Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Det är ett klassiskt retoriskt grepp du använder här: att påstå att andra anser sig vara smartare än alla andra, för att slippa bemöta vad de faktiskt säger.

Det är inte intelligens som avgör vem som har rätt – det är bevis, logik och förmågan att skilja känslor från fakta. Många som försvarar rättssäkerhet i dessa trådar gör det inte för att de tycker de är bättre än någon annan, utan för att de sett vad som händer när rättsstaten börjar luta sig mer på känslor än på bevis.

När du säger att vi pratar om kontor och studieskulder (ord som inte använts hittills alls i tråden), är det inte egentligen ett sätt att avfärda komplexa resonemang som “elitism”? Sånt du inte förstår tyvärr. Frustrerande för dig. Men sanningen är att rättsprocesser kräver analys – oavsett vem som gör den. Du är fri att ifrågasätta. Men bemöt då sakfrågan – inte människan bakom argumentet. Försök. Läs på.

Att stå upp för rättssäkerhet är inte ett klassprojekt. Det är ett rättviseprojekt.

Ingenstans i domarna, förundersökningar eller böckerna nämns att någon misshandlat fysiskt. Du far med osanning. Den fysiska misshandel som förekommer handlar om att pappans första partner misshandlade honom. Därför lämnade han henne. Och de påstådda våldtäkterna hade ömsesidigt samtycke. Läs på.

Att kalla en människa ”kräk” i stället för att diskutera bevis säger mycket om vad du egentligen vill uppnå. Du söker inte alls sanning – du söker bekräftelse på en redan fastslagen bild. Genom att enfaldigt raljera om ”snyft” och ”kärnfamilj” försöker du förlöjliga hela diskussionen om rättssäkerhet, trots att det handlar om något så allvarligt som barns rätt till båda sina föräldrar – och risken för justitiemord. Det är patetiskt.

Du påstår att det handlar om att ”mannen är kränkt”, men det är ett retoriskt knep för att slippa svara på kärnfrågan: Vad händer när rättssystemet fälls av könsideologi i stället för bevis? Vad händer med barn som tvingas välja bort en förälder, inte för att det finns våld – utan för att en konflikt urartar i anklagelser?

Du avslöjar också en annan drivkraft: din fula vrede, inte någon omsorg. För hade det handlat om skydd för kvinnan eller barnen, hade du väl välkomnat granskning av domar. Men istället tystar du, förlöjligar, hånar. Varför? För att du är känslomässigt investerad i en berättelse där det bara får finnas en skurk och ett offer. Så korkat.

Rättvisa är inte en könsfråga. Den är en mänsklig skyldighet. Och ibland – som här – betyder det att vi måste våga se att även pappor kan vara de som drabbats.

Jag hör att du skriver med stark radikalfeministisk övertygelse, kanske grundad i egna erfarenheter eller ett djupt vänsterengagemang för att stå på den utsattas sida. Det hedrar dig, eller inte. Men just därför förtjänar ämnet mer än generaliseringar om ”herrarna” som ifrågasätter rättsprocesser. Att vilja granska domar, utredningar eller medier är inte att försvara gärningsmän – det är att försvara rättssäkerhet. Även dömda har rätt till en försvarare, till nyansering och till ifrågasättande av processens kvalitet.

När du beskriver andra debattörer som ointelligenta, anmälande eller manipulativa, blir det svårt att ta diskussionen framåt. Det faller tillbaka på dig själv och din kapacitet. Det riskerar att avslöja mer om dina enklaste försvarsmekanismer än om deras motiv. Kanske har du – som så många andra i vår tid – hamnat i en berättelse där det känns hotfullt att någon ifrågasätter det som verkar gammalt och självklart för dig. Men även det självklara behöver prövas, särskilt i rättsfall där liv har slagits i spillror.

Du har rätt i att barnets bästa ska stå i centrum. Men just därför behöver vi vara särskilt försiktiga när berättelsen om den ”onda pappan” blir alltför enkel, så som du vill ha den. Er subkultur använder gärna ”barns bästa” lite som det passar er, tyvärr ofta för att ensidigt stötta vissa föräldrar utifrån deras kön, även när de är förövare. Många barn har förlorat en förälder inte på grund av våld, utan på grund av konflikter där falska anklagelser fått stå oemotsagda.

Vi får aldrig vara så säkra på vår sak att vi slutar lyssna på andras berättelser. Det är inte farligt att granska. Det är grunden för rättvisa. Det är något du nog borde fundera över. Och du borde inse att debattforumets regler gäller oss alla, oavsett kön och intellektuell kapacitet. Även du behöver kunna bete dig, du har samma värde som oss andra.

Varför skriver du inte i ett forum för juridik? Dina åsikter och tankar skulle passa bättre där.

Och du vet med säkerhet att Håkan fått stryk?

