Är ateism och fritt tänkande inhumant?

Ja... Är det så att själva frånvaron av religion eller någon typ av spirituell guidning och mening i livet är emot våran mänskliga natur, och därmed att likaställa med misshandel av en människa? Något som borde finnas med rätt långt ner på Mazlows behovstrappa helt enkelt?

Var hela upplysningen och dess tankegods i själva verket en kulturell "mutation" vi skulle klarat oss bättre utan, och som kanske kommer utrotas av sig självt? D.v.s genom att vi (som i västvärlden) sakta men säkert bryter ner oss själva som kultur på sikt, då religionsfrihet och sprituell frånvaro är en defekt världsåskådning? Vi ser det ju bland annat i självmordsstatistik och allmän psykisk ohälsa i västvärlden idag. Men även att folk ofta självrapporterar en avsaknad av mening med livet.

Jag vill hävda att människan antagligen är lyckligare och mer fulländad när den får ett konkret sammanhang och berättelse att förhålla sig till. Oavsett om berättelsen/religionen självklart är påhittad för att styra samhällen och människor, så kanske det är så att det är nettopositivt för både individ och samhälle?

Säga vad man vill om de större religionerna men om de faktiskt följs till punkt och pricka så får man ett mycket harmoniskt samhälle där alla vet sin plats och sina moraliska kompasser. Det finns inget flummigt självförverkligande att jaga då det enda man behöver jaga är närheten till Gud/Gudarna och sin inre spiritualitet. Amish är ett strålande exempel på detta. Medans de allra flesta självutnämnda "kristna" eller "muslimer" idag de facto knappt har läst sina heliga skrifter och i grunden är ateister/sekulära...

Jag minns däremot själv hur kristna värderingar och dess berättelser var ett starkt inslag i min tidiga uppväxt hos dagmammor och förskola. Det gav mig där och då en stabil och trygg grund att förhålla mig till och utgå ifrån men som givetvis krossades i spillror ganska snart efter att jag kom i kontakt med det sekulära majoritetssamhället i skolan.

Jag minns dock tillbaka på de där tidiga och indoktrinerade dagarna som en glad och meningsfull tid i mitt liv. Nu är det givetvis för sent att återgå till någon konkret tro när man blivit ibankad den kalla verkligheten att vi inte har en aning om var vi är och vad vårat uppdrag som art är på den här planeten. Men frågan är om vi inte kollektivt borde förskona framtida generationer från denna filosofiska avgrund? Borde vi inte vagga in dem i en trygg om än påhittad världsåskådning istället? För deras eget bästa?

Ordet är fritt!

Tror absolut att du är något på spåret. Många ateistiska tänkare går med på samma idé. Men att leva i förljugenhet som individ för något slags kollektivs bästa är inget annat än ett brott mot ens mänskliga rättighet. Samma sjuka idé som kommunism.

Själv tror jag att det t.o.m är en evolutionärt positivt framavlad egenskap att vara religiös/spirituell/kalla det vad du vill. Men du menar väl mer de senare auktoritära organiserade religionerna...

Det tycker ju iofs du och jag för att vi just är uppväxta i individualismens tidevarv... Med allt vad det innebär i form av t.e.x "mänskliga rättigheter". Ett "individens bästa" kontra kollektivet går ju inte att föreställa sig om man inte just har växt upp i modern tid. 99,99999% av våra förfäder skulle inte greppa utgångspunkten att det skulle handla om någonting annat än för kollektivets skull!

Är inte det vårat naturtillstånd? En ensam människa eller en mindre flock är ju hopplöst chanslösa i längden. Ta bara våran hjälplöshet och långa tid för att växa upp och bli könsmogna. Det är ju helt häpnadsväckande. Vår art är totalt patetisk som individer!


Det kan ju diskuteras.

Jag vet inte om det skulle gå att ena miljarder människor under samma flagg. Men nog borde det gå att styra rätt stora samhällen med "auktoritära" religioner. Om människorna inte vet något annat sedan tidigare... Ja då lider de inte av det.

