Hur kan vi vara säkra på att teleskop fungerar?

På 1800-talet så var det många vetenskapsmän som hittade kanaler på Mars genom att betrakta planeten i teleskop. Tanken att det fanns utomjordingar på Mars stärktes av detta. Vi fick gröna gubbar från Mars och allt det där. Kanalerna tecknades ner på papper. Problemet var bara att varje forskares kanalsystem såg olika ut. Saken var alltså inte avklarad.

Faktum är att det var decennier på decennier innan man förstod att vad de såg var "maskarna och kloten" som finns i synfältet hos varje människa. Om vi tittar mot en ljuskälla ser vi dessa störningar i synfältet. Forskarna såg alltså sina egna maskar och klot i teleskopet.

Tanken att våra instrument och vetenskap är objektiva fick väl ytterligare en törn när kvantmekaniken etablerades.

Vad jag är ute efter är alltså att alla våra redskap att förstå världen lägger till någonting till det som ska studeras. Det stör verkligheten, eller BLIR VERKLIGHET NÄR VI INTERAGERAR MED DET.

Varje instrument - rent av våra egna ögon - skapar verkligheten. Så hur ska vi kunna vara säkra på att vi ser vad vi ser? Hur vet vi att teleskop fungerar?

Varje instrument - rent av våra egna ögon - skapar verkligheten, för oss. Verkligheten är vad den är, men vi kommer inte åt mer än en ytterst liten del av den. Den för ögat synliga delen i det elektromagnetiska fältet är väldigt liten. Samma sak gäller ju ljud.
Teleskopen gör bara våra ögon större, så att säga. Så på det viset fungerar de. Men de visar oss bara vad vi kan se med ögonen, alltså den smala delen i det elektromagnetiska spektrat vi kan uppfatta.

Ja men tänk så här. När ljuset träffar ögat så bryts det i linsen och samlas upp i tapparna och stavarna, och går genom nerver, etc. Och du står dessutom i vägen för ljuset så att det blir mörkt bakom dig.

Så när du får kunskap om att det kommer ljus från en ljuskälla så inverkar du på själva verkligheten.

Det är likadant i kvantvärlden. Det var ju det som fysikerna häpnade över. Jag minns inte allt om det, men det kallades väl för köpenhamnstolkningen.

Varje gång vi får kunskap om något så är vi medskapande till kunskapen. Verkligheten blir till när vi stöter på den.

Kunskap finns ju inte utanför huvudet så klart. Någon kan, eller vet, något. Vad någon vet är avhängigt denna någons sinnesapparat. En hund lever i en helt annan subjektiv verklighet än oss, tex.
Sinnena gör världen subjektiv, att få en objektiv uppfattning om världen är inte möjligt.
Men vi skapar inte verkligheten i sig, vi skapar vår egen verklighet på det sätt som våra sinnen tillåter.
Världen finns där oavsett om vi uppfattar den eller inte.

Om ett träd faller i skogen och ingen är där, hörs det då? Nej, men det faller lik förbannat.

Nu hör väl det här kanske hemma i någon tråd om optik.

En annan subjektiv verklighet? Kan verkligheten vara subjektiv i sig.
Han upplever säkert verkligheten delvis annorlunda än oss.
Men vad är det som säger att den verklighet som han upplever är subjektiv.
Det är väl hans upplevelse av verkligheten som är subjektiv, inte verkligheten i sig.

Så sinnena förändrar värden. Otroligt. Hur märker andra som lever av det?
Skapar vi vår egen verklighet måste det finnas två verkligheter. Är vi som Gud, skapare.


Om ett träd faller i skogen och ingen är där och lyssnar, ger det något ljud ifrån sig, tror jag det ska vara.
Svaret är förstås nej. Eftersom det inte existerar ljud i verkligheten, skapar fallet bara luftvibrationer.
För att någon ska uppfatta luftvibrationer som ljud, måste luftvibrationerna omvandlas av örat och hjärnan och ge den som lyssnar en upplevelse av att den hör ljud. Däremot existerar inte ljud som sådant, bara vår upplevelse av det.

