Lägre boendekostnad om barnen bor kvar än om de flyttar

Vuxna barn som borde flytta hemifrån kan inte detta - har svårt att bilda familj -
men vad händer - hur vanligt är det att barn som bor hemma skaffar partner som
flyttar hem till hemmaboende son/dotters förhäldrar. Väldigt vanligt bland indier o
även indier utanför Indien.

Bra eller dåligt - juste som fan - skapar rikedom.

4 jobbar - 4 löner o bara EN bostadskostnad - plus synergier vid matlagning, matinköp,
tvätt, stryk, disk, städ o bileri. Har man flera bilar finns det alltid nån ledig när en är trasig.
O flera kan skjutsa o lätt att lämna o hämta bil verkstad.

4 löner 1 bostadskostnad = spara spara spara spara (dvs 4 x spara)

Är indierna smartare än Ankdammsfolket som bara hoppar på detta tåg av tvång??

Några erfarenheter av föräldrar/svärföräldrar - 4 inkomster 1 bostadskostnad.

Ser egentligen bara ett bra exempel framför mig - Carl Douglas 60 årsåldern bor hemma med dam (o kanske - o verkar alltid ha bott hemma
även barn)

Vad är det egentligen du undrar??

Att det är bingo att inte kunna skaffa bostad om man kan bo billigt hemma - med vettigt jobb
är det lätt att bli mångmiljonär - särskilt om man dessutom tar hem arbetande partner.

Skaffar man barn finns barnpassning inom bostaden - några med erfarenheter?

De senaste decennierna har man blivit miljonär på att köpa bostad, inte på att låta bli.
Och din rubrik är helt obegriplig, men ja, både generationsboende och kollektivboende förekommer i Sverige.

I tyskland har jag stött på många generationsboende i stora hus. Men inte pga av bostadsbrist. det är helt enkelt ekonomisk smartare.

Man kan köpa riktigt stoor o juste bostad om man satsar föräldrarnas + går ihop 4 på nästa.

Men börsen har inte varit så dålig heller - Atlas Copco, Evolution m fl

Indier är oftast extremt bra på att spara pengar, oftast väldigt frugala (förutom vid bröllop)

Man kan lära sig mycket från dom.

Jag skulle gärna bo i generationsboende med både min mamma och fruns mamma. Vet dock inte om mammorna skulle stå ut med det.

Trenden med att hetsa ut barnen till att bli självständiga när de är 18-20 är helt befängd.
De enda egentliga orsakerna till att detta på något sätt skulle vara fördelaktigt är två, såvitt jag förstås.
Föräldrarna är less på sina barn och vill bli fri ansvaret om det skiter sig för dem, eller bara få vara ifred lite efter ett årtiende med extrema krav och hjälplöshet och ytterligare ett årtionde som ofta präglas av upproriskhet

Den andra orsaken är att barnen vill få vara ifred från föräldrarna så de kan bjuda hem folk att ha ligga, supa eller knarka med.
Skitdålig orsak, men jag kan inte komma på någon annan reell orsak. Att det skulle vara svårare att hitta en vettig partner är bullshit då en vettig partner inte bör döma ut någon för att denne bor med föräldrarna av ekonomiska skäl, om denne är villig och kapabel att flytta ut och bilda familj.
Detta förutsätter förstås att föräldrarna inte är outhärdliga, men mina föräldrar är inte det och jag mår bra av det, så jag utgår från att det är så det borde vara.

Ganska lång trend isf. Jag flyttade hemifrån när jag var 17, är 60+ idag.

Man vill stå på egna ben. Jag hade det jättebra hemma men man vill ju bli vuxen och lämna mamma och pappa. Det tror jag alla vill. Att folk inte flyttar hemifrån tidigare idag beror nog uteslutande på ekonomi och bostadsbristen.

Det var ju inte särskilt fett för oss när vi flyttade hemifrån, jag är några år yngre än du. Jag tror barn helt enkelt är bekvämare idag. Bekväma, lata och bortskämda förutom ouppfostrade och oförskämda. Jag flyttade hemifrån efter MUCK. Eftersom jag lumpade i annan stad så flyttade jag i princip hemifrån efter gymnasiet.

Det var inte lätt att skaffa en bostad för +20 år sedan men det var uppenbart betydligt lättare än idag. Flyttade också hemifrån direkt efter gymnasiet, vi är väl båda gamla nog att få gnälla på "dagens ungdom"

Påminner mig för övrigt om: https://cdn.quotesgram.com/img/40/56...tes-310695.jpg

Jomenvisst. I bästa fall kan man bli hantverkare eller börja jobba i hemtjänsten eller på ica efter gymnasiet.
Annars förutsatt att man aldrig varit med om några större tragedier som handikappat en psykiskt under uppväxten, så kan man läsa färdigt ett högskoleprogram när man är 21, och om man har ännu mer tur, faktiskt få ett relevant jobb på en gång.

Fast jag har erfarenhet av den lite bistrare verkligheten.
Mycket tragisk olycka i gymnasiet inom familjen, ledde till att jag var ett totalt vrak tills jag var 22 och inte gick färdigt gymnasiet.
Sökte jobb på flera av de vanliga ställena. Hemtjänsten, telefonförsäljning, mcdonalds, ica, annan detaljhandel. Det blev bara deltidsjobb här och där, det dök aldrig upp något som egentligen gick flytta hemifrån och leva ett värdigt liv på.
Gick yrkeshögskola, där det påstods att det var lätt att få jobb, och det var det. Men bara om jag flyttade till stockholm eller kiruna, och gav upp precis allt jag hade.

Nu är jag 27, och fortsätter söka jobb.
Det enda jag någonsin kunnat försörja mig på med tillsvidareanställning är att jag är så oerhört lyckligt lottad att mamma är gravt handikappad och behöver personlig assistent.

Ja frun sade iallafall samma sak, man vill stå på egna ben.
Förstår att det kan vara trevligt, men jag tycker det är ett resursslöseri att alla så gärna ska ha varsin dusch, varsin toalett, varsitt kök, varsin bredbandsuppkoppling (vilket visserligen inte är resursslöseri så mycket som det är att vara finansiellt oansvarig).

Hade folk bott hemma tills de faktiskt har egna familjer så hade alla de där ettorna och tvåorna kunnat gå till folk som faktiskt behöver dem, och inte till folk som tycker det är lite jobbigt att vänta fem minuter för att gå på toaletten ibland.

Man kan bli vuxen även om man har en nära relation till familjen, och bor med dem.
Det handlar om att ta moraliskt och praktiskt ansvar, inte om att behöva städa hela lägenheten ensam varje gång.