Derealisation som 18 åring, min berättelse

För 4 månader sedan började helvetet smyga sig på mig. Jag var med ett gäng kompisar och skulle prova en ny strain weed som tydligen skulle vara otroligt starkt. Jag har alltid blivit nojig av weed och tror direkt att jag ska drabbas av en hjärtinfarkt eller iallafall bli den första. Jag går ut och röker och jag blir träffad som en käftsmäll av plantans effekt. Nojan började komma som vanligt med kunde hantera den till vis grad. Allt kändes overkligt typ som att endast rummet där vi satt existerade med diggad ändå känslan!

Efter ett tag blev jag erbjuden en lustgas balong som grädden på moset för att känna gräsets "sanna effekt" som han då kallade det. Jag var riktigt osäker men till slut körde jag utan att tänka, jag märkte direkt hur allting slocknade och jag hamnade i ett stadie där min kropp inte fanns. Jag var helt enkelt i min egna hjärna och såg starka ljus samtidigt som jag kände den dånande känslan ifrån lustgasen. Det var otroligt fint tills jag började bli lite klarare i hjärnan samtidigt som jag var kvar i detta stadie, jag började få en otroligt panik och började skrika då jag trodde att detta var mitt liv framöver och att jag på något sätt varit fake hela tiden. Till slut började jag få tillbaka synen, jag kan jämföra det med att titta ur ett svart rör som blev större och större tills synfältet var helt återställt igen. Samma sak hände även med hörseln och sakta men säkert så började jag höra dånande röster som omfamnade mig. Jag hade drabbats av en panikattack utav dess like och var vättskrämd i timmar efter. Rädslan handlade om att jag trodde att jag åkt på en psykos och hur min framtid var helt körd. Under denna dåliga trip så kan jag tillägga att det jag såg kändes som verkligheten och var så lättförklarlig (tills jag försökte förklara vad jag sätt).

Dagarna gick och efter ca 1 vecka var jag i princip "återställd". Jag pratade aldrig ut med någon om det jag såg och upplevde utan trängde bara undan den traumatiska upplevelsen. Efter ytligare någon vecka så var det dags för Jullov, jag festade 6 dagar utav 7 och gymmade varje dag när jag var bakis med hjälp av extrema mängder Pre-Workout. Jag kände hur kroppen tog stryk men något jag inte tog hänsyn till var mitt psyke. I slutet på detta jullov så hade jag och en nära kompis ett samtal om universum samt existens medans vi var berusade, allt gick bra och jag kan tillägga att jag haft detta samtal många gånger tidigare.

Dagen efter detta deeptalk så satt jag bakis i mitt rum sent på kvällen och grubblade själv på det vi pratat om. Jag känner hur en otrolig panik börjar omfamna mig och denna känsla stämmer EXAKT överens med det jag kände ur min horribla trip på lustgas och weed! Jag tror direkt att det jag såg ur min trip var verkligt och att jag skulle komma tillbaka i samma stadie igen. Jag ställer mig upp snabbt och paniken försvinner men jag har istället drabbats av de värsta overklighets känslorna som går att beskriva. Jag ifrågasätte i princip allt vilket ledde till mer panik vilket i sin tur resulterade i värre overklighets känslor. Jag åt inget på 3 dagar då jag hade konstant panik och var nervös. Jag googlade i dagar på mina symptom och kom fram till derealisation snabbt. Allt stämde in och det var inga konstigheter, overklighets känslorna började trappa av lite och jag kunde börja ha relativt roligt igen. Jag drack ingenting på 1 månad och slutade med allt koffein och trappade ner på skolarbetet. Jag började känna mig normal igen och kunna skilja på tankar och verklighet.

Naiv som jag var så tog jag mitt välmående föregivet och festade 7 dagar utav 7 vid sportlovet med konstant drickande och denna gång minimalt med sömn då jag åkte skidor på dagarna. Jag kände hur overklighets känslorna blev allt mer starka och mycket kändes frånvarande och konstigt. Den ända skillnaden nu var att känslorna inte kom som en chock utan jag upplevt detta helvete tidigare. Veckan efter lovet var jag ute och drack igen både på fredag samt lördag i kolossala mängder. Dagen efter var jag otroligt bakfull och tankarna blev starkare och overklighets känslan blev värre. Efter detta gick det bara utför och kortvariga panikattacker tillkom där jag återigen förknippar paniken med det som hände ur min snedtripp. Nu har det gått 2 veckor sedan jag tog det dumma beslutet och konsumera alkohol i den mängden och ca 1 vecka sedan det faktiskt börjat bli riktigt dåligt igen.