[quote] Upplevelsen är subjektiv, ja. Jag troddde det gick fram.



Vi skapar vår egen verklighet genom att ta delar av den och pussla ihop till något eget. Verkligheten är som en stor låda med Lego där alla bygger sina egna saker.



Precis. Och i det fallet skapar vi ju verklighet, vi skapar jlud som vi upplever.

Helt klart är det så. Men du sa att verkligheten var subjektiv. Inte upplevelsen av den.
Eftersom hunden även lever i den, bör nog denna subjektiva verklighet även existera rent fysiskt.

Vi har nog inte samma syn på vad som är verkligheten. Man kan förstås bygga med Lego i verkligheten.
Men jag anser nog vi skapar vår egen bild av verkligheten. Inte en verklighet i sig. Något helt annat.
Har man skapat en verklighet bör den existera och vara verklig, så klart.

Vi skapar inte verklighet som sagt tidigare. Verkligheten handlar om fysiska objekt man kan ta på, se, känna, mäta.
Inget av det kan vi skapa bara med hjärnan. Det enda du hittar om du stoppar in handen i huvudet är hjärna och vävnad av olika slag och det tar förmodligen jävligt ont också.

Våran upplevelsen av ljud skapas av hjärnan. Men eftersom ljud inte är ett fysiskt objekt utan bara en upplevelse,
kan det inte vara verkligt. Det är bara upplevelsen av ljud som är verklig. Inte ljud i sig.
Vilka är vi som skapar i det här sammanhanget?

Inget illa ment, men jag tror inte du har funderat över det här. Jag vet att det är en populär filosofisk idé, men samtidigt är den enkel att vederlägga, genom att helt enkelt koppla den till verkligheten och vad verkligheten faktiskt är.
Den handlar bara om att förvränga ord och likställa upplevelsen av verkligheten med verkligheten och anse att det är samma sak.

Ok, fel av mig.

Ja, det gör den ju.



Om vi plockar ihop en egen legofigur av det lego som finns så har vi ju skapat en unik och subjektiv figur av de bitar som tillhandahålls. Figuren vi skapar är gjord av verkligheten, även om vi väljer ut vilka delar vi använder. Låt säga att människor använder flest röda och blå 4-bitar, en hund använder flest blå 6-bitar, en örn använder flest grå 2 bitar. Men alla bitarna finns tillgängliga i kvantsoppan.


Tja. Allt det där existerar ju inne i huvudet. Ljud, som vi redan konstaterat, existerar bara i huvudet.
Ljudvågorna sätter igång vibrationer i örat, enkelt uttryckt. Men det är samma med ljus. Det vi ser är inte föremål utan det ljus som studsar från dem och fångas upp i ögat. Vi upplever omvärlden inne i oss själva.

Känsel är samma sak, https://www.wtamu.edu/~cbaird/sq/201...ch-each-other/


Jodå, hjärnan, eller snarare sinnesapparaten, bestämmer vad vi uppfattar. Detta blir vår skapelse av världen.

Det enda verkliga är upplevelser. Känner du till något annat?

!0.000 kronors frågan. Ingen vet.

Fast det är ju ingen som vet vad verkligheten är. Eftersom vi inte kan uppleva den direkt, eftersom vi är hänvisade till våra sinnen. Tex är jag rätt färgblind. Min fru kan säga att något är blått och jag säger att det är grått. Vem har rätt? Majoriteten skulle säkert hålla med henne men blir det rätt för det? Det är ju knappast majoritetens uppfattning som stipulerar verklighet. En haj kan känna blodlukt i vattnet på mils avstånd. Eftersom vi inte kan det, ska vi då påstå att det inte luktar blod i vattnet?
Verkligheten, för varje individ, utgörs av uppfattningar. Vad som verkligen existerar vet vi inte.

