Hur uppfostrar ni era barn gällande förhållandet till mat?

Hade en diskussion med en kollega från Paris för en tid sedan gällande mat och barn. Han har haft vissa dispyter med sin svenska fästmö gällande hur de skulle förhålla sig kring krav på barnen om att äta upp det de blev serverade.

Han har själv uppfostrats att alltid äta det som serverades och hålla god min. Hans svenska fästmö var av direkt motsatt uppfattning att barnen inte alls behövde äta allt, och att det var okej att kasta mat som de inte tyckt om eller orkat äta på tallriken.

Både min franska kollega och hans svenska fästmö har barn sedan tidigare. Han en son och en dotter, och hon två döttrar. Jag har träffats hans barn, men inte hennes.

Hans barn är dock väldigt begåvade och kommer säkert gå långt i livet. Duktiga på språk och klarar av att föra sig väl samt har goda betyg. En av dem är också väldigt musikalisk medan den andra helt snöat in sig på tennis.

Hennes ungar framstår enligt min kollega som snälla, men något bortskämda och ouppfostrade. Exempelvis vägrade de äta gåslever vid en bjudning då min kollega träffat en högre chef tillsammans med chefens familj. Varken min kollega eller hans chef gjorde såklart någon scen av detta, men ungarna och deras mors något oortodoxa beteende vid denna bjudning gick sannolikt inte obemärkt förbi.

När det gäller mina egna ungar har de fått lära sig från barnsben att alltid äta upp det som serveras och att ingen lämnar bordet innan alla är färdiga. Har aldrig behövt vara särkilt sträng kring denna regel då de inte trilskats särkilt mycket och äter i princip allt.

Skulle aldrig få för mig att skrika eller skälla på mina egna barn, och det har heller aldrig behövts. Att få barn att äta, eller för den delen bli mogna handlar om positiv uppfostran, inte om att agera tyrann och gapa och skrika.

Min kollega och hans fästmö har funderat på att skaffa ett gemensamt barn, men då de båda skiljer sig diametralt i hur de ser på uppfostran börjar min kollega att tveka. Hans fästmö skriker tyvärr allt för ofta på sina ungar istället för att vara en god förebild. Hennes krav är ofta otydliga och spretiga och när det gäller just maten har hon inte alls samma krav på hederligt hyfs, utan är okej med att ungar vägrar smaka, eller helt dissar exempelvis grönsaker samt slänger mat hur som helst. Dessutom har hon sagt att inga svenska föräldrar skulle ”tvinga sina barn att äta”, vilket för mig framstår som ganska onyanserat. ”Att tvinga” kanske hon tolkar som att man ska mordhålla barnen och trycka ner sniglar med skirat smör i halsen på dem, men det har varken jag eller min kollega någonsin behövt göra.

Att samlas runt matbordet med vällagad mat där hela familjen kan sitta och samtala om hur vardagen, har varit viktigt för både mig och min kollega, och i min enfald så trodde jag att flertalet svenskar såg det på samma sätt, men är det verkligen så idag? Har jobbat långa perioder utomlands och har nog inte så bra koll på moder Svea idag.

Hur gör ni? Anser det vanligt idag att svenska föräldrar inte prioriterar god uppfostran gällande mat- och levnadsvanor? Vad anser ni min kollega borde göra?

Om man vill att barn ska bli genuint intresserade av mat och vilja testa det mesta så gör matlagningen rolig, vardag som fest, där dom får vara med och bli stolta för det dom får vara med att göra inför middagen.

Aldrig sett så petiga ungar som svenskarna. Fy fan rent utsagt. Vet inte om det är vällingens fel eller vafan det är. Kanske? Barnen behöver inte äta, för de får alltid välling. Alla mina ungar har alltid ätit det som serverats. Har det inte passat eller de har strulat i trotsåldern, då fick det vara. "Då får du vara hungrig, för du får ingen macka istället." Hade de knappt ätit åkte tallriken in i kylskåpet för att komma ut igen så fort de kom med ett "mamma, jag är huuungrig".
Misstaget alla verkar göra är att de gör en macka åt ungen istället. "Jaha, tycker du inte om det här, jag gör en macka åt dig." Sen undrar de varför de har petiga ungar

Angående att äta upp så förstår jag att det kan förstöra mättnadskänslan, så där är jag lite mer tolerant. Helst får de servera sig själva, eller så serverar jag små portioner så att de får ta om. Däremot kan de återigen inte lämna halva tallriken och sen komma och be om en macka eller frukt en timme senare. Nope. Nu är de så pass stora att jag inte behöver ställa in tallriken i kylen längre, utan de har lite konsekvenstänk och dör inte av att vara lite hungriga. Fast nu händer det ju inte, eftersom de lärde sig redan som små att gilla all sorts mat.

