Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

chevelle67 – du blandar ihop korten värre än en kvällstrött nämndeman i tingshuset.

Brottmålet: Ja, hovrätten dömde. Men du ”glömmer” bekvämt att hovrätten samtidigt strök det mesta av tingsrättens haveri för att bevisen inte höll. Det är inte jag som hittat på – det är svart på vitt i domen. Resning finns dessutom just för såna här mål. Att kalla det ”avslutat för evigt” är okunnigt.

Familjemålen: En helt annan arena. Där står det uttryckligen att pappan är en bra, närvarande förälder och att inget talar emot det. Domstolen beslutade därefter umgänge via tredje part – för barnens skull. Mamman vägrar, vilket är domstolstrots. Det är fakta.

Så när du skriver ”en klok man vet när han har förlorat” avslöjar du bara två saker:
1. Du kan inte skilja på brottmål och familjemål.
2. Du är mer intresserad av att försvara en hatkampanj än av att barnen får sin rätt.

Lite komiskt ändå: du anklagar andra för ”okunnighet om Sveriges rikes lag” – men själv missar du den mest grundläggande skillnaden mellan kontaktförbud, brottmål och familjerätt.

Frågan kvarstår: är ditt mål att glänsa med floskler, eller att faktiskt förstå vad lagen och domarna faktiskt säger?

Men va?! När du hävdade att det fanns en dom om umgänget hänvisade du ju till ett åklagarbeslut om kontaktförbud. Lägg gärna ut målnr för senare dom om själva umgänget då.

Du tjafsade om det i många inlägg istället för att prata kärnfrågan. En sorts avledning pga illvilja och uppblåst byråkrati. Målnumret på gamla domen från 2023 om avslaget yrkande från pappan då och nya domen 2025 om barnens rätt till umgänge via tredje part finns tydligt utskrivna i tidigare inlägg. Du behöver läsa på och tänka efter mera. Och anstränga dig. Öva. Du har eget ansvar.

Varför vill du inte lägga ut målnumren på de mål som är positiva för pappan?

Det har jag gjort. Även mobben får anstränga sig och läsa det som skrivits i tråden. Hur lat och korkat bortskämd får man bli?

Barnen är de som betalar det högsta priset i den här elaka cirkusen. Kriminologisk och psykologisk forskning är tydlig (Fidler & Bala, 2020; Johnston, 2005): när små barn utsätts för långvarigt umgängessabotage och lojalitetskonflikter utvecklar de ångest, depression, relationssvårigheter och bristande tillit till vuxna. De lär sig snabbt att upprepa den version de hör varje dag hemma, även om den strider mot deras egna minnen av en trygg pappa. Det ser vi också här: i förhör har barnen beskrivit pappan som närvarande, snäll och trygg – det finns inga uppgifter om våld mot dem. Att deras attityd förändrats efter flera års isolering är därför inte bevis på hans olämplighet, utan på den press de lever under.

Mamman framstår i ärendet som en vuxen som fastnat i hatet. Kriminologiskt är det typiskt: när relationen tar slut på hennes villkor kan hon ”gå vidare”, men när hon själv blir lämnad följer ofta en långvarig hämndkampanj, i det här fallet t o m falska anklagelser där hon i efterhand tar tillbaka allt sitt samtycke och driv i hennes egen hobby BDSM. Det är exakt det mönster forskningen beskriver – skitsnack och grovt förtal av den andre föräldern, grovt systematiskt sabotage av umgänge och en låtsad snyftroll som ”offer” i sociala medier och offentligheten (lokaltidning, TV, bok och feministpoddar). På kort sikt kan det ge henne enkla sympatier i vänkretsen, lokaltidningen och på TikTok. Men på längre sikt förlorar hon trovärdighet – och riskerar att barnen i vuxen ålder ifrågasätter varför hon använde dem som verktyg i hennes konflikt. Det är psykiskt våld mot barnen, även om hon själv inte vill se det.

Pappan däremot beskrivs i domar, vittnesmål och socialtjänstens underlag som en bra och närvarande förälder. . Han har lämnat båda mammorna själv – den första för att hon var våldsam, den andra för att hon var otrogen – och har inget intresse av dem. Hans kamp handlar enbart om barnen och deras rätt till balans och frihet från hat och manipulation. Forskningen visar att barn som får behålla kontakt med båda föräldrarna, även vid konflikt, mår bättre på lång sikt. Att han fortsatt vänder sig till domstol är därför inte ett tecken på ”besatthet”, utan på att han försöker använda rättsstatens verktyg för att barnen inte ska förlora honom för alltid.

Barnen behöver båda sina föräldrar. Men jag tvivlar på mammans lämplighet om hon inte skärper sig, hon hade tidigare varit föremål för socialens intresse pga sitt märkliga liv. Mamman riskerar nu att fastna i en spiral av hatkampanjer som skadar både barnen och hennes egen trovärdighet. Pappan står kvar vid samma punkt hela tiden – han vill bara att barnen ska få ha honom kvar i sina liv. Det är sorgligt enkelt, och det är där fokus borde ligga.

