummet" i så fall bara skulle anta andra former av oro likt "vanligt folks". Vore det bättre... Kanske, men är det något man väljer...?

"Rat race = a way of life in which people are caught up in a fiercely competitive struggle for wealth or power; an exhausting, usually competitive routine."

Du tänker för mycket.

Vad tycker du om att göra? Spendera ditt liv till att göra det. Kan du inte det? Gör det som krävs för att du ska kunna göra det.

Jag tycker om att fiska. Jag lever ett liv så att jag både kan ha råd och tid med fiske.

Krångla inte till det så jävligt.

Trevlig sommar

En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi inte dö.

Ja men det är nog inte just den dagen som bekymrar mig utan hela vägen dit.

Är ju resan som är äventyret. Skaffa en ny hobby? Byta kommun? Byta jobb? Sluta jobba kanske?

För mycket att göra och för kort tid på oss! Gör en bucket list och bocka av

jag har känt som du och gör det till viss del fortfarande.
Det som funkade för mig var att se vad som gör mig glad, vad jag tycker är kul, spännande, trevligt ja alla bra saker.
Och göra dessa saker.
Passivitet föder oroliga tankar.
Passivitet föder hjärnspöken.
Sitta själv och fundera föder hjärnspöken
Visst behöver vi vila och paus och slappa lite, men utsätter vi oss inte för något blir det tungt att leva.
- Arbete/studier/utforska grejer
- aktiv fritid där man anstränger kroppen eller hjärnan och också umgås med andra människor
- underhållsarbete där man ser till att man sköter sin kropp och bostad/ägodelar med respekt.
--------------------------------------------------
Att få bort fokus på de egna behoven så att inte de tar överhanden och även göra nytta för andra känns ofta som meningsfullt.
-----------------------------------------------
- det där vet jag redan det är ju inget nytt
- ja men gör du det bra också?

Piffa upp ditt väntrum. Gör det trevligt. Bjud in folk.

Tänk att vi vet så lite om världen, vi vet inte ens om döden är slutet. De flesta människor tror inte det.

Försök hitta saker i tillvaron som du inte kan förklara. Lyssna på folks berättelser där de talar om märkliga saker som inte borde skett. Bara för att sådant finns ger ju inget stöd att det finns liv efter döden, men förstår man hur konstig världen är så kanske man har mer ödmjukhet att man inte kan säga vare sig si eller så vad döden är.

Se inte problemet med döden som ett lösbart problem. När hjärnan får för sig att jobba med något är det för att den vill uppnå resultat. Därför tänker du på döden som om en dag knäcker du gåtan. Inse att du inte måste tänka så, du kan tillåta dig att chilla.

Lär dig chilla på egen hand utan distraktioner. Att det finns ett värde att bara vara här och nu och försök att njuta. Är det svårt så sitt i solskenet, lyssna på fin musik och drick en god öl.

Jag kan inte slå ifrån mig svåra tankar alls. Förr kände jag mig manad att försöka lösa dem så att de försvann. Men det gick inte. Jag hinner inte tänka på något annat innan tanken slår mig. Det är som två världar. En fin värld där allt är i ordning och en ful värld som är sann där plågan bor. Trillar man ner i fula världen är det svårt att komma upp. Och man vänjer sig inte.

Men man kan lära sig viss acceptans. Alla dör. De rikaste dör. Döden är demokratisk. Spelar ingen roll fattig eller rik.

Det handlar inte om att glömma döden som de flesta gör. Men att inte trilla ner i den fula världen så fort man tänker på döden. Att påminna sig om att det finns vackra saker i livet. Man kan njuta. Träna på att njuta. Kan du inte njuta så håll tankarna på annat som motionerar hjärnan. Och att vi faktiskt inte vet vad döden är.

Har aldrig något oförklarligt hänt i ditt liv?

Upplever du att det hjälper att prata om det? När jag var ung och rädd för allt jag inte fattade så hjälpte det att prata.

Jag svamlar, men jag säger att även om man inte kan ta bort dessa tankar så kan man göra saker så att man tänker annorlunda.

Jag tror inte du låtsas vara djup, jag tror att du inte kan slå ifrån dig tankarna.

Fick nyss svar från en av de tre vise männen, Cha*les E. Clybu*n. *=r

Översättning: