Emil i Lönneberga och Madicken - Hur historiskt korrekta?

Vad menar du mörk? Abbes pappa som är alkoholist samt Lus-Mia som stjäl och får smaka rottingen?

Var livet verkligen så eländigt för en som Alfred eller är det dagens värderingar och PK-samhälle som försöker skjuta in problem där problem inte fanns? De fick väl mat och husrum och säkert en liten lön för det arbete de gjorde. Anton själv gick väl på utedass och där fanns inget varmvatten att tvätta sig med och det var nog rätt dragit vintertid.

Vad gäller relationen man/kvinna så försöker man idag lura i barnen att kvinnor förr i tiden var förtryckta och att män var som talibaner. Att kvinnlig rösträtt skulle varit en kvinnorörelse. För det första fick män rösträtt bara några år tidigare, men inte alla män. För det andra så var vill jag minnas att majoriteten av kvinnorna själva emot kvinnlig rösträtt men att det drevs igenom tack vare män. Så som Anton och Alma i Emil och Jonas och Kajsa i Madicken framställs, så var nog vanliga relationer. Jag är så pass gammal att jag träffat många släktingar födda i slutet på 1800-talet och 1900-talet början och det finns inte en chans att det pågick våldtäkter inom äktenskapet eller att mannen pryglade sin hustru.

När jag växte upp så hade lantbrukaren (född 1919) på vårt sommarställe en dräng (född 1910). Lantbrukarens gård hade gått i släkten sannolikt i hundratals år. Drängen bodde med sin syster i föräldrahemmet. Systern hade varit piga i hela sitt liv. När hon fick sin första pension, garanterat minstapension, så kände hon sig rik. Bland det första hon gjorde var att köpa en kristallkrona. Deras hem var ett vanligt svenskt torp men en liten tillhörande ladugård och en svinstia/garage. Det låg på en höjd med 50-100 meter ner till vattnet längs en sluttning. Deras gård gick för ca 4 miljoner omkring år 2000. De var alltså dräng och piga och hade jobbat för småpengar hela livet men bodde på ett ställe som förr var ett enkelt boende men som dagens samhälle värderade som extremt värdefullt.



Var sexuella övergrepp och aga mot anställda verkligen ett utbrett fenomen eller är det i stil med upplysningstiden och medeltiden, där man i den förra försöker måla upp en skitig bild av de som levde under medeltiden för att distansera sig från dessa ungefär som att "vi är så mycket bättre"? Naturligtvis var det hårt, men det var ju hårt för alla. I Sverige har vi inte haft så där förskräckligt stor skillnad mellan hög och låg. Jag vet att jag läste för några år sedan om livet på storgods och drängar och många hade mer än drägliga förhållanden. En godsägare i Sörmland nämndes som behandlade sina drängar illa men som jag uppfattade det stod det beteendet ut vilket indikerades i framför allt på det sättet man valde att skriva om det. Samma sak innan anställda fick det anställningsskydd man har idag. Man hade större lojalitet mellan arbetare och företagare förr i tiden och den företagare som misskötte sig fick stå med skammen i samhället. Man var ju inte lika rörlig och flyktig då som nu så var man en dålig människa så visste alla om det. Jag har kvar kontraktet från när huset jag bor i byggdes i början av förra århundradet. Där förbinder sig byggmästaren att hålla sig med nykter personal. Var det anställda som kom berusade till jobbet så är det kanske inte mer än rätt att man blev av med jobbet.





När jag växte upp på 70-talet så hade vi det ju såklart modernt i stan men när vi var på landet så hade vi mer gemensamt med Emil och Saltkråkan än stadslivet. Vi kunde som barn fritt ströva i skogen och på ängar, meta abborrar, leta kattungar, mata grisarna, ge kalvarna mjölk. Ibland bredde vi mackor och så stack vi barn ut med båten och kunde vara ute på öarna och bada en hel dag. Som sjuåring bar man kniv varje dag på landet. Ibland gick vi upp kl. 5 för att ge oss ut och fiska. Våra föräldrar släppte iväg oss. Jag gick lika gärna på utedass som på wc i huset. Idag skulle du nog inte ens få in mig på ett utedass, men då var det inget konstigt. Livet på landet nära naturen är ett fantastiskt härligt liv.

"Madicken" är baserad på en riktig person. Astrids bästa vän då hon gick i skolan.

Nja, kanske inte helt korrekt det du påstår.
Det behövs nog lite förtydlingar är jag rädd.