Något som jag märkt är att det endast är mina tankar som mattar denna derealisation. När jag inte tänker på det känner jag inte av det. Desto mer jag lägger tid och energi på tankarna ju värre blir dom. Tankarna är inte bara tankar längre då dom blivit till ett beteende, jag googlar på tankarna, försöker fly ifrån dom genom t.ex mobilen osv. Jag sitter konstant och grubblar om "hur kan du ens existera", "vad är värkligt", "hur vet du vad som är värkligt". Jag tror ni förstår poängen, jag kommer absolut ingenstans pågrund av mitt destruktiva tankesätt och det är en ren börda att leva med. Jag känner mig otroligt frånvarande och overklig och även ibland som att jag står i centrum av universum. Jag låter säkert helgalen men svårt att förklara för någon som ej upplevt detta. Som den hypokondrien jag är tror jag direkt att jag har någon hjärntumör som spökar eller någon form av psykos. Känner ett yrsel ibland och känner mig nästan lite dum eller seg.

(Nu till frågan) Har ni några tips till mig för just nu känns allting hopplöst, vad kan jag göra för att få tankarna på annat och vad hjälper er? Tror ni att det är något fysiskt problem med mig och att jag bör uppsöka läkare? Tror ni att alkoholen kan varit en faktor varför det kom tillbaka? Börjat snusa och extremt mycket för att lugna ner mig, tror ni även detta kan påverka?

(Back story om mig!)

Jag är en 18årig kille som hela livet varit extremt orolig och haft ångest. Jag drabbades av min första panikattack när jag var 7 år och då åkte vi in till akuten. Läkaren sa att det var en panikattack men att det var extremt ovanligt i min unga ålder. Jag har haft konstant hälsoångest i perioder där jag nästan övertygar mig själv att det är något riktigt fel på mig. Jag kan ligga dagar i sträck och gråta när det är om värst tills jag gått till läkaren och det visat sig att det inte varit något fel. Detta händer inte alls ofta kanske 1-2 gånger per år men när det väll inträffar blir jag om förlamad och går in i ett mörker där jag tror att jag är dödsdömd.

Flyttade för 2 år sedan lagom till gymnasiet vilket var ganska jobbigt, föräldrarna vill att jag ska göra lumpen men jag är osäker, varit en kontant press på att ta körkort vilket jag nu klarat av, sjukt mycket i skolan, skola under sommarlovet osv. Förra året var första gången jag faktiskt insåg hur stressad jag var, jag fick stressutslag över hela armarna bara någon dag innan alla inlämningar skulle vara klara. Efter detta så var jag konstant nervös, jag kan förklara det som att man precis ska hålla en föreläsning för 100+ personer. Denna känsla kunde jag känna när jag satt och kollade film, skulle sova, hängde med kompisar och det konstigaste var att jag inte hade något att vara nervös för!

Min syster har adhd, min båda mina kusiner ifrån båda sidorna av släkten har adhd samt add. Skolan vill göra en utredning på mig men det har bara inte blivit av. Alkoholism går starkt i släkten och min gammelmormor var en extrem hypokondrier. Jag har haft en otroligt bra uppväxt och min släkt är fantastisk kanske bara lite mycket alkohol. Jag har dock varit med om ganska många olyckor under min uppväxt och behövt åka ambulans 3 gånger. Jag går även hos en psykolog som tror att jag har Dysmorfofobi samt generell ångest. jag gymmar 5-6 gånger i veckan och har gjort detta i två år. Jag sover relativt bra men drömmer mardrömmar varje natt och vaknar upp mitt i natten svettig.

Detta skrev jag för ca en månad sedan och detta är en uppdatering på hur jag mår just nu

Ångesten har börjat lugna ner sig och jag försöker lägga till meningen ”jag har en tanke att allting känns overkligt” osv. Detta får mig att inse att det just är en tanke och ingenting som speglar värkligheten. Jag har fortfarande kvar min Derealisation som är mycket stark men jag har kommit tillbaka i skolan och börjat göra relativt bra ifrån mig igen. Ibland är det extremt jobbigt men jag försöker inte mata mina tankar då det bara blir värre. Jag vet att jag kommer ta mig ur detta helvete och mitt mål är att alltid se saker ifrån den ljusa sidan.

Skriv gärna om ni har några tips till mig eller saker som gör er mer närvarande som t.ex vistas i skogen osv.


Inlägget kanske blev lite långt men kände att jag behövde skriva av mig och beklagar på förhand för dålig meningsbyggnad och stavfel. Tack för att ni tar er tid och läser och eventuellt svarar, ha en fortsatt trevlig dag/natt/kväll/morgon!

Hej!