När man binder fast någon o slår denna med diverse tillhugg är väl fysiskt misshandel?
Du tolkar verkligen texter på ett konstigt sätt.
Även i hennes bok och chattar så är det väl tydligt hur han tjatar sönder henne?
Eller menar du dom få konversationer han valt ur fupen in i sin bok för att passa in i hans berättelse?
Att tvista sönder sitt egns barns uppväxt är oerhört smaklöst om man nu skulle ha någon kärlek för sitt barn, känns mer som att man måste ha makt o kontroll.
Hade man gett barnen kärlek och respekt så hade dom kommit tillbaka.

Att binda fast någon och använda tillhyggen kan vara misshandel – men det kan också vara en samtyckt sexuell praktik inom ramen för BDSM, vilket både svensk lag och rättspraxis har erkänt. Avgörande är samtycke, kommunikation och frivillighet, vilket domstolar också väger in i sin bedömning. Hovrätten i det aktuella fallet erkände att viss utlevnad skett med samtycke – men dömde ändå, dock med kraftig straffsänkning. Det tyder på ett gränsfall, där samtycke ansågs oklart eller delvis ifrågasatt, men inte helt frånvarande.

Att i efterhand tolka alla uttryck för dominans, maktlekar eller tjat som tvång eller övergrepp, utan att väga in den gemensamma kontexten, är rättsosäkert. Forskning inom sexualitet visar att många människor – inklusive kvinnor – frivilligt och njutningsfullt deltar i BDSM, inklusive inslag av fysisk dominans. Poly-BDSM är hennes långvariga hobby och har nog orsakat mycket av den moralpanik och fängelsedom som finns i det här fallet. Vilket passat henne bra - hämnd, kontroll över barnen samt pengar och massa sympati.

Angående chattutdrag ur FUP: Urval är alltid ett problem i mediedebatt – men samma sak gäller för den målsägande som i bokform presenterar en egen version, ofta utan att ge läsaren tillgång till hela materialet. Därför är det viktigt att alla parter granskas kritiskt – inte bara den tilltalade.

Slutligen: Att ifrågasätta en pappas kärlek utifrån att han vill förstå varför han förlorat kontakten med sina barn, eller att han berättar sin historia, är orättvist. Barn kommer inte alltid tillbaka – inte för att föräldern saknar kärlek, utan för att de har påverkats, manipulerats eller skyddats från en förälder utifrån felaktiga grunder. Det finns omfattande evidens för att föräldraalienation och umgängessabotage orsakar långvarig skada för barn – särskilt när det bygger på falska eller överdrivna anklagelser.

Att kräva respekt för barnens rätt till båda föräldrarna är inte maktkamp. Det är barnets rättighet enligt både Barnkonventionen och svensk lag.

Det här handlar inte om tyckande, utan om rättssäkerhet. När polis, åklagare, lokalmedia och socialtjänst låter könsideologi gå före fakta och eget ansvar, uppstår systemfel med allvarliga konsekvenser – särskilt i vårdnads- och sexualbrottsmål där tidigare samtycke plötsligt omtolkas efter konflikt.

Enligt grundlagen och rättegångsbalken ska myndigheter vara sakliga, opartiska och väga allt som talar både för och emot den misstänkte. Men i praktiken har vi sett exempel som det här där kvinnor övertalas att se sig som offer, trots att de först gett sitt medgivande – ibland i kontexter av samtyckt BDSM.

Det bryter inte bara mot objektivitetsprincipen och jämlikhet inför lagen, utan även kvinnans rätt till autonomi. Forskning visar dessutom att minnen kan påverkas av auktoriteter, särskilt i miljöer där ett offerperspektiv ger bekräftelse eller skydd. När vänsterns identitetspolitik får styra – där alla män ses som farliga förövare och alla kvinnor som per definition svaga och sårbara – förvandlas rättsapparaten till ett moralpolitiskt verktyg.

I sådana fall används ofta begrepp som ”normaliseringsprocess” för att underkänna kvinnans eget samtycke i efterhand. Det är inte äkta feminism – det är förmynderi. Och det drabbar barnen hårt. Och i det här fallet hamnar pappan i fängelse och får sitt liv raserat.

Barnkonventionen kräver att båda föräldrar bevaras i barnets liv, men när fäder snabbt och hårt stämplas kollektivt som farliga utan bevis, saboteras relationer i tysthet.

Resultatet? Ett samhälle där rättssäkerheten urholkas, kvinnors självbestämmande kränks och barnens bästa åsidosätts för svartvit könsideologi.

Vi måste återgå till saklighet, beviskrav och respekt för individens ansvar – inte styras av känslostyrd vänsteraktivism i myndighetsform.

I en genomsnittlig småstad med 15 000–30 000 invånare – som till exempel Norrtälje – brukar opinionen i ett uppmärksammat rättsfall som detta delas upp i ungefär fyra sociologiskt igenkännbara grupper:

1. Den moraliskt upprörda majoriteten (~40–50 %) Det här är människor som i första hand tar intryck av lokaltidningens rubriker, tårfyllda TikTok-inlägg och nyhetsvinklar som följer mediedramaturgi. De har ofta begränsad kännedom om rättsprocesser eller bevisvärdering, men uttrycker starka åsikter.