Det finns inget med andra ord. Det enda du lagt ut är åklagarbeslut. Det är du som försöker avleda.

Nej, domen 2025 refereras noga ovan med nummer och innehåll och den bekräftar de två gällande besluten tidigare från åklagaren.

Ä 255-25 – Nxxx tingsrätt

Och du missar helt kärnan i din närsynthet och brist på förståelse för lagens och rättvisans innebörd. Sämsta sortens tjänsteman.

Jobba på med din läsning. Du kan be en vän att hjälpa dig med det samt visa hur du går bakåt i den debatt som du försöker störa med avledningar och labyrinter i syfte att skada barn och pappor.

Toppen, tack.

Jag funderar och gissar vad som kommer att hända snart framöver i den lilla stadens tingsrätt – aktör för aktör – med fokus på överklagandet av kontaktförbudet och det faktum att alla aktörer känner fallet väl. Jag väver in juridik, svensk praxis, psykologi och kriminologi:

Mamman: Hon lutar sig på väl inövade mönster – gråt, oro, ”barnens rädsla”. I stället för att visa faktiska hotbilder lyfter hon känslor. Psykologiskt forskning visar att starka emotionella uttryck ofta påverkar domstolars riskbedömning mer än logiska argument. Hon framställer sig som den ensamma skyddaren av barnen. Hon kommer beskriva pappan som oberäknelig, ”besatt av just henne trots all tid som gått efter att han lämnade henne, han kan inte glömma henne, hon är ständigt utsatt” och att han alltså är ett ständigt hot, trots att det inte finns objektiv evidens och att lång tid gått. Syfte: Att konservera status quo – förbudet som i praktiken fungerar som ett utmärkt dolt umgängesförbud. Hon vet att systemet ofta tillämpar försiktighetsprincipen i småstäder: hellre fria henne från oro än väga in barnens rätt. Eller pappans. Barn och pappor har inget värde.

Hennes advokat (feministiskt profilerad): Retoriskt fokus på vänsterideologiska begrepp som ”normaliseringsprocess”, ”kvinnofrid”, ”trauma”. Svensk praxis visar att dessa termer används för att ge legitimitet även där bevisläget är svagt. Kommer upprepa, attackera pappans brev till barnen för länge sedan som ”hemskt maskerat kontaktförsök med mamman”. Lägger tonvikten på att ”kvinnans oro och rädsla” alltid ska väga tungt juridiskt, trots att Högsta domstolen (NJA 2007 s. 272) sagt att kontaktförbud inte får användas som vårdnadsvapen. Syfte: Flytta fokus från beviskrav och proportionalitet till känslor och ideologi. Få nämndemännen att känna att de ”skyddar kvinnan” – inte att de avväger barns rättigheter.

Åklagaren: Peka på pappans tidigare ”överträdelse” av förbudet via brev. I svensk praxis används ofta även små överträdelser som indikator på ”risk”, trots att syftet varit kontakt med barnen. Kommer tala formellt, men luta sig mot att det är ”bättre att inte chansa”. Alltså: bevara förbudet hellre än att pröva proportionalitet på allvar. Syfte: Status quo. Att undvika kritik för att ha släppt ett förbud som senare skulle kunna ifrågasättas.

Tingsrättens juristdomare (ordförande): Juristen vet att lagtexten kräver ”klar och konkret risk” och proportionalitet, men är också medveten om nämndemännens känslostyrda vänsterlogik. Kommer därför ställa kritiska frågor, men låta majoriteten av intrycken styras av parternas berättelser. Kan ställa frågor om varför pappan skrev brev och hur barnens ”rädsla” ska förstås. Men domslutet riskerar ändå att landa i försiktighetsprincipen. Syfte: Att framstå neutral men i praktiken balansera mellan juridiska krav och politikens (och allmänhetens) känslomässiga moralpanik.

Nämndemännen (småstad, äldre, trötta, ofta vänsterlutande): Gå på känsla och moral snarare än juridik. Svensk forskning visar att nämndemän ofta väger ”försiktighet” högre än proportionalitet, särskilt i fall som rör barn och kvinnor. Kommer starkt påverkas av mammans tårar, rädsla och oro och advokatens språk om ”kvinnofrid”. De kan bortse från vittnesmål och juridiska principer. Syfte: Att skydda sig själva från kritik. De vill kunna säga: ”Vi tog det säkra före det osäkra.”