När du skriver om "befolkningsökningen," så är det knappast någon huvudorsak, och dessutom så led sju 1800-talet - särskilt den sista delen - av en befolkningsminskning av rang (pga att folket tog sitt pick och pack och drog västerut).

Det som alltså hände, som blev förklaringen till varför Emils pappa hade både en inneboende dräng och en piga, det var för att något som kallas "skiftesreformerna" hade genomförts vid den tiden, och höll på att slutföras.

Det betyder att där folket innan hade bott, relativt tryggt, i små byar med stark gemenskap och kollektivism, nu blev tvungna att splittras - och inte alla hade råd att behålla gård med åker.
De som blev över, de blev ju tvingade att klara sitt uppehälle på något annats sätt, oh vanligast var att ta in som hushjon i någon av de mer lyckligt lottade fd grannarna (eller i någon annan trakt, för att slippa skammen att vara hjon hos fd grannen).

Det fanns alltså inte plats och inte pengar.
Det var ju äldste sonen som fick lov att överta gården, och i de fall det fanns fler syskon - och inga pengar - så var det bara att dra.


En annan sak som hände under den tiden (sista hälften av 1800-talet) var ju att industrialismen fick fart ordentligt, och det gjorde att de arbets- och arvslösa började flockas kring fabrikörernas fabriker, då dessa ofta hade plats för ett par nya händer som kunde ta över efter de som blivit utslitna.
Fabrikerna började växa upp i städerna, och därför flyttade folket in till städerna också.
"Urbaniseringen" som det alltså kallas.

Så icke i Lönneberga, var det väl inte fanns några fabriker.


Angående Fattigstugan" så var det något som man alltid sett som en "kristlig plikt," mer eller mindre.
Och fanns det ingen särskild stuga så fick de arma satarna helt enkelt flytta in hos någon av grannarna, som i tur och ordning tog hans om den fattige. Dvs gav mat och husrum, och sällskap såklart.

Gr vi ännu längre tillbaka så finns det vissa uppgifter som tycks tala för att det fanns hela byar för tex "sinnesslöa," och allmänt handikappade och fattiga, som stora delar av regionen bidrog till.


---

"Rasmus på luffen" är som du skriver naturligtvis en slags idealisering, men skildrar ändå det ständiga vandrandet mellan arbetsplatser som skiftesreformerna gav upphov til.

"Pelle Erövraren" är en anna sådan, som förvisso knappast kan kallas för idealisering ...
men den skildrar ju också hur fattigt folk blev tvungna att resa, ibland långt, för att få arbete och husrum.

Det fanns ju även arbetstvång och särskilt i städerna blev löst folk inburade på fästning på vatten och bröd, eller dömda till arbetshus.
Det betydde inte att städerna var någon slags under av säkerhet, för tvärtom så var det där alla möjligheterna fanns tillgängliga på ett och samma ställe, för den rotlösa att gå hela vägen in i ett "Life of Crime."
Det var inte ovanligt, snarare regel än undantag, att barn som blivit utkastade, eller rymt, gick samman i barngäng och försörjde sig på både mer och mindre allvarlig brottslighet.
Och i det kan ju "Oliwer Twist" förstås som nästan en dokumentär skildring (fast bara det att den utelämnar det riktigt räliga som barnprostitution och barn som lejda mördare).


---

Om Emil i Lönneberga hade varit på riktigt, så hade lillasyster Ida fått välja mellan att antingen gifta sig med någon arvtagare i lämplig ålder, så fort som bara möjligt efter hon nått sådan ålder.
Eller att antingen bo kvar hemma hos Emil - som hade fått ta över gården - som en av byns utskrattade ogifta nuckor.
Eller gå ut och säga anställning som piga.

Fast jag antar att Emil hade jagat iväg henne redan innan hon ens nått konfirmationsålder, så hon hade rymt hemifrån och sätt sig till "lyckan i storstaden."
Där hade hon kanske haft tur och fått jobb på någon av fabrikerna och träffat en borgare som fattat tycke för tösen från landet.

Ja, och Emil hade nog inte kommit lågt efter, med tanke på att han hade supit och spelat bort gårdens alla pengar och ägodelar. Så Emil hade blivit tvingad at utblottad ta sig till stan, var han hade tagit anställning i tex den växande varvsindustrin och blivit en av bråkstakarna som krävde sina rättigheter och slogs mot militären.
Eller utvandrat till Amerika för att bli revolverman i Chicago.

Anton hade ju därmed kunnat köpa Lönnebergagården för alla sina så ansvarsfullt hopsparade riksdaler och ören - och med dess hjälp äntligen fått pigan att tacka ja till äktenskap och gemensamt liv som småbönder.

