Varför vill jag ta livet av mig när jag har det så bra?

Okej! Det enda jag har skrivit under det här nicket är enbart om min usla psykiska hälsa, men låt så vara. Känner bara att jag måste skriva av mig och är väldigt tacksam om någon pallar läsa och komma med input.

Sitter i skrivande stund med självmordsbrev skrivet, men ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Jag vill försvinna, jag vill dö, jag orkar inte med det här jävla livet längre.

Det lite ironiska i det hela är att jag har på pappret ett jäkla bra liv. Hatar att säga det för man känner sig som ett vider men jag ser väldigt bra ut, så väldigt många tjejer raggar på mig när jag går ut, jag fick i veckan fast tjänst på mitt jobb där jag jobbar med min hobby, jag har det stadigt ekonomiskt och förmögna föräldrar (exempelvis fick jag 500.000 i rena cash som nåt form av för-arv för 1 år sen, och då är vi 5 barn som alla fick samma summa - ni fattar, det går bra för papi och mami). Jag är fortfarande relativt ung (29 bast) och har framtiden för mig - men jag vill inte vara med mer. Jag orkar inte mer. Jag är bra på att fejka välmående, som man ju blir. Men jag vill egentligen bara vara ensam och typ hänga mig.

Jag skäms över att jag har ett så bra liv och samtidigt vill jag ta livet av mig. Jag menar, hur många jobbar med sin hobby, hur många har så bra ekonomiska förutsättningar som jag har. Jag skäms att jag har den här jävla räkmackan till tillvaro men ändå vill skjuta mig själv i huvudet.

Sen är det såklart massa problem som fuckar upp min tillvaro. Som gör att jag mår som jag gör. Min äldsta syster är riktigt RIKTIGT psykiskt sjuk. Jag brukar likna henne som en 2.0 version av Arbogakvinnan - alltså psykopaternas psykopat. Och mina föräldrar är tyvärr HELT manipulerade av henne. Som exempel försökte hon hoppa framför tåget ett tag sen, men mamma väljer att säga att hon "snubblade" framför tåget. Bortförklaringar på bortförklaringar vilket har gjort att jag nu har NOLL kontakt med min familj. Jag har skrivit "fatta att hon är psykisk sjuk" osv fast på ett mer smidigare sätt, det hjälper naturligtvis inte.

Vafan ska man göra ärligt talat? Varför mår jag inte bra? Jag har allt det i livet som borde göra mig lycklig. Massa kompisar, en karriär jag älskar, tryggt ekonomiskt, ser jättebra ut, osv, osv. Varför vill jag skjuta mig själv? Varför har jag skrivit ett självmordsbrev inatt?

Fattar att det inte är nåt jävla revolutionerande jag kommer med här haha, det är väl egentligen ganska banala tankar såklart. Men det är ju trevligt att bara skriva av sig! Det känns ändå för mig helt obegripligt att jag får vilken tjej jag vill i stort sätt, har det jättebra ekonomiskt, dansar till jobbet varje dag, men ändå vill pumpa i mig nån form av fentanylöverdos..

Jag känner väl ganska mycket att jag har gjort det jag vill göra. Jag har levt det livet jag har velat leva och jag vet inte riktigt vad jag skulle vilja ha ut av det mer. Jag känner mig liksom mätt. Det är som jag har gjort mitt vid 29 års ålder. Jag är inte så jävla sugen på barn exempelvis, finns hur många barn som helst i släkten. Är inte så sugen på att avancera, att få mitt drömjobb var liksom kicken. Jag vet inte riktigt. Känns så mycket bara som att jag har gjort mitt och nu är allt bara återupprepning.

TS: Man kan ha "allt", men ändå vara deprimerad. Depression skördar många liv.

Vet en kille som var i samma sits som du. Han hade nytt jobb, ny lägenhet, flickvän med mera. Men han tog sitt liv.

Du borde prata med någon professionell. Det finns hjälp att få.

Mvh.

Du kanske känner att det inte finns mycket utmaningar i livet. Sätt upp mål du behöver en riktig challenge något att sträva efter. Kommer allt lätt kan det lätt kännas hopplöst men ge inte upp. Det du känner nu är inget som du känner om en månad. Har du inget att förlora har du allt att vinna vilket gör dig oövervinnelig.

Jag är faktiskt lite som dig men endå inte.

Men på pappret såg allt "perfekt" ut tills jag "crashade". Du är kanske inte där ännu så det är bra.

Efter jag crashade så försvann förmågan att jobba och ragga trots att jag såg/ser bra ut.

Men ok, utsidan e ju en grej. Men sen finns det ju något mer. O de e insidan.

Mina föräldrar gav mig lite bekräftelse och uppmärksamhet. Jag fick en gång höra av min far att det var för att jag skulle bli "starkare" när jag "vakna" o blev "man" typ. Så kanske har du haft lite samma relation med päronen som mig.

Det roliga e att du mår skit nu, o de e säkert dina pärons plan. För endast när man mår skit och kommer ut ur det, ja de e då du blir ett jävla monster som äger allt o alla rent socialt. De e kanske detta dina päron hoppas på. De vill väl trots att de var svin.

