Varför tjatar västerlänningar om meningen med livet när det är sååå enkelt?

Jag blir minst sagt chockad när jag ser att trådar om meningen med livet få hundratals och ibland tusentals svar. Ja menar kom igen? Vad fan finns det att säga om meningen med livet mer än att man måste acceptera att det handlar om ett av två alternativ och att ett tredje inte kan finnas:

antingen inget nästa liv och då är livet meningslöst (eller har ett syfte men inte en mening och syftet varierar mellan en person och en annan och detta är något som vi har sett med all tydlighet varenda dag så långt vi har funnits och är lika självklart eller t.o.m mer självklart än att "alla kommer att dö")

Eller så finns det ett nästa liv och då är det det som är meningen med livet (och detta är såklart vad jag som muslim tror på)

Så varför fortsätta tjata om det när det är såhär enkelt?

För mig är orsaken till det rätt uppenbar, båda vill övertyga varandra och ingen lyckas.

"Eller så finns det ett nästa liv och då är det det som är meningen med livet"

Jaha vad är meningen med nästa liv då?

Tråden handlar om meningen med detta liv inte nästa liv. Nästa liv är ett mål i sig och kan därför inte ha en mening. Islam är tydlig när det gäller detta: det du håller på med här är att du håller på och skriva ditt nästa liv helt enkelt. Fuska hur mycket du vill och gör hur många fel du vill.

Det kan inte finnas en mening med livet eftersom det skulle kräva att vi skulle kunna bestämma eller ha inflytande över meningen.
Det finns ingen mening och det som händer är inte meningen.

Så meningen med detta liv är nästa liv enligt dig?

Vad är då meningen med detta liv?

Exakt. Det nuvarande livet blir rätt överflödigt. Visst kan man leva det så länge det går bra men börjar det gå dåligt är det bättre att lägga ner det och börja på ny kula.

Om man frågar vad mening med livet är, har man redan bestämt att det finns en mening.

Man kan tänka sig att livet går ut på en massa saker.

Ett är biologiskt, att avla barn och föra sina gener vidare. På så sätt lever en del av en själv vidare i nästa generation och man blir på så sätt till viss del odödlig, åtminstone tills ätten eller mänskligheten dör ut.

Man kan tänka sig att livet går ut på att göra gott för andra och därigenom skapa en bättre värld i detta liv.

Man kan tänka sig att livet går ut på att tävla om makten och pengarna och den som har mest när den dör har vunnit.

Att det skulle finnas ett liv efter detta kan vara en tröstande tanke, men det finns inga belägg för att det skulle vara så. Då kan man lika gärna tro att det finns ufon och när man dör kommer de att föra en till en planet som påminner om paradiset. Precis lika troligt som islams idé om att livet fortsätter efter döden. Bara påståenden utan belägg.

Rent universellt finns det ingen mening med livet, då jorden, mänskligheten och förmodligen hela universum ska gå under till slut. Vad var det då för mening?

Så man kan fortsätta så här. Men att bli muslim för att man tror på livet efter detta är väl meningslöst. Den idén har alla religioner på olika sätt, så varför skulle islams idé om det vara den korrekta?
Islam kan lika gärna vara en irrlära och Gud kommer att straffa dem i evigheten för att de avvek från den rätta tron. Då blir efterlivet inte så roligt.

Däremot finns det ingen mening med att dö.
Så vad ska man göra annat än att fortsätta att leva, försöka ha det bra och njuta av livet så länge det går.

Utgår vi från att vi i någon utsträckning alls har en fri vilja så har livet en uppenbar mening i att våra val har konsekvenser och bildar ett narrativ.

Så allt spelar roll, varenda litet ögonblick.

Om man hade utgått från vad du skriver i första stycket som sanning så vore det ändå inte möjligt att krama ut varken mer eller mindre lycka och välmående eller smärta och sorg ur hjärnan än summan 100% eller enligt annan definition; noll.

Den subjektiva upplevelsen är allt som kan spela roll men summan av den ändras inte, åtminstone inte över tid på något avgörande sätt. Om det är vetenskapen överens men tydligen inte du med den.

Kan inte frågan om hur man blir lycklig anses vara lite arbiträr från frågan om hur man lever ett meningsfullt liv?

Själv tror jag att utlevnaden av det mest meningsfulla livet också kommer att ge den högsta lyckan, men det kan nog anses vara en mer religiös fråga med avseende på vad jag menar, även om det självklart har psykologiska implikationer också.

Ja ur ett humanitärt perspektiv så är det förstås den subjektiva upplevelsen som står i fokus.
Men det är ju också en bred fråga.
Vad gillar jag nu?
Kan jag lära mig att tycka om något annat?
Är min kortvariga glädje mer värd än min långvariga glädje?

Summan av den subjektiva upplevelsen är väl (nu gissar jag här) också knutet till kvantiteten?
Kan någon som levt lyckligt en dag anses ha varit lika lycklig som någon som upplevt samma subjektiva lycka per tidsenhet under ett milennium?

Och hur förhåller man sig till evigheten?
Är det bättre att vara lycklig varannan vecka för evigt än att vara lycklig hela dagen i en enda månad?
Är inte evig lycka den högsta lyckan?

Det finns inga värden egentligen, de existerar bara i våra huvuden som konceptuella idéer.