Låter som du har det tufft mentalt just nu. Tycker du bör undvika att laborera med psyket, speciellt i den ålder du befinner dig i när hjärnan inte anses vara fullt utvecklad (sker vid 25 års ålder). Ser på sättet du skriver att du verkar vara en eftertänksam och smart person men att du lätt verkar falla för grupptrycket. Du behöver lyssna på dig själv vad du behöver och kanske ta avstånd från dina knarkpolare ett tag och göra saker som får dig att må bra.
Min erfarenhet av folk som röker på varje dag är att de ofta lider av någon form av psykisk ohälsa som de självmedicinerar mot. Men bara för att de mår bra av att röka weed så gör inte alla det. Jag mår själv piss de få gångerna jag rökt, för att det skruvar upp tankarna ännu mer. Har du inga goda tankar i den stunden är det lätt att få panik. Också om du röker weed i fel sällskap är det lätt att få panik eftersom du blir mer sårbar i det skicket och du kan få starka impulser om att du måste avlägsna sig från situationen.

0.02 - Trådstart och forumval.

Psykisk hälsa --> Papperskorgen
/Moderator

Papperskorgen --> Psykisk hälsa
Papperskorgade och varnade TS av misstag. Varningen är borttagen och tråden återställd.
Ber om ursäkt.
/Moderator

Skriver från luren och jag har väldigt svårt att ta in längre texter så ursäkta på förhand om det blir fel.

Jag vill börja detta med att säga att jag tycker du är oerhört modig som faktiskt skriver detta, även om det är på Flashback, det kräver kulor av stål att blotta sig på denna typen av forum, och det har du min vän.

Jag kommer vara den tråkiga gubben som säger att du är typen som ska ge blanka fan i allt vad droger heter, du klarar inte av det.

Det är kul med droger i din ålder, det är lite häftigt, lite coolt eller vad fan nu ungdomen säger nu för tiden Men jag vet vart det slutar, det är varken coolt eller roligt, speciellt om man inte har psyket för det.

Det slutar med missbruk eller psykakuten i många fall. Det är så långt ifrån ett bra liv man kan komma.

Det kräver kulor av fucking titan för att säga nej, och jag klarade själv inte av det i din ålder, grupptryck och man ville inte vara en tönt.

Men om du läser igenom din egen post igen, föreställer dig att det inte var du som skrivit det, vad hade du gett för råd då? Hade du tyckt att personen som skrev denna post ens borde vara i närheten av skiten?

Jag tror inte det.

Angående din mentala hälsa, har du övervägt att visa denna text för en läkare/psykolog?

Jag visade själv min dagbok när jag sökte hjälp för min psykiska hälsa, det kan låta fjantigt, men det hjälpte mig, den sa mer än jag själv var kapabel att göra, vet vården om allt ovanstående?

Jag är varken läkare eller psykolog, jag kan inte avgöra vad som råkar vara ditt problem, men du behöver hjälp min vän, och det är fantastiskt att du redan sökt det, det värmer mitt hjärta.

Kommer gå igenom ditt inlägg igen när jag själv är mer klar i skallen.

Jag tror på dig, du kommer lösa detta, men ge fan i droger och alkohol tills dess. Ditt psyke är under attack, ge inte motståndarna mer ammunition, det är precis vad droger & alkohol är när man mår dåligt.

Föreställ dig att din psykiska ohälsa är din värsta fiende i fysisk form, skulle du ge din motståndare en kniv? En pistol? Ammunition till sina vapen?

Nej det hade du inte, du är för smart för det.


Hade jag varit du så hade jag satsat på det vardagliga, träning, sömn, kost och låt dig själv vila så mycket du behöver.

Det är i alla fall vad jag gör för att hjälp mig själv, det och att hjälpa andra.
Du kanske behöver något att fokusera på?
Testa att göra ett konto till på Flashback eller valfritt forum och använd det du vet om världen för att hjälpa andra, det i sin tur kan hjälpa dig och fungera som ett ankare till verkligheten.

Jag tycker du ska göra ett alternativt konto om du råkar välja just Flashback då det finns gott om rövhål på detta forum som kan vilja använda det du skrivit emot dig.

Sömn gör underverk för ett trasigt psyke, i alla fall mitt.

Kram på dig!

Tack för ditt svar, det betyder mer än vad du kan förstå. Jag har slutat med knarket helt och hållet och dragit ner på alkoholen! Jag har inte tagit distans ifrån knarkpolarna men jag har sagt åt dom att man hela tiden intalar sig ”det kommer inte hända mig” men tro mig det gör det. Jag vill inte att dom ska uppleva det helvete jag upplever och upplevt. Det är så extremt påfrestande att hela tiden sätta på sig en mask i vardagen när man egentligen går sönder inombords. Har du några mer tips till mig för hur jag ska komma på banan igen?