Som sagt, "petiga med maten" grundar sig i att man inte uppfostrade ungen i trotsåldern. Du ser ju knappat svältande barn i Afrika klaga på att de inte gillar maten.

Jag och mina syskon fick lära oss att man iallafall ska smaka på maten, men tycker man inte om den behöver man inte äta.
Inte heller behövde vi äta upp det vi inte tagit och lagt på tallriken själva.
Däremot om vi lagt upp massa mat på våra tallrikar själva, fick vi se till att äta upp allt. Då gjorde man inte det misstaget någon mer gång.

Barn ska smaka på allt. Läs Ann Fernholm. Men inte tvingas äta uppg
Finns det något skäl till att tvinga barnen äta upp? Jag blev tvingad att alltid äta upp och jag undrar om det är därför jag har haft ett ätstört beteende mer eller mindre hela livet.

Vet inte vem Ann Fernholm är, men har väldigt svårt att tro att du utvecklade en ätstörning pga att du fick äta upp maten. Däremot inte osannolikt att du utvecklade en ätstörning pga sätter du blev tvingad på.

Att kräva saker av sina barn kan aldrig vara traumatiserande i sig, däremot kan en förälders beteende i en kravsituation skapa trauma.

Jag var själv ett otroligt petigt barn vad gällde maten, så jag låter mina barn äta det de tycker om. Det är inte alltid de äter upp allt på tallriken och då äter jag upp det. Inget går till spillo. Barns smaklökar utvecklas hela tiden, och de har en känslig smak för vissa saker. När de blir äldre uppskattar de andra smaker helt enkelt, så det viktigaste är att de äter.

Mina barn är samtliga vegetarianer. Så länge de är i mitt hushåll får de äta vegetariskt. Om de senare väljer något annat är upp till dem.

Rätt löst och slappt men bägge föräldrar är rätt sunda. Barnet äter automatiskt bättre när muslkerna växer och när det är moget utan större press.

För många regler skapar ätstörningar har jag hört.

Klart att det kan påverka. Står ju inte vilken ätstörning, men man tappar ju mättnadskänslan om man lär sig att äta fast man är mätt. Säger sig självt.

Svenska curlade på hög nivå.
Vi uppfostra enbart blivande kärringar.

Jag själv är hård mot mina döttrar, gillar dom ej maten så behöver de inte äta upp men nåt annat får dom ej till mat.
Tar väl en 15min sen kommer de krypande tillbaka och äter upp.

Nån gång har jag väl kastat maten när de skriker FAN VA ÄCKLIGT.
Kommer de tillbaka så får de en ny portion av samma mat.

Att tvinga barn att äta upp det som serverar, eller tvinga barn att äta det som de inte gillar kan utveckla stora ätstörningar till den grad att barnet inte längre äter. Många barn sondmatas för att de vägrar att äta, då de har fått mat de inte kan äta med tvång. Med denna insikt går det inte heller att ha flytande gränser: Barn äter när de är hungriga och vägrar de äta så kommer de alltid att äta när de är hungriga. Då är man där och sätter gränsen att maten finns på bordet (eller en bytta). Men man får vara uppmärksam på att barnet kan ha vägrat maten för att maten perceptuellt sätt inte passar bra för barnets mun (struktur, kontext, lukt) och då får han helt enkelt hitta något annat att ge barnet. För barnet kommer inte att gå mot sina egna upplevelser.


Hur vuxna ser på sina barns uppfostran har varit ett ämne som diskuterats i decennier. Din syn på uppfostran behöver inte vara din väns syn på det samma. Så vad som är god uppfostran är väldigt subjektivt.

Goethe lär ha uttryckt denna undran kring uppfostran:

Key uttrycker sin syn på uppfostran genom Goethe och skriver att man :

Hon ställer sedan upp ett påstående som jag helt och hållet delar med henne:




Ja, att som barn vara med i processen är inte fel. Däremot ska man inte koppla ihop tillagningen med ätandet, för då får du problem på alla möjliga håll och kanter; ska barnet vara med och laga sin hamburgare på donken också?

Vi har egentligen väldigt få regler, att man smakar på det som bjuds men tycker han verkligen inte om det så behöver han inte äta mer av just den ingrediensen samt tacka för maten, speciellt om han är borta hos kompisar eller mor- och farföräldrar.

Vi tjatar aldrig på honom att äta upp utan är han mätt så är han mätt.

Han kan äta bläckfisk, skaldjur, bönor, linser samt är nyfiken på att prova allt. Ja, han tycker om det mesta medan jag själv är väldigt kräsmagad. Vet inte om det beror på vår laissez-faire- matnorm eller ej.