Vi, som uppvuxna i sekulära samhällen, skulle givetvis lida något oerhört av ett sådant förtryck om vi utsattes för det nu. Men nu tänker jag på framtida generationer och mänskligheten i stort, de oskrivna bladen som är nya människor!

Men det är förstås upp till var och en att vara spirituell. Problemet är förstås sanningen. Inser du den, är det förstås svårt att ta till sig en religion. Men vi har även sekulära religioner, ideologier, som det finns en uppsjö av.

Det sprids även religioner som är kopplade till vetenskapen och ger dem ett drag av vetenskap, fastän de är grundade på kreationismen. Man har bara bytt ut Gud mot något sorts universellt medvetande.

Jag vet egentligen inte vart du vill komma. Tänker du dig en religiös stat, typ Iran.
Helt klart lever vi i en av de bästa världar som någonsin existerat. Mycket om att vi skulle ha extremt mycket självmord här är överdrivet, dessutom är kriminaliteten längre än den varit, men ökar.

Väst är på dekis, men jag anser att det handlar om att vi saknar gemensamma värderingar, inte en religion. Tidigare hade majoriteten av innevånare, gemensamma kristna värderingar, även ateisterna. Det finns inte kvar och skulle kanske behövas.

Men hur ska det gå till när vänster ideologierna hela tiden försöker tvinga på människor nya värderingar som ställer människa mot människa. För att ha gemensamma värderingar måste man ha något att gå efter. Tidigare var de de mänskliga rättigheterna som alla nu säger sig stå för, även de som har motsatta åsikter. De gäller inte ens inom EU.

Olika kulturer, religioner och ideologier, har olika värderingar, vilket betyder att vi har en myriad av värderingar. Ett sånt land går inte att hålla ihop.

Ja det finns en korrelation mellan en avsaknad av mening i livet och lidande där en religiös tro kan nullifiera lidandet eftersom religion ger en färdig konceptuell meningsmodell, och här spelar det som du säger ingen roll om modellen är sann eller falsk.

Det finns dock andra metoder att motverka lidandet som uppstår utav avsaknad av mening med livet, dessa metoder är dock avsevärt mer krävande för en individ att använda än att integrera en religiös konceptuell uppfattning i sitt sinne, dels för att den som redan kämpar med lidandet oftast är motivationslös, utmattad och oftast väldigt pessimistisk, och dels för det kräver studerande, engagemang och vissa fall även utomstående hjälp från någon som är insatt i metoderna. Metoderna är utöver det inte heller metoder som används utav västerländska terapeuter som i majoriteten av fallen använder "babylonlösningar"; att skriva ut droger till patienten för att motverka lidandet.

Jag personligen har tidigare i mitt liv kämpat med exakt detta problem som beskrivs, mitt första alternativ var att söka mig till svensk statsfinansierad terapi, där jag blev ganska snabbt in i processen erbjuden att börja konsumera droger, jag accepterade inte detta som ett alternativ och uteslöt således statsfinansierad terapi som ett alternativ för att lösa mitt problem.

Nästa lösning jag utforskade var abrahamitisk religion, närmare bestämt kristendomen eftersom det var den religion jag var mest bekant med då jag besökt kristna kyrkor och ibland pratat med kristna präster, men även konfirmerat mig. Dock märkte jag efter ett ca 1 år av studerande utav kristendomen att även det alternativet inte var en möjlig lösning för mig, och detta berodde på att jag hade en djupt rotad konceptuell uppfattning utav omvärlden som formats utav studerandet utav västerländsk vetenskap, en uppfattning jag inte förmådde mig att frigöra mig ifrån. Samtidigt kämpande jag även även med för mycket motsägelser, inkonsekvenser och ignoranta härledningar i kristendomens konceptuella uppfattning utav universum gentemot den uppfattning jag redan hade.

Sökte således vidare i de religiösa och spirituella kretsarna för ett annat bättre alternativ.