Tack för ditt fina och ötförliga svar. Fann mycket saker i det som hjälpte mig. Blir alltid lika glad när jag ser att det fortfarande finns goda individer som bara vill andra gott och bara det kan få mig att genast må en aningen bättre. Jag har inte visat detta inlägg för någon läkare eller psykolog men jag har berättat historien för en bra psykolog. Han tyckte att jag hade ett destruktivt tankesätt vilket jag helt klart känner igen mig i och det är grunden till hela denna skit i kombination med de andra såklart. Så fort jag släpper tankarna släpper ångesten och även overklighetskänslorna i visa fall. När jag mår
Bra så börjar jag tyvär påminna mig själv att jag mår bra nästan lite ”för bra” och därmed påminns jag av mina tankar. Jag vet att drogerna har gjort detta mycket värre och därmed har jag även valt att ta avstånd ifrån dem och kommer aldrig mer testa på eller prova. Det var några månader sedan senaste gången men jag vet att det dröjer tid för att komma tillbaka på banan. Jag har lärt mig att säga nej nu men det tog ett tag. Jag kommer aldrig ta min mentala hälsa för givet igen, aldrig. Jag plågas varje dag och det är så brutalt jobbigt, ibland vill jag inte leva men jag vill heller inte dö. Det kan kännas som att jag i fast i existensen om du förstår vad jag menar. Jag tror detta kan grunda sig i en liten depression och tankarna kommer därefter. Jag har såklart perioder som är bra också men för det mesta styr ångesten, tankarna och oron. Jag har tagit mig igenom alla dåliga stunder och jag kommer fortsätta göra just det. Ni på Flashback hjälper oerhört mycket!

Tack själv för dina fina ord, det värmer en frusen själ.

Det är väldigt sällan jag är en absolutist, men i ditt fall hade jag nog varit det, även alkohol är ju en drog i slutändan, och ångesten bakfyllan kan föra med sig, framförallt när man blir till åren är inte nådig men å andra sidan är du långt ifrån till åren. 😉

Jag delar din ångest och att ha en längtan efter Hades, men det är synd om människan som en gubbjävel sa en gång i tiden. Det vi dödliga får göra är att försöka göra det mindre synd om oss, på dom sätt vi hittar.

Jo det låter ju som om du har en depression men om jag varit du hade jag fortsatt gå till psykolog ett tag till.
Har själv nyligen tagit steget och jag tycker det är oerhört givande, men sen skiljer ju sig vår problematik rätt ordentligt med. 😉


Det kommer komma en dag, den är troligtvis långt borta, men den kommer komma, när du mår bra, livet leker och du får för dig att den där jointen, den där linan, det där pillret kanske inte är så farligt ändå. Tänk tillbaka på dina upplevelser i den stunden.

Hej kan själv berätta, tror jag vet vem du kan vara om det är du som jag har sett på tiktok. Kan berätta min historia. Allt började med att jag var en sexton åring som nyss hade börjat med gymnasiet. Var inte nödvändigtvis en ångestfylld person men mycket neurotisk. När jag var skulle börja gymnasiet hade jag använt marijuana och testat lsd ett antal gånger.

Nånting jag kunde grubbla över som mycke annat var att omgivningen kändes annorlunda på något sätt. Kunde aldrig sätta fingret men det kändes så. I vilket fall när jag började i gymnasiet 2021 testade jag svamp. Sneade totalt och mådde mycket dåligt men lyckades prata ut om allt med mina kompisar. I vilket fall under början av gymnasiet kände jag en underliggande ångest som kröp in.

Detta ledde till små panick attacker, en dag när jag och min pappa skulle hämta min brorsa så märkte jag att omgivningen blev förändrad under panick attacken. Allting såg mer plastigt mindre detailerat. En vecka senare efter att jag nyss började gymma kom en stor panick attack. Det förändrade mitt liv. Min omgivning förändrades och vill stora tankenojor att allt var en simulation något som jag grubblat över tidigare. En emotionell rubbning kom också. Sakta men säkert fick jag mer symptom som visuella att see skumma phenomen i himlen. Stark visualsnow. Det värsta är kronisk tinnitus. Har arbetat bort i princip all ångest, men min tinnitus stressar mig. Och omgivningen består att vara förändrad utan en märkbar förändring.

Någonting som är anmärkningsvärt är att min mamma också har haft derealisation när hon var i min ålder och har liknande symptom. Hon minns nt när det gick över. Vet ej vad jag ska göra då ingenting verkar avta oavsett mående tyvärr.

Orsakar DPDR stor trötthet och "seghet"?