Här är en publikation som TS kanske förmår uppskatta.

Emil och Madicken – En studie av Astrid Lindgrens historiebruk
https://www.diva-portal.org/smash/ge...FULLTEXT01.pdf


Noga räknat talar Lina bara om "jordbävningen i Amerikat", och "kometen" nämns utan några epitet. Det hade stått i ortstidningen om den (citatet är från länken ovan):

Det var så nämligen att folk i Småland gick och väntade på en stor komet som skulle komma, och nu hade det stått i Vimmerbytidningen att just den 31 oktober skulle kometen komma rykande och kanske smälla till jordklotet så att det gick i tusen bitar.

Och som sagt finns det mängder av kometer därute, och även landsortspressen i 1900-talets början skrev emellanåt om såna himlakroppar. Se till exempel Söderhamnskurirens notis av den 3 augusti 1903:

En komet kan för närvarande, om det är klart väder iakttagas på aftonhimlen i närheten af Stora Björns stjärnbild. Denna komet, som upptäckts af astronomen Borelly, befinner sig på ett afstånd af "endast" 50 miljoner km. från jorden och visar sig som en stor töckenfläck. På en af astronomen Wolff i Heidelberg tagen fotografi visar det sig, att kometen har icke färre än två svansar.

Emils eskapader handlar ofta om sådant som Astrids farsa Samuel August Ericsson, född 1875, hade upplevt och berättat om. Det var fenomen och förhållanden som redan i hans dotters barndom på 1910-talet låg långt tillbaka i tiden.

Min pappa tyckte om att berätta. I hela sitt liv berättade han. Om allting, stort och smått, gammalt och nytt, allt som föll honom in. Han berättade om hur han – precis som Emil – tjänade pengar som grindpojke hemma i Sevedstorp, och hur han – precis som Emil – fångade 60 tjog kräftor under en enda mörk augustinatt, och precis som Emil lyckades han en gång lugna en galen ko genom att släppa ihop henne med ett par andra kor som hade mer förstånd. Det där som min pappa berättade, om grindpengar och kräftfångster och galna kor och kittliga hästar och auktioner och husförhör och fattigstugor och marknader och bondkalaser och jag vet inte allt, det kom med i böckerna om Emil. Det blev liksom en ram omkring alla hans hyss. Hyssen fick jag hitta på själv, åtminstone de flesta. För även om min pappa var rätt påhittig, när han var liten, så gjorde han väl inte fullt så många hyss som Emil.

Just skildringen av husförhöret i Än lever Emil i Lönneberga verkar, enligt min uppfattning, som hämtad från ett par decennier före sekelskiftet. Tvånget att delta i husförhör upphörde 1888, och i Nordisk Familjeboks artikel från 1909 framgår det att hela institutionen ändrat karaktär.

Den sedan 1765 gällande förordningen om plikt och straff för dem, som försummade husförhören, är sedan 1888 upphäfd. Sedan folkundervisningen hunnit sin nuvarande utveckling, ha husförhören ej längre sin forna betydelse som kontroll af folkets läskunnighet o. s. v., men kunna, då de bereda tillfälle till själavårdande samtal mellan prästen och församlingsmedlemmarna, ännu fylla en viktig uppgift i den kristliga folkuppfostrans tjänst.

Emil-böckerna innehåller ju en del mer realistiska inslag än Bullerbysviten, där finns både fattigstuga och fylleri och grisslakt och livshotande blodförgiftning. Ändå kan man inte komma ifrån att just husförhöret är rätt idylliserat. Prosten i Lönneberga verkar vara en jovialisk figur som inte blir arg för att Lina svarar galet. I verkligheten var förhören säkert ofta ganska ångestfyllda tillställningar, där de som inte kunde svara på prällens frågor blev offentligt utskrattade och socialt stigmatiserade. Att kuggas i husförhöret gjorde väl att man inte ens fick gifta sig.

Då man bläddrar i tidningar från de aktuella årtiondena, speciellt liberala sådana, hittar man nyheter och artiklar med öppen eller mer försynt kritik mot husförhören och katekesplugget. I Stockholms Tidning den 19 oktober 1888 finns en kort notis från Nora:

Endast en person infann sig till ett husförhör, som nyligen hölls här. — Ett tidens tecken så godt som hågot annat.

I liberala Söderköpings-Posten från den 28 september 1888 skriver signaturen Vitus (det handlar om Johan Petrus Petrée, 1837-1907) en dråplig krönika, Om husförhör och långka'kesen. Tonen är sarkastisk, men man kan inte ta miste på vad skribenten tycker.

