Hur länge är man död?

Om vi bortser från religiöst dravel så är vårt bästa antagande att vi lever en gång sen dör vi. Men sen är frågan, hur länge är vi döda? Min hypotes är att så länge man är ihågkommen av någon, så är man död. Efter det finns man inte helt enkelt. Så en gravsten kan förlänga tiden man är död. Någon annan fundering kring detta?

Ja, vi kan ju inte existera i ett vakuum. Det är lite som Lacan's spegelstadie där vårt subjekt ställs i relation till omgivningen, och därmed skapar ett jag.

Sen finns det diverse teorier om det oändliga universum som leder till alla icke-noll möjligheter. Att man då skulle återfödas, ja, det är väl en fråga som man kan fundera på.

Frågan är lite som att räkna till noll, eftersom "död" är en status, och statusar kan tillskrivas objekt som inte existerar. Jag vill mena att man är död även om ingen längre vet om att man dött. Om ett träd faller i skogen blir det ett ljud även om ingen hör ljudet.

"Men ljud är bara något som hörs..."
Nä.

Jag skulle hellre tala om hur länge kan man minna att någon varit levande. För det man minns med en gravsten är inte att personen är död utan just att den varit levande. Jag gissar att när vi ser en gravsten och läser dess text hågkommer vi en levande människa, som visserligen gått ur tiden, men hågkomsten är riktad mot en levande människa i det förgångna.

Man är död så länge universium existerar och även efter universiumsdöd är
du fortfarande död

så kortsagt du är död i all evighet

Nja, jag förstår vad du menar, men är det så enkelt? Fysiskt kommer vi att försvinna och omvandlas till något annat. Och då blir det som Antivalent skriver, vi existerar inte längre. Beroende på begravningsmetod går det olika fort. Då kommer frågan, kan något som inte existerar vara dött? Vi lever vidare i folks minnen. Gustav Vasa kommer t.ex. fortsätta att vara död så länge Sverige som nation existerar i alla fall. Om jag dör, kommer jag existera i någon form så länge folk har ett minne av mig. Men om inget minne existerar, inget materia existerar, är vi då verkligen döda? Eller har det övergått i ett stadium där vi helt enkelt bara inte existerar?

Faktiskt en rätt intressant fundering. Man kan med fog säga att man kan leva men inte vara död. För när man är död så har den entitet som kan anta sådana egenskaper upphört att existera. Man kan dö, men inte vara död.

Det finns nog bara två realistiska möjligheter. Antingen ingen tid alls eller i all evighet.
Gravsten eller ej har inte med saken att göra. Du som person är död oavsett vilket om slutet på livet innebär döden. Dock tveksamt i en djupare kontext.

När man dör är man borta finns inte mer, samma som innan man blir till och föds fanns inte före och finns inte efter.

Vad är medvetandet?
Är mitt medvetande separat?
Varför heter det då "medvetande"?
Borde det inte heta "separat vetande"?

Men nu pratar du om en form av existens. Om du finns i någons minne, har du ingen form av existens alls då?

Hur länge var du död innan du föddes?