Pappan: Har inte råd med advokat. Företräder sig själv. Han måste vara helt lugn (minsta förtvivlan, sorg, upprördhet kommer tolkas som att han förstås är mycket farlig och obehärskad), barnfokuserad, tala om proportionalitet och barnets bästa. Juridiskt kan han luta sig på Barnkonventionen art. 9, FB 6:2a och NJA 2007 s. 272. Riskerar att framstå som frustrerad. Viktigt att hålla sig till ”jag vill vara pappa för mina barn” och ”det finns inga bevis på risk”. Han måste upprepa att hans handlingar (brev) riktades till barnen för länge sedan, inte mamman. Att visa att risk saknas, inget har hänt och lång tid har gått och att förbudet är oproportionerligt – barnens rättigheter kränks av mammans domstolstrots mot umgänge via tredje part.

Pappans vittnen: Bekräfta att pappan bara talat om barnen, aldrig hotat eller förföljt mamman. Beteende: Framstår som trovärdiga, men i svensk praxis avfärdas ofta närstående vittnen som ”partiska”. Syfte: Att sätta ord på att mammans rädsla är låtsad och inlärd och inte baserad på faktiska händelser.

Sannolikt resultat enligt svensk praxis
Kontaktförbudet: 80–90 % chans att det förlängs oförändrat. Praxis visar att små tingsrätter hellre fäller än friar när en mamma säger sig vara rädd. Möjlig nyans: Domstolen kan notera att mamman saboterat tredje-part-lösningen och därför skriva in en liten formulering om att umgänge via tredje part ska underlättas. Inga sanktioner.
Barnens rätt: Kommer nämnas slentrianmässigt, men väger sannolikt inte tyngre än mammans oro och stora rädsla. Barnkonventionen blir ofta en pappersfasad, inte en styrande princip, i dessa mål.

Så här kommer det att ske som jag gissar: Förhandlingen i tingsrätten – sannolikt scenario
Inledning (0–15 min)
Ordföranden (juristdomaren): Går igenom ärendet kort, konstaterar att det gäller överklagande av kontaktförbud. Säger att målet är välkänt för rätten. Formellt tonläge, men redan här lutar han/hon mot ”försiktighetsprincipen”: ”Vi måste se om det finns risker kvar.”
Åklagaren: Lägger fram att pappan för länge sedan ”överträtt” förbudet med brev till barnen. Framhäver att detta visar på ”benägenhet att inte respektera domstolsbeslut”.
Mammans sida (15–45 min)
Mamman: Tårar, darrig röst. Hon säger att hon inte kan leva normalt, att hon känner sig förföljd, att barnen är rädda. Hon pratar om sömnlöshet, ångest, oro. Hon lägger in känslomässiga detaljer som saknar bevis men som fastnar hos nämndemännen.
Hennes advokat: Spelar feministisk kortlek: ”normaliseringsprocess”, ”kvinnofrid”, ”barnens trygghet”. Förklarar att ”oroliga mödrars berättelser måste tas på allvar”. Retoriskt försöker advokaten rama in pappans brev som psykisk press mot mamman.
Pappans sida (45–90 min)
Pappan: Lugnare ton. Han förklarar att breven för länge sedan var till barnen, aldrig till mamman. Han hänvisar till proportionalitet: ”Inga bevis på hot, lång tid har gått, men mina barn har förlorat sin pappa.” Han citerar Barnkonventionen art. 9 och NJA 2007 s. 272 om att kontaktförbud inte får bli dolt umgängesförbud.
Pappans vittnen: Bekräftar att pappan bara pratat om barnen, aldrig om mamman. Vittnena framstår trovärdiga men blir avfärdade som ”partiska”.

Domstolens dynamik (hela förhandlingen)
Juristdomaren: Ställer frågor om varför pappan skrev brev för länge sedan och om barnens ”rädsla”. Sitter medveten om att praxis säger att risk ska vara klar och konkret, men balanserar mellan juridik och nämndemännens alla känslor för den utsatta stackars mamman.
Nämndemännen: Äldre, trötta, vänster. De tar in mammans gråt starkt. De hör pappans saklighet men upplever det som ”kallt” i kontrast till mammans känslor. För dem väger oro tyngre än proportionalitet.

Sannolikt utfall
Kontaktförbudet förlängs, nog helt oförändrat. Möjligen liten nyans: domstolen kan påpeka att tredje-part-umgänge borde underlättas, men förstås utan sanktion. Det är inte så viktigt för dem.
Barnens rätt: Nämns i domen, men väger inte tyngre än mammans oro.
Lokaltidningen: Följer fallet med ett redan satt story: ”Mamman som överlevt våld”. De skriver kort efter förhandlingen: ”Tingsrätten valde att skydda mamman”. De nämner absolut inte barnens rätt till umgänge, de tar inte in pappans vittnen. De återger selektivt mammans oro och advokatens feministiska retorik. Syfte: Klick och sympati. De bygger storyn om den ensamma, starka kvinnan mot en farlig ex-man. Som de redan gjort med fler än 50 artiklar. Det bryter mot all pressetik.

