Tid är inte alltid pengar? "Sociala matbutiker" - erfarenheter och tips.

Under detta års skenande inflationen har jag själv fått se över mina utgifter.
Allt ifrån mejeriprodukter till dagligvaruprodukter som SFI-papper får sin egen kolum i ett excel-dokument. Antalet kolumner överstiger bredden på dataskärmen. I köket vägs varje livsmedel noga före och efter användning. Mjölken åker inte längre i slasken efter midnatt bara för att dagens datum överstiger "bäst före".

Hittade en artikel på DN om "sociala matbutiker" och sökte på Flashback utan att hitta något svar. Startar därför en tråd.
Som jag fattat det krävs att du ansökar om medlemskap i en "social matbutik", och därefter får du tillgång till butiken där du kan handla så mycket mat du vill till mycket förmånliga priser. Du får även tillgång till sociala funktioner som att prata och nätverka med andra som besöker butiken. Det måste vara det som gör matbutiken social?

DN publicerar en artikel om en kv*nna som reser 7 timmar (tur-retur) för att handla kaffe, och att hon tjänar på detta. Det får en att inse att tid inte alltid är pengar.

(bakom betalvägg)
https://www.dn.se/ekonomi/priserna-s...pa-billig-mat/

Vad har ni för erfarenheter av sociala matbutiker?
Var det svårt att bli medlem?
Har ni gjort några fynd där?
Hur mycket brukar ni handla?
Brukar ni även interagera socialt med de andra butiksbesökarna?

Det är bara att påvisa att du är fattig och i behov av allmosor för att klara dig genom dagen.

Det är inte direkt Skull and bones vi pratar om.

Hon är 65 och kan roa sig med 7 timmar buss

Jag fattar inte. Vem betalar varorna, om man får köpa dem jättebilligt? Vem betalar lönen till de som ska lyssna på de som vill prata?

Subkulturer och socioekonomiska livsstilar --> Matredskap och inköpsställen
/Moderator

Enligt artikeln är hon pensionär så hon offrar ju inte några inkomster på att resa.


Matmissionen som artikeln handlar om drivs av Stockholms Stadsmission och de får maten till skänks.
https://www.stadsmissionen.se/vad-vi-gor/matmissionen

Ah, tack.

Så ordet "social" här är alltså mer i betydelsen socialhjälp, än i betydelsen socialt nätverk.

På det sätt TS uttryckte sig fick jag intrycket att det handlade om ett nätverk där alla medlemmar på något mystiskt sätt tjänade varandra, typ som någon form av kommunism. Men så dumt var det alltså inte.

Det blir ju samtidigt inte helt olikt Skull and bones om det krävs en viss inkomst och att man måste bevisa den när man ansöker om medlemskap.


Möjligen. Den där kaffekoppen hon suktade efter måste smakat väldigt gott efter den där resan.

[quote=madtop|79848031]Enligt artikeln är hon pensionär så hon offrar ju inte några inkomster på att resa.

Jag ser själv över mina utgifter för tillfället, så har full förståelse för att tid inte hjälper till att tillgodose basbehov för den som har det knapert.
De som säger "tid är pengar", kanske är det möjligt att det även slutar gälla vid en viss ålder?


Namnet förvirrar mig fortfarande, och jag undrar hur man tänkt.
Det moderna sättet att använda "sociala" är som i t ex "sociala medier" och "sociala nätverk", "sociala mötesplatser".
Att använda det för att syfta på någon slags social hjälp känns lite förlegat, och missvisande.

Har googlat lite och det verkar som att även icke-medlemmar får tillgång till butikerna och det sociala utbytet som finns där, men att de får betala tre gånger så mycket i pris för alla varor.
Förstår inte varför man inte bara kallar det "Fattigmanslivs" eller "Socialhjälpsbutiken".

Nu är hon 65, så det spelar ingen roll. Men för en annan är det som att bränna en hel arbetsdagsinkomst minus kungens allmosor för att spara lite kaffepengar