För några år sedan bevistade äfven jag ett husförhör å vår ort — ty jag var bjuden på kalaset. Och jag kom händelsevis så tidigt att förhöret pågick, hvilket jag ej ångrar. Ty det var rätt muntert.

En 50-årig dräng och en 20-årig piga framkallades till pastorn, som satt vid ett stort hvitmåladt fällbord å hvilket husförhörsboken, en vattenkaraffin, en silfversnusdosa, "testamentet" och den oumbärlige långkatekesen voro placerade. Rundt om i stugan i dubbla rader på långa bräder, der stolarna ej räckte till, satt "roten" högtidsklädd och försökte se andäktig ut. Nere vid dörren stod en hel klunga med vitluggiga pojkar och drängar och hade åtskilligt "fyr" för sig — i smyg förstås, så att pastorn ej skulle märka det.

Framför bordet stodo nu, som jag nämndt, två "delinqventer" och sågo olyckliga ut. Ty vördig prosten sköt upp sina glasögon i pannan, bläddrade mycket tankfullt i den ominösa husförhörsboken och dito långakatekesen hvarefter han till den 50-åriga drängen framstälde en fråga i full öfverensstämmelse med "barnaläran".

Svaret följde mullrande och tonlöst ord för ord som det stod anfördt under frågan.

— Detta var rätt min kära Anders Petter, sade pastorn. Jag hör med nöje att du har en god kristendom. Men kan du nu äfven göra reda för det heliga styckets innehåll. Kan du till en början säga mig hvilka som äro våra andeliga fiender?

Tystnad.

Anders Petter såg mycket enkel ut och sneglade under en lingul, tofvig lugg på Kristin, som stod vid hans sida med knäppta händer och af såptvättning ovanligt högt skinande kinder.

— Nå-e, kanske du Kristina, som jag ser har a i kristendom, kan säga mig hvilka som äro våra andeliga fiender?

— Presterna, framhviskade Kristin med osäker röst, rodnade och neg.

Detta oväntade svar hade så när kommit pastorn att tappa koncepterna. Och hvem kan undra på det. Bönderna, som sutto på bräderna rundt omkring stugans väggar togo fram sina snusdosor och bjödo hvarandra en pris af "Svartens bästa", och pojkarna der nere vid dörren busade ut i förstugan hvarifrån ljudet af en dämpad munterhet seda inträngde i det högtidliga husförhörsrummet.

Läs resten själva!

Alltnog, husförhör är nog roligare att läsa om när de väl hör till det förgångna. Och i alla händelser är det roligare att läsa om dem än att själv delta!

Nja, jag känner väl till skiftesreformen och befolkningsexplosionen på 1800-talet. Fram till ca 1800 hade vi i princip ingen befolkningstillväxt då snitt 2 barn överlevde. Men med hjälp av nya redskap inom jordbruket fullkomligt exploderade vår befolkning och fler barn överlevde.

Hur vet man det? tja, år 1800 var ett hemman en enhet som en vanlig bondefamilj ansågs kunna leva på. 1850 hade prästen 3/4 hemman i lön och klockaren (kyrkvaktmästaren) 1/4 hemman. Då måste man förstå att prästen var en herreman och klockaren (en vanlig familj) ansågs nu kunna leva på 1/4 av den jord som krävdes år 1800 (gränserna för ett hemman var de gamla från 1700-talet men vad som ansågs behövas för att överleva hade anpassats).

Jag känner väl till skiftesreformen (mitt hus skiftades tex från byn på 1820-talet). Innan skiftesreformen hade marken man brukade varit liten och inhägnad och djuren betade fritt på resten. Ett oerhört slöseri av resurser.
Ingen blev jordlös pga skiftesreformen. Däremot samlades marken och allmänningarna (som alla byar hade) delades upp.

Med lika arvsrätt sedan 1845 var Ida ett kap. Emil skulle fått gården men blivit tvungen att köpa ut sin syster. Och när hon kom till sitt nya hem hade hon heller inte blivit någon djävla piga utan husmor. De är de äldre som av svensk tradition hamnar i undantaget just för att undvika maktkonflikter.
Bondtösen Nergårds-Anna har 2000 riksdaler med sig i hemgift i romanen Raskens av Moberg och han brukade vara extremt noga med sådana uppgifter.

Men jag är inte oense med dig. Jag har sett dig skriva saker innan som jag gillar.