Man använder olika teleskop med olika instrument för att se om de ändå observerar samma sak. Idag får vi t ex bekräftelse genom att vi skickat sonder till Mars som kan fotografera planeten på nära håll och jämföra med bilder från teleskop på jorden.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga egentligen, men soppa stämmer nog.

Lite mer vettigt.

Religöst?

Ja, verkligheten. Däremot menar jag att själva upplevelsen är verklig, men det vi upplever är inte verkligt.
Ljud, ljus, sorg, smärta, Att vi upplever sånt, är alltid verkligt, men det vi upplever är inte verkligt, utan skapat av hjärnan och nervsystemet. Även om det verkligen kan kännas verkligt.

Vänster mumbo-jumbo. Tro aldrig på socialister.

Verkligheten går faktisk att definiera.
Allt som är mätbart är verkligt och allt som är verkligt existerar.
Det finns inget som är mätbart, men inte verkligt.
Det kan finnas saker som är verkliga men som vi inte kan mäta och det kan finnas saker som existerar men inte är verkliga.

Just färgseende är faktiskt ett riktigt bra exempel. Eftersom man inte kan mäta färg som sådan. Det går t.ex. inte att mäta rött. Man kan mäta våglängden på ljuset som vi upplever som rött. Men men kan inte mäta bara rött som sådant.
Däremot kan vi som ser rött, framkalla färgen i våra huvuden, bara genom att blunda och tänka på den.

Enligt min definition, är då rött inte verkligt och jag vill påstå att det inte existerar heller. Det enda som kan existera är upplevelsen av färgen, hos vissa.

Om det vore så att allt vi upplever existerar, kan det inte vara så att rött, både kan existera och inte existera samtidigt.
På samma sätt kan inte rött, både vara verkligt och inte verkligt, samtidigt.
Däremot kan vår upplevelse av rött eller grått, vara verklig och existera, då det(kanske) går att mäta hjärnans aktivitet när vi ser på något som är rött, oavsett hur vi uppfattar det. Så upplevelsen i sig är verklig.

Vore det inte som jag säger, skulle våra upplevelser i våra drömmar vara verkliga och de är de inte. Därför kan verkligheten inte utgå från vad vi ser i våra huvuden.

Verkligheten, "das ding an sich", silas genom vår sinnesapparat, och vi kan aldrig veta om det vi uppfattar som verklighet verkligen är verklighet eftersom vi inte kan frigöra oss från sinnesapparaten. Det enda vi kan säga är att något ger upphov till våra sinnesförnimmelser, och för oss utgör dessa förnimmelser verkligheten.
Det spelar ingen roll om vi mäter eller väger något, det blir varken mer eller mindre verkligt för det.
Allting är relativt. Du väger mindre på månen. Vad är då din verkliga vikt? Den finns ju inte.

Allt silas genom sinnesapparaten, som för det mesta, faktiskt ger en ganska bra bild av verkligheten. För dig kanske dessa sinnesförnimmelser anses utgöra verkligheten, eftersom jag inte tillhör samma religion, delar jag inte din tro.

Som människor kan vi oftast skilja på drömmar och verklighet och vet att det inte är samma sak. Vi vet att vissa saker vi upplever är verkliga, andra inte. Vi vet att sinnena kan lura oss. Inget "blir" mer eller mindre verklig, men man kan avgöra om något är verkligt, utifrån om det är mätbart eller inte. Ett sätt att avgöra om om våra sinnen lurar oss eller inte.

Att man har en annan vikt på månen, har förstås inte med sinnesapparaten att göra, utan med den mätbara verkligheten. Allt är relativt, utifrån vilken position man betraktar det. Däremot förändrar det aldrig om något är mätbart eller inte, bara mätresultatet. Annars skulle relativitetsteorin inte stämma. Min definition av verkligheten är den enda korrekta och går egentligen inte att ifrågasätta.