De vill ”stå på kvinnans sida” – inte av ondska, utan för att det känns tryggt, socialt accepterat och moraliskt rätt.

Många i denna grupp är kvinnor mellan 30 och 65 år, anställda inom vård, skola, socialtjänst eller kommunal sektor, men gruppen är bred.

2. De tysta, tvivlande men försiktiga (~30–35 %): Den här gruppen säger lite ute i det offentligt, men är betydligt mer nyanserad privat. Det kan vara arbetskamrater, grannar eller tidigare vänner till de inblandade som sett andra sidor än de som beskrivs i media.

De ställer frågor som: ”Varför har han förlorat alla sina barn om han nu inte är så farlig? Varför flyttade hon med barnen? Varför blev det nya anklagelser efter domen?”

Men de säger inte mycket – eftersom rädslan att bli kallad kvinnoföraktare, konspirationstroende eller ”stötta en våldtäktsman” är stor. Den här gruppen är ofta de som i efterhand säger: ”Jag visste att något inte stämde.”

3. Den ideologiska aktivistminoriteten (~5–10 %) Detta är den mest högljudda gruppen på nätforum som Flashback, i kommentarsfält och ibland i lokalpolitiken. Här finns ofta personer med stark feministisk eller vänsteraktivistisk bakgrund, ibland kopplade till kvinnojourer, genusvetenskap eller aktivt jämställdhetsarbete.

De har ofta god språklig och retorisk förmåga, men använder den till att misstänkliggöra, avfärda och tysta meningsmotståndare. De hatar gärna upprört. Härskarteknik.

Här hittar vi ofta formuleringar som: ”Han är dömd – punkt slut.”, ”Du försvarar en våldtäktsman” eller ”Barnen vill inte ha med honom att göra, det säger väl allt?”

De använder moral som maktmedel och utgår från ett svartvitt könsnarrativ. Denna grupp är liten men påverkar svenska debattklimatet oproportionerligt mycket. De skadar samhället.

4. De rättssäkra, kunniga kritikerna (~5–10 %) Detta är den grupp som ofta sitter med domar, förundersökningar, forskning om umgängessabotage, föräldraalienation och rättsstatens principer.

De är ofta män, men inte uteslutande, med bakgrund inom juridik, psykologi, socialt arbete, akademi eller personlig erfarenhet av rättsövergrepp.

De ställer sakliga frågor, påpekar motsägelser och ifrågasätter mediernas roll – men blir ofta misstänkliggjorda som ”näthatare”, ”rättshaverister” eller ”män som hatar kvinnor”.

De skriver kanske 20 % av inläggen i en Flashbacktråd men får 80 % av mothuggen från grupp 3.

I en småstad leder denna maktobalans till ett ideologiskt informellt grupptänk. Den största gruppen följer med strömmen. Den näst största tiger. Den minsta mest kunniga gruppen trycks tillbaka av den minst empatiska – men mest moraliserande – minoriteten. Och barnens rätt, föräldrarnas öden och rättsstatens principer hamnar i skymundan.

Just därför krävs det mod att stå kvar med fakta, evidens och värdighet – även när samtalsklimatet blir en skenrättegång i offentligheten.

Jag ska säga dig att hade detta ägt rum i en annan stad så hade det varit exakt samma sak. Har inte med att det är en små stad att göra. Dessutom är vi inte 15-30 tusen invånare, Norrtälje Kommun har 66 000 invånare, om vi ska prata fakta Mr juridik.
Du granskar inte ett rättsfall. Du har fått kontakt med en person internet där ni är med i samma grupper och båda gråter för att ni tycker ni blir orättvist behandlade. Sen har du tagit hans sida och lagt ner hela ditt liv på att sitta anonym på flashback och låtsas vara någon slags domare i tingsrätten. Att sitta på flashback och skriva sånna där långa texter är ju bara pinsamt.
Gissar på att du stöttar din Centerparti kollega som idag blev dömd för sexuellt ofredande mot barn. Du kommer väll granska det fallet också att säga att ”han är oskyldig, det finns inga bevis på att han inte visste att barnet var ett barn”.
Lägg ner nu, gå och lägg dig och återkom till samhället när du slutar försvara någon som är DÖMD. Bdsm och våldtäkt är inte samma sak. Bara för att hon gillade bdsm så ville hon inte bli våldtagen.

På pricken!

Det du skriver stämmer inte överens med den här tråden eller det här rättsfallet. Var har du fått detta ifrån? Har du kokat ihop det själv eller läst om det nånstans? Vill passa på att undanbe mig analyser av min person för den vet du inget om. Hoppas du kan svara på frågan bara.