Är det rätt att krossa en fungerande kärnfamilj för att parrelationen är död

Dumt att döva sitt dåliga samvete där alla data talar ett väldigt tydligt budskap. Bättre vara kvar o ha öppen relation. Men varför vara kvar o må dåligt om man inte kan utveckla relationen till nåt man vill leva i så tycker jag man ska stå upp för sig själv. Barnen mår inte så dåligt om man sköter det hyfsat.

Låt mig gissa att du är skild o har lämnat? Jag avundas dig inte och det var garanterat inte ett varken lätt eller roligt beslut.

Jag identifierar mig nog mer som en av de som lyckas hålla ihop och jobbar på förhållandet men är samtidigt för ung för att avgöra hur livet kommer att utspela sig. Har ändå varit ihop med min kvinna längre än vad jag levt utan henne. Jag har nog snarare för många par runt omkring mig som borde kastat in handduken för länge sen.

Jag tycker som sagt att sveket uppstår när man slutar bry sig om sin partner, det är oacceptabelt. Jag skulle vilja se att de som initierar ett sånt beteende får mer av skulden. Otrohet är bara ett sätt att formalisera ett problem som redan existerar långt före agerandet.

Folk lämnar när problemet blir för outhärdligt för att leva med, det är där problemen börjar som fokus borde ligga, inte hos de som gör slag i saken.
Människor är inte kapabla att leva i känslomässig deprivation när friheten lockar.

En kvinna som slutar ha sex med sin man men samtidigt förväntar sig att få sina andra behov uppfyllda, en man som dumpar sysslor och projektledning på frun och tror att hon ska ha energi att ta hand om hans behov. Människor som låter sitt yttre förfalla utan åtgärd, som spenderar kvalitetstid med alla andra förutom sin partner. Samma gamla historia. Outhärdligt.

Ja det kommer krypande medans man inget anar. Livet rullar på. Oftast brukar kvinnan ”stå ut” o ha sex ändå.

Vet inte hur många gånger jag o min snart fd fru gjort oss lustiga över alla andras värdelösa relationer. Våran har ändå känts väldigt bra för det mesta. Gjort mycket ihop osv. Men sen kommer döden krypandes. Alla småbråk som ansetts lösta är helt plötsligt i boken över relationen. Jag har också alltid trott jag jobbat för relationen. Men happy wife happy life slänger jag som teori för lyckligt äktenskap. Sätt aldrig relationen framför ditt eget syfte förut kanske under småbarnsåren.

En känner sig inte hörd, känner sig instängd. Livet känns svartvitt. Man vill ut o leva. Den andra undrar var intimiteten tog vägen.

Man har skapat sämre versioner av varandra som ingen egentligen kan stå för. Familjen måste offras.

Om det inte vore för barnet har jag gånger slagits av tanken av att vi inte skulle varit gifta längre.
Har dock brottats med depression och äter antidepressiva vilket gör att jag har svårt att känna känslor.
Lever med tron och hoppet om att det är medicinen som gör att mitt liv är så här och inte relationen.

Ja, frågan är mer hur man ska ta upp kampen. Som ett team eller som motståndare.

Väldigt retorisk fråga. Men ofta har ju den som vill lämna kämpat som en dåre. Då får den andra ta tag i det om hen vågar investera ännu mer energi trots att det verkligen är stor risk att fallera

Mm och ibland är det först när den ena väljer att gå som den andre inser att den måste kämpa.

Huuur gööör niii dååå (sex var o en för sig - externa parter eller egna fingrar på/i er själva?