Ett fenomen som är gammalt som gatan men fortfarande aktuellt är kapabla män med korkade kvinnor.
Jag rör mig i en miljö där utbildningsnivån är extremt hög; folk har gått Handels, Tolkskolan, KTH och läkarlinjen - ibland i kombination. Nu när det gått några år sedan examen jobbar därmed folk på höga positioner på prestigefyllda företag, det är också vanligt att man startat eget.
Trots detta är många av dessa människors partners totala våp. Kvinnor som inte kan eller vet något - och som heller inte gör något.
Jag ser detta överallt och är förundrad över hur män som är intelligenta och ägnar dagen åt svåra förhandlingar, algoritmdesign och liknande kan känna att de får något tillbaka när deras livspartner i många fall inte ens har ett jobb - vad talar dessa människor om när de är ensamma? Eller är det Netflix för hela slanten (och hur står man i sådana fall ut med det?)?
De seriösa förhållanden jag haft har alla varit med kapabla kvinnor som har en karriär och är intellektuellt spänstiga.
Jag är aktiv på Tinder och sållar då hårt på utbildning - då jag är väl medveten om att de intellektuella behov jag har är relativt udda men att det är större chans att få dem tillfredsställda av en läkare/jurist/Investment Banker än en undersköterska eller gymnasielärare.
När jag berättar detta för män i min närhet blir de förskräckta och arga. En nästan började skrika på mig att det var hemskt att jag inte gav en sjuksystrar en chans (vilket jag inte gör) - jag tvivlar dock starkt på att reaktionen skulle varit lika stark (om någon alls) om jag sagt att jag bara vill träffa en tjej med stora bröst eller rött hår.
Så, frågeställningarna i tråden är som lyder;
1) Varför väljer intelligenta män inkapabla och passiva kvinnor som livspartner?
2) Varför blir folk provocerade av att man vill ha en partner som är lika smart eller, ännu hellre, smartare än en själv?
Jag rör mig i en miljö där utbildningsnivån är extremt hög; folk har gått Handels, Tolkskolan, KTH och läkarlinjen - ibland i kombination. Nu när det gått några år sedan examen jobbar därmed folk på höga positioner på prestigefyllda företag, det är också vanligt att man startat eget.
Trots detta är många av dessa människors partners totala våp. Kvinnor som inte kan eller vet något - och som heller inte gör något.
Jag ser detta överallt och är förundrad över hur män som är intelligenta och ägnar dagen åt svåra förhandlingar, algoritmdesign och liknande kan känna att de får något tillbaka när deras livspartner i många fall inte ens har ett jobb - vad talar dessa människor om när de är ensamma? Eller är det Netflix för hela slanten (och hur står man i sådana fall ut med det?)?
De seriösa förhållanden jag haft har alla varit med kapabla kvinnor som har en karriär och är intellektuellt spänstiga.
Jag är aktiv på Tinder och sållar då hårt på utbildning - då jag är väl medveten om att de intellektuella behov jag har är relativt udda men att det är större chans att få dem tillfredsställda av en läkare/jurist/Investment Banker än en undersköterska eller gymnasielärare.
När jag berättar detta för män i min närhet blir de förskräckta och arga. En nästan började skrika på mig att det var hemskt att jag inte gav en sjuksystrar en chans (vilket jag inte gör) - jag tvivlar dock starkt på att reaktionen skulle varit lika stark (om någon alls) om jag sagt att jag bara vill träffa en tjej med stora bröst eller rött hår.
Så, frågeställningarna i tråden är som lyder;
1) Varför väljer intelligenta män inkapabla och passiva kvinnor som livspartner?
2) Varför blir folk provocerade av att man vill ha en partner som är lika smart eller, ännu hellre, smartare än en själv?