Jag är snart tjugo fyllda år och har så länge jag kan minnas haft svårt att passa in och mått dåligt på grund av det.
Under hela mitt liv har jag fått ständigt behövt utstå psykisk misshandel från omgivningen vare sig det är vänners eller klasskamraters föräldar, som hävdar att deras barn inte borde umgås med mig, släktingar som inte vill veta av mig, klasskamrater som godtyckligt utnyttjat mig eller lärare som bara sett en som ett missfall. Har gett men aldrig fått något tillbaka. Sedan lågstadieåldern har jag känt att jag blivit behandlad som luft och känslan att man inte finns till bland andra är det som svider allra mest.
Kan nämna flera exempel på traumatiserande barndomsminnen. Jag skulle börja första klass och var helt hypad över detta. Hade klippt mitt hår och köpt nya skor tillsammans med päronen. Vilken fin dag som helst. Alla som samlats på skolgården bjöds på glass och när jag väl skulle ställa mig i kön, så gick varenda en före mig. Varenda en. En del frågade men de äldre eleverna bara gick före och vad hade jag att sätta emot dem? Så alla fick gå före i kön. Och då, plötsligt nog, tog all glass slut efter att allt fler elever tog sin andra omgång glass och jag fick inte ens hålla en strut i min hand. Hela min dag var förstörd och med tårar i ögonen såg jag på när alla “de andra bättre människorna” hade en glass i sin hand och lärarna som jag till en början avgudade gjorde ingenting. De såg inte ens på mig, utan medgav högt att glassen var slut och i den stunden insåg jag min plats i hackordningen. 7 år gammal var jag.
Samma lärare hade extremt låga förväntningar av mig. Under utvecklingssamtal fick mina föräldrar höra att jag aldrig skulle lära mig att läsa eller att skriva. Det vore helst meningslöst att ha mig i en vanlig klass. Anledningen? för att jag inte kunde rätta mig efter vuxnas instruktioner. Jag kunde inte sitta still helt enkelt. Jag hade redan tillräckligt med bekymmer och nu sitter en vuxen person och dikterar redan i förskoleklass vad jag har för framtid? 10 år senare går jag ut gymnasiet med höga betyg i alla ämnen och stipendium, och jag hade velat ge den läraren mina avgångsbetyg men i den stunden hade jag extremt dålig självförtroende p.g,a detta och kände att jag svek mina föräldrar genom att vara så misslyckad.
Framförallt tjejerna på lågstadiet/mellanstadiet var äcklade av mig. Det kommer jag ihåg, då jag skulle börja i en ny klass och fick elakt skrivna lappar på min bänk och märkligt nog var det en tjej som hade en crush på mig och som blev retad av hennes vänner som var förbluffade över hur det ens var möjligt. De sa till mig att jag var ett äckligt mongo. På rasterna blev jag nedtryckt och slagen av två olika häxor till psykfall. Ingen lärare ingre utan såg på. De vuxnas svek upphörde inte där och jag har sedan dess haft väldigt svårt med att lita på lärare och med relationen till någon det motsatta könet som jag aldrig haft ens en vänskaplig relation med. Inte av hat, men på grund av att man känner sig som en alien.
Vid ett annat tillfälle hade jag nyss flyttat till en WT neighbourhood utanför en mellanstor stad och skulle börja i en ny klass. Jag tillhörde redan den lilla skaran elever som eftertraktades hårt bland skolans mobbare och rasterna var en ren överlevnadskamp för att slippa bli förudmjukad. För att slippa allt elände låste jag helt enkelt in mig på skoltoaletten och gick ut när klockorna ringde in. En äldre lärarinna gick oftast in och kollade om dörrarna var låsta längre än vanligt och slängde ut mig. På skolgården gick jag mestadels själv. Det kändes fruktansvärt då jag blev utstirrad och gäng efter gäng var på mig.
De få “vänner” jag haft har oftast gjort narr av mig eller fått mig att inse vilken värdelös skit jag är. De undantagsvis “riktiga” vänner jag haft har jag idag inte kontakt med. Jag vet inte ens om de vill veta av mig. Då jag känner att deras liv är bättre utan mig. Har ändå inget att tillföra.
Det jag nämt hittills är bara ett axplock, resten blir för långdraget.
Sedan högstadiet har mitt liv varit en enda nedåtgående spiral. En total katastrof som utmynnade i destruktiva åsikter om allt och annat. Jag försöker än idag göra upp med mina snedsteg men det ligger bara det och spökar. Jag har svårt att förlåta mig själv och när det dyker upp får jag extrem ångest. Hade jag haft en tidsmaskin hade jag åkt tillbaka och rättat varje misstag men var så fruktansvärd trasig efter flera år av misär att jag var helt lost. Mina betyg i grundskolan var urusla, godkända men inte mer. Höga betyg i SO och språkämnena dock.