För att komma ur detta så är mitt enda tips att jobba på dig själv. Dina personliga "lösningar" (inte fentanyl) osv. Jobba upp självkänslan. Där sitte4 nog största problemet för dig. Det gjorde det även för mig.

Ökad självkänsla ger trygghet inombords. De e då man skiter I allt annat och bara mår bra. Så öka självkänslan så kommer du må bättre.

För mig har det tagit 2 år av intensivt arbete att få upp den där jävla självkänslan. Den e lägre ibland p ibland högre.

Sen kan jag rekomender 5-HTP.

Lycka till!

Det kallas ekorrehjulet.

Problemet med min psykiska hälsa är också att jag har på riktigt sökt professionell hjälp i över 10 år utan att få hjälp. Exempelvis senaste psykologen jag gick hos i över ett halvår kom själv fram till att vi borde göra en ADHD utredning och en ordentlig bipolär utredning. Jag säger "okej" och han sätter mig i kö.

Klipp till ett halvår senare (dvs typ för 2 veckor sen) får jag reda på att den här jävla muppen inte har satt mig i någon kö alls trots att det var han som verkligen var det som drev på det. Får prata med nån jävla kärring "samordnare" som nu slussat vidare till en ny psykolog som jag ska gå till på måndag. Det här har helt sjukt nog hänt i 10 år för mig. 10 ÅR!!! Asså hur är det ens möjligt när det är psyoklogen som pushar för utredning. Man ger ju upp och tänker - jag löser det med att dricka ibland och försöka manövrera min tillvaro så gott det går.

Jag tror att jag är en rätt logiskt tänkande människa. Jag vill ha en förklaring. Varför är jag så instabil att jag håller på som jag håller på? Okej, många av mina erfarenheter med familj osv osv har varit helt jävla åt helvete, men när man är så van vid det så blir det ju vardag. T ex jag fick inte under en period svara i telefonen hemma när jag var kanske 8 för att enligt min syster "gömde det sig poliser i trädgården", vilket då mina föräldrar höll med om och tyckte var rimligt. Fan nu när jag skriver om det, det kanske är där mycket av skiten ligger? Någon annan som har en psykopat i familjen som manipulerar ens föräldrar från att man är liten? Knepigt

Du borde resa bort ensam, till Indien exempelvis. För att få ett helt annat perspektiv på livet.

Har inget problem rent spontant med ekorrehjulet. Jag gör ju det jag vill och jag är rätt bra på att utmana mig själv i tillvaron. Det är väl mest att jag ändå vill hänga mig så att säga som gör mig aningen konfunderad

Ärligt låter det inte helt dumt. Bara försvinna från tillvaron och vara nånstans. Hade varit skönt. Hatar dock indien hahahhaa, har varit där så otroligt jävla dammigt och stökigt i städerna. Men eventuellt finns det nån skön sten på nåt landsortsställe i indien man kan sitta på i ett halvår och bara glo

Är du funktionsvarierad eller svagbegåvad eller lider du av någon annan kognitiv problematik?

1. Hur det ser ut på pappret är förstås helt ointressant. Alla normalbegåvade över fjorton vet att pengar inte gör någon lycklig utan att en människa behöver en lagom utmaning för att livet ska kännas värt att leva.

2. Du har en syster som lider av psykiska problem. Är det så svårt för dig att inse att du också gör det, men att era problemen tar sig olika uttryck.

3. Du behöver få ett eget djup. En individuell suverän egen bild av vem du är och vem du vill bli.

Enklare hobbies eller vardagsarbete är inte vägen fram. Ut i naturen och ta längre promenader medan du finner de ideal du vill sträva efter och sedan börjar uppnå dem.

Självkänsla, självkänsla, självkänsla... Fan va jag hatar den skiten. Främst för att jag vet att jag har sämst självkänsla hahaha. Nämen bra tips ärligt talat, jag hör vad du säger. Men jag har gått hos psykolog i över 10 år och det hjälper ju fan inte. Det kan ju verkligen va så att jag har haft orimlig otur med psykologer, så kan det ju va. Men när man för 7:e gången ska sitta och förklara för nån ny mupp varför man hatar sig själv så tappar man ju lusten. Framförallt för att man vet att 3 veckor senare så förklarar man för 8:e gången för nån ny mupp varför man hatar sig själv.

Hur bygger man upp sin självkänsla då? Jag tror att mitt första steg har ju varit att säga fuck off till mina föräldrar - men sen då?

Jag är normalbegåvad men punkt 2: absolut, det kan hända att jag också har psykiska problem. Lyckligtvis inte så grova och fatala som min syster, men det kan hända att jag har endel psykiska ångestdiagnoser osv men problemet har ju också varit att jag efter 10 år av aktivt försök att få hjälp inte får det. Slussas fram och tillbaka och nån går in i väggen och sen blir ingenting av nånting.

Grejen är att jag känner ändå att jag har en "individuell suverän egen bild" av min själv. Jag vet vad jag kan, jag har uppnått mycket av det jag vill, jag vågar vara mig själv, bla bla bla. Men den ilande känslan av att jag vill försvinna försvinner inte för det..