Min mormor och hennes familj genomgick husförhör på 1920-talet i Västmanland

Då jag har släktforskat märker jag att en stor del av drängarna slutar sina liv på fattighem eller liknande

Ja, det där är så djävla absurt. Men man kan bara påstå något sådant om man inte kan något om historia. Och om mottagarna är lika okunniga.

I sverige har brudparen av tradition själva gått fram till altaret just för att markera att de själva har valt partner. Vi har haft delad arvsrätt sedan 1845. När kvinnor kommit till nytt hem har hon blivit chef och farföräldrar har fått flytta ut i undantaget.

Det där med aga är minst lika absurt. När vi instiftade en lag mot barnaga på 70-talet så var det mer en manifestation än någon reell förändring. Vi agade nämligen inte våra barn i Sverige. Det fanns naturligtvis undantag men det var sällsynta.
Någon gång på 1800-talet (som jag inte minns när) så infördes en liknande lag när det gällde att aga kvinnor. Jag misstänker att även det hade väldigt lite reell betydelse (även om min farfar klådde upp farmor en gång på 50-talet så var det inget han brukade göra).

Ja, det lagstadgade tvånget att deltaga i husförhör upphörde på 1880-talet. Men folk ville hålla sig väl med prästen. Han satt nämligen som ordförande i princip alla nämder inom socken (prästen var statens utsände och på landet den med högst utbildning). Dessutom kunde han neka folk att gifta sig.
Så husförhören fortsatte.

Nån journalist frågade Astrid vad det blev av Emil. Hon svarade att han gjorde karriär som lokalpolitiker och blev kommunalråd. Vimmerby? Kanske fick han en riksdagsplats också.

Ida flyttade nog till stan och blev sekreterare hos säkerhetstjänstens avdelning för brevcensur. Sedan blev hon författare.

Instämmer i mycket, men inte har det varit normalt eller särskilt vanligt att man haft arrangerade äktenskap i Sverige. Redan Tacitus skrev runt 100 eKr att i Sverige så levde man och kvinna som jämlikar och de valde partner av fri vilja och av kärlek. Samma sak med vikingarna, de hade också ett jämställt förhållande. När det kommer till fridslagarna och våld i samhället men även i hemmet så kan jag rekommendera den här krönikan som har väldigt intressant information och mycket tänkvärt.
https://samtiden.nu/2021/07/hedersva...nas-betydelse/

Att det funnits idioter till män och idioter till kvinnor kommer man liksom inte undan, det kommer det alltid att finnas. Att däremot som skolan/MSM/samhället målar upp det för barnen idag att män våldtog sina fruar på löpande band, misshandlade och hunsade dem och kvinnor inte hade några rättigheter är en så flagrant lögn att man häpnar.



Jag har för mig att Sverige hade ca 1 miljon invånare runt 1600-talet och ca 5 miljoner omkring år 1900. 1960 var vi uppe på ca 7,5-8 miljoner. Alla mina mor/farföräldrar hade 5-12 syskon.




Vad skulle alternativet vara till fattighem menar du? Dö ensam, kall och hungrig i skogen? Fattighemmen fyllde väl sin funktion, nämligen att ge de utan resurser mat och tak över huvudet. Det finns ju folk även idag som knappt äger kläderna på kroppen. Det finns ställen i Sverige idag där utblottade hemlösa svenskar inte längre är välkomna utan man tar bara in zigenare och andra invandrare som man erbjuder dusch, säng för natten och mat.





Visst förekom det aga på 40/50-talet i Sverige. En av mina föräldrar talar om det ibland att dennes ena magister var väldigt bra men att han tillämpade aga med rotting. Redan då kändes det tydligen otidsenligt. Sedan är det min uppfattning att förbudet att aga barn gått till överdrift. Man får knappt ens ta tag i sitt barn eller höja rösten så riskerar du en orosanmälan och eventuellt förlorad vårdnad. Viss skillnad på att använda rotting eller godtyckligt örfila ungen mot att ta det i örat.




Jag har för mig att han blev riksdagsledamot.

Det var just för de sällsynta fallen som förbudet mot barnaga infördes. Det finns ändå personer som anser sig ha rätt att slå sina barn halvt fördärvade för att de inte tittar på dem på rätt sätt. Man kunde dessutom inte avgöra vad som var en tillrättavisning och vad som var totalt övervåld. Därför ansåg man det bäst att bara förbjuda barnaga helt och hållet. Sedan är det inte konstigt att barn får örfilar eller liknande. Jag såg en kvinna ge sin son en örfil helt öppet inför folk för ungefär femton år sedan. Men hon verkade vara thailändska.