När jag började på gymnasiet blev det genast bättre men då jag gick på samma gymnasieskola med personer som jag redan hade gått med i grundskolan, visste några vem jag var och kunde trycka på känsliga punkter, vilket jag givetvis fruktade. Detta var min akilleshäll, och kom i uppfyllelse när jag började gymnasiet. Vissa delar av skolan undvek jag, och dessvärre nog fick några ur min klass reda på min bakgrund, men jag klarade gymnasiet utan mobbning som tur var men var något av en alien.
Jag tog studenten förra året och betygsmässigt klarade jag det väldigt bra, men trots mina 3 år på gymnasiet, har jag idag inte kontakt med någon. Jag lyckades aningen bättre socialt på gymnasiet, och hade umgänge med några som verkade ha samma problem men var trots det inte bjuden till någon studentmottagning utan åkte hem direkt efter utspringet och lyssnade på en ljudbok.
Nu har jag har suttit i snart ett helt isolerad hemma med distansstudier och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är deprimerad, har ingen kontakt med vännerna som är få till antalet, och funderade i vintras på att ta mitt liv men övervägde att inte göra detta då detta hade slagit hårt mot mina ensamma föräldrar. Tinderkärleken som jag så ivrigt längtade efter uteblev och jag fruktar att mitt liv blir förpassad till ensamhet. Oskuld är jag såklart.
Å andra sidan har jag försökt att acceptera detta men rädslan är vad andra kommer att tro om mig och bara bekräfta sina fördomar. Jag vill på nåt sätt visa revansch. Därför ställer jag orimligt höga krav på mig med mina studier, för att kompensera för mina andra brister. Jag läser i.o.f.s i princip all min vakna tid och gör väldigt lite annat som kan benämnas som en social aktivitet. Bor hemma hos föräldrarna men är på väg att flytta snart.
Min enda räddning hitills har varit mitt stora intresse för filosofi och historia som gör att jag kan verkligen kanalisera all min energi till mina intressen och undvika att tänka på allt ont som drabbat mig.
Har aldrig genomgått en utredning eller varit hos en psykolog eller så men om jag skulle tippa på ngt så är det asperger + bipolär sjukdom. Har stundtals problem med att jag har maniska perioder där jag är hur produktiv som helst, och en del perioder då jag knappt kan stiga upp ur sängen utan att ha negativa tankar.
Så kära flashbackare, finns det någon räddning? eller är jag en helt misslyckad trashmänniska som inte borde få föra sina gener vidare?
Under hela mitt liv har jag fått ständigt behövt utstå psykisk misshandel från omgivningen vare sig det är vänners eller klasskamraters föräldar, som hävdar att deras barn inte borde umgås med mig, släktingar som inte vill veta av mig, klasskamrater som godtyckligt utnyttjat mig eller lärare som bara sett en som ett missfall. Har gett men aldrig fått något tillbaka. Sedan lågstadieåldern har jag känt att jag blivit behandlad som luft och känslan att man inte finns till bland andra är det som svider allra mest.
Kan nämna flera exempel på traumatiserande barndomsminnen. Jag skulle börja första klass och var helt hypad över detta. Hade klippt mitt hår och köpt nya skor tillsammans med päronen. Vilken fin dag som helst. Alla som samlats på skolgården bjöds på glass och när jag väl skulle ställa mig i kön, så gick varenda en före mig. Varenda en. En del frågade men de äldre eleverna bara gick före och vad hade jag att sätta emot dem? Så alla fick gå före i kön. Och då, plötsligt nog, tog all glass slut efter att allt fler elever tog sin andra omgång glass och jag fick inte ens hålla en strut i min hand. Hela min dag var förstörd och med tårar i ögonen såg jag på när alla “de andra bättre människorna” hade en glass i sin hand och lärarna som jag till en början avgudade gjorde ingenting. De såg inte ens på mig, utan medgav högt att glassen var slut och i den stunden insåg jag min plats i hackordningen. 7 år gammal var jag.
Samma lärare hade extremt låga förväntningar av mig. Under utvecklingssamtal fick mina föräldrar höra att jag aldrig skulle lära mig att läsa eller att skriva. Det vore helst meningslöst att ha mig i en vanlig klass. Anledningen? för att jag inte kunde rätta mig efter vuxnas instruktioner. Jag kunde inte sitta still helt enkelt. Jag hade redan tillräckligt med bekymmer och nu sitter en vuxen person och dikterar redan i förskoleklass vad jag har för framtid? 10 år senare går jag ut gymnasiet med höga betyg i alla ämnen och stipendium, och jag hade velat ge den läraren mina avgångsbetyg men i den stunden hade jag extremt dålig självförtroende p.g,a detta och kände att jag svek mina föräldrar genom att vara så misslyckad.