Mamman i sociala medier
Facebook: Inlägg med passivt aggressiva formuleringar: ”Jag gör allt för att skydda mina barn. Kampen fortsätter. Tack för allt stöd ❤️.” Kommentarerna fylls av vänner som skriver ”du är så stark”, ”vi tror på dig”, "barnen ska aldrig behöva träffa donatorn igen", "ni ska skyddas, vi finns här för er".
Instagram: Storys med bilder på barnen suddade/emoji på ansiktena, citat om ”styrka” och ”överleva våld”. Retoriskt skapar hon en hjältinne-saga om sig själv.
TikTok: Korta klipp där hon antyder hotfulla män, kanske lägger upp ljudklipp om kvinnofrid. Hon använder populära feministiska hashtags för att dra till sig publik.
Syfte: Att förstärka sin offerroll, bygga sympati, och samtidigt frysa ut pappan ytterligare i det sociala rummet. Hämnd för att han lämnade, kontroll över barnen och här finns pengar att tjäna på bok och medverkan i vänstermedia.

Kriminologi och psykologi
Mamman: Typiskt beteende i instrumentellt umgängessabotage – använder både domstol och sociala medier för att befästa kontroll över barnen och opinionen. Psykiskt familjevåld, övergrepp mot barn och eftervåld mot expartner. Mycket svenskt.
Domstolen: Följer det kriminologin beskriver som ”försiktighetsprincipens bias” – hellre skydda en kvinna på lösa grunder än riskera kritik.
Barnen: Psykologisk forskning visar att barn i sådan lojalitetskonflikt riskerar depression, ångest, identitetsproblem. De lär sig att kärlek till pappa är ”farlig” och måste döljas och glömmas bort. De har redan hjärntvättats och lever i mammans sektliknande nivå, i någon sorts låtsad "hotat" tillvaro. Socialtjänsten borde ingripa om de hade haft kunskap om psykiskt familjevåld.
Pappan: Riskerar fortsatt marginalisering och svårigheter. Hans främsta skydd är att hålla fast vid saklighet, proportionalitet och barnets bästa – både i domstol och i framtida överklaganden.

Jag tror det bästa även för pappan vore om han gick vidare i livet. Börja om på ny ort, gå i terapi, skaffa jobb och försök vara trevlig mot folk. Att dra barnen genom ytterligare tvister gynnar dom inte. Många barn mår dåligt av att utsättas för sina föräldrars kamp, faktiskt ofta mer än av att förlora en förälder. Han kan säga att han finns där om och när barnen vill träffas, vill dom inte så låt dom vara. Även om allt är mammornas fel. Men jag tror tyvärr att H är alltför upptagen av striden för att kunna se det.

Nej, du resonerar fel. Slashfan – ditt resonemang låter vid första anblicken ”omsorgsfullt”, men det bär på en dold premiss som inte håller. Hyckleri. Det du egentligen säger är att barn ska vänja sig vid förlusten av en förälder, för att den vuxna som saboterar kontakten inte orkar eller vill ändra sig. Men det är just det forskningen beskriver som en av de mest skadliga formerna av psykiskt våld mot barn – när deras rätt till båda föräldrarna reduceras till en förälders känslor eller hämnd (Fidler & Bala, 2020; Darnall, 2018).

Juridiskt:
– Barnkonventionen art. 9 och Föräldrabalken 6:2a är tydliga: barnet har rätt till en relation med båda föräldrarna, och staten ska skydda den rätten.
– NJA 2007 s. 272 slog fast att ett kontaktförbud inte får användas som dolt umgängesförbud. Att säga ”låt barnen vara” är i praktiken att stödja ett lagbrott – domstolstrots från mamman.

Psykologiskt: Barns påstådda ”ovilja” i långvariga konflikter speglar ofta lojalitetskonflikt, inte egen övertygelse. Barnet upprepar vad den vuxne som de lever med vill höra, för att få kärlek och trygghet. Att tolka det som ”barnens fria vilja” är en farlig missuppfattning.

Kriminologiskt: Hatkampanjer, sociala medier och demonisering är typiska uttryck för eftervåld. Det är inte pappans ”upptagenhet av striden” som driver processen, utan mammans vägran att följa domstolens beslut. Att lägga skulden på honom blir därför en form av sekundär viktimisering.

Så den verkliga frågan är enkel: ska vi normalisera ett system där barn förlorar en förälder för att den andre är starkare i tårar och kampanjer – eller ska vi hålla fast vid lag, forskning och barns rätt till båda?

Du vill bara att förövare inom psykiskt familjevåld, övergrepp på barn och falsk tillvitelse samt grov förtal ska gå fria och inte behöva stå till svars eller ha ansvar som föräldrar eller medborgare. Om de har rätt kön enligt dig.