Efter ett tag så ramlade jag in på mysticism, vilket ledde i sin tur att jag började studera olika mystiker så som Allan Watts, Manly P Hall, George Gurdjieff, Lao Tzu, Siddartha Guatama m.m, och genom dem fann praktiska spirituella metoder som detachement, asketism (eller askes) och meditation för att frigöra mig från lidande. Samtidigt studerade jag lidandets natur, vad lidande är, hur det orsakas, varför det orsakas osv, konceptuella kunskaper som oftast förmedlades utav samma mystiker som förmedlade de praktiska metoderna.

Tidsmässigt uppskattar jag att jag gick från att ha självmordstankar varje dag till att ha inga självmordstankar alls på ett år.

Man får inte tänka fritt för apsamhället suger kuk och tycker det smakar gott.

Sant det där om värderingar kontra religion. Men det känns som att det är två lite olika problem... D.v.s det dysfunktionella mångkulturella/mångreligiösa samhället och sedan själva meningen med livet.

Jag tror inte att västvärlden skulle mått särskilt mycket bättre psykiskt och spritiuellt bara för att vi inte haft utomeuropeisk invandring de senaste decennierna. Jag tror att vår hyperindividualistiska, sekulära värld ändå hade visat sin baksida förr eller senare.


Intressant det där med mysticism. Ska läsa på om det!

Har du någonsin utforskat buddhismen i ditt sökande? Är lite nyfiken då t.e.x Björn Natthiko Lindeblad ju har populariserat religionen lite här i Sverige på sistone, och det känns som att det förekommer än större sekulär acceptans för just buddhismen.

Jag har utforskat mycket buddhism, alla mystiker jag nämnde har också studerat buddhism, om du studerar mystikers läror skulle jag vilja påstå att du kommer att indirekt studera buddhism, för deras läror är oftast delvis konstruerade utav buddhistiska läror.

Ja acceptansen för buddhismen brukar oftast vara stor vart man än vänder sig i världen.

Björn Natthiko Lindeblad är jag knappt bekant med, vet att att han är eller har varit buddhistmunk, men det är nog allt.

Ateism och fritt tänkande är exempel på intellektuell utveckling, alltså det som skiljer oss från andra djur. Det är alltså i högsta grad mänskligt. Att kalla det som utmärker människor för inhumant är djupt självmotsägande.

En fungerande livsåskådning hjälper en människa genom livets olika faser. Som religion ju faktiskt gör för väldigt många människor.

Jag tror inte att en ateistisk livsåskådning måste vara sämre på detta, konstaterar bara att så ofta är fallet. Ateister som grupp är mer miserabla än religiösa som grupp, med fler deprimerade, fler självmord, osv. Varför? Kanske ateister är lite för måna om att vara annorlunda än religiösa, oavsett vad det handlar om? Som om skillnaden vore ett självändamål. Men varför? Kanske vi faktiskt behöver den sortens sammanhang som aktivt religiösa får i sina kyrkor? Kanske vi behöver historier som ger oss hopp inför framtiden? Måste det vara religiöst?

Det här är en grej som FAKTISKT fungerar för forskare, inom vetenskap. Det är OK att tro på saker som inte har bevisats. Har man bevis som krav kan man faktiskt inte tro på någonting, förutom matematiska teorem, för precis allt annat i vetenskap kan ju komma att motbevisas av nya rön. Men man måste då också vara beredd att ge upp sina idéer eller iaf ändra på dem om/när dessa falsifieras.

---
För några år sen dog min älskade katt. Mitt rationella jag VET att den är borta för evigt. Ändå känns det märkbart bättre när jag tänker på den som att den kom till katthimlen. Kanske livet efter detta bara är just tankar och fantasier som efterlevande har om de döda? Katten ÄR död, men lever vidare ändå -- i mitt huvud. Kanske inte så illa det heller? Fantisera mer! Men släpp inte markkontakten.

Ateism är ganska efterblivet, men det är ett val som man för välja såklart.
Agnostiker är mer logiskt. Fritt tänkande är bra tror jag