Framförallt tjejerna på lågstadiet/mellanstadiet var äcklade av mig. Det kommer jag ihåg, då jag skulle börja i en ny klass och fick elakt skrivna lappar på min bänk och märkligt nog var det en tjej som hade en crush på mig och som blev retad av hennes vänner som var förbluffade över hur det ens var möjligt. De sa till mig att jag var ett äckligt mongo. På rasterna blev jag nedtryckt och slagen av två olika häxor till psykfall. Ingen lärare ingre utan såg på. De vuxnas svek upphörde inte där och jag har sedan dess haft väldigt svårt med att lita på lärare och med relationen till någon det motsatta könet som jag aldrig haft ens en vänskaplig relation med. Inte av hat, men på grund av att man känner sig som en alien.
Vid ett annat tillfälle hade jag nyss flyttat till en WT neighbourhood utanför en mellanstor stad och skulle börja i en ny klass. Jag tillhörde redan den lilla skaran elever som eftertraktades hårt bland skolans mobbare och rasterna var en ren överlevnadskamp för att slippa bli förudmjukad. För att slippa allt elände låste jag helt enkelt in mig på skoltoaletten och gick ut när klockorna ringde in. En äldre lärarinna gick oftast in och kollade om dörrarna var låsta längre än vanligt och slängde ut mig. På skolgården gick jag mestadels själv. Det kändes fruktansvärt då jag blev utstirrad och gäng efter gäng var på mig.
De få “vänner” jag haft har oftast gjort narr av mig eller fått mig att inse vilken värdelös skit jag är. De undantagsvis “riktiga” vänner jag haft har jag idag inte kontakt med. Jag vet inte ens om de vill veta av mig. Då jag känner att deras liv är bättre utan mig. Har ändå inget att tillföra.
Det jag nämt hittills är bara ett axplock, resten blir för långdraget.
Sedan högstadiet har mitt liv varit en enda nedåtgående spiral. En total katastrof som utmynnade i destruktiva åsikter om allt och annat. Jag försöker än idag göra upp med mina snedsteg men det ligger bara det och spökar. Jag har svårt att förlåta mig själv och när det dyker upp får jag extrem ångest. Hade jag haft en tidsmaskin hade jag åkt tillbaka och rättat varje misstag men var så fruktansvärd trasig efter flera år av misär att jag var helt lost. Mina betyg i grundskolan var urusla, godkända men inte mer. Höga betyg i SO och språkämnena dock.
När jag började på gymnasiet blev det genast bättre men då jag gick på samma gymnasieskola med personer som jag redan hade gått med i grundskolan, visste några vem jag var och kunde trycka på känsliga punkter, vilket jag givetvis fruktade. Detta var min akilleshäll, och kom i uppfyllelse när jag började gymnasiet. Vissa delar av skolan undvek jag, och dessvärre nog fick några ur min klass reda på min bakgrund, men jag klarade gymnasiet utan mobbning som tur var men var något av en alien.
Jag tog studenten förra året och betygsmässigt klarade jag det väldigt bra, men trots mina 3 år på gymnasiet, har jag idag inte kontakt med någon. Jag lyckades aningen bättre socialt på gymnasiet, och hade umgänge med några som verkade ha samma problem men var trots det inte bjuden till någon studentmottagning utan åkte hem direkt efter utspringet och lyssnade på en ljudbok.
Nu har jag har suttit i snart ett helt isolerad hemma med distansstudier och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är deprimerad, har ingen kontakt med vännerna som är få till antalet, och funderade i vintras på att ta mitt liv men övervägde att inte göra detta då detta hade slagit hårt mot mina ensamma föräldrar. Tinderkärleken som jag så ivrigt längtade efter uteblev och jag fruktar att mitt liv blir förpassad till ensamhet. Oskuld är jag såklart.
Å andra sidan har jag försökt att acceptera detta men rädslan är vad andra kommer att tro om mig och bara bekräfta sina fördomar. Jag vill på nåt sätt visa revansch. Därför ställer jag orimligt höga krav på mig med mina studier, för att kompensera för mina andra brister. Jag läser i.o.f.s i princip all min vakna tid och gör väldigt lite annat som kan benämnas som en social aktivitet. Bor hemma hos föräldrarna men är på väg att flytta snart.
Min enda räddning hitills har varit mitt stora intresse för filosofi och historia som gör att jag kan verkligen kanalisera all min energi till mina intressen och undvika att tänka på allt ont som drabbat mig.
Har aldrig genomgått en utredning eller varit hos en psykolog eller så men om jag skulle tippa på ngt så är det asperger + bipolär sjukdom. Har stundtals problem med att jag har maniska perioder där jag är hur produktiv som helst, och en del perioder då jag knappt kan stiga upp ur sängen utan att ha negativa tankar.
Så kära flashbackare, finns det någon räddning? eller är jag en helt misslyckad trashmänniska som inte borde få föra sina gener vidare?
