Män på Flashback, gråter ni?

Jadå. Ganska ofta. Både till självklara grejer, som dödsfall och svåra sjukdomar i min närhet, men även till exvis filmer och dokumentärer. Blir jag berörd av en film fäller jag lätt tårar.

Gråter väldigt sällan på grund av att jag mår dåligt just därför att jag oftast mår bra och var längesedan jag förlorade någon närstående. Däremot har jag väldigt lätt för att sätta mig in känslomässigt i andras situation och kan fälla en liten tår av glädje eller sorg bara av sådant jag ser på TV om det påverkar mig tillräckligt.

Självklart gör jag det. Säkert en gång i veckan, ibland mer. Skulle inte känna mig som människa annars. Och då är jag ändå en glad skit för det mesta. Men man får ju för fan lyssna på sig själv.

(Fast nä: av reklam eller ett förlorat vad? Trollar du? Aldrig. Bara av verkliga skäl.)

(Ok, nu såg jag din gravidtråd och insåg att du bara tramsade. Men det gör inte jag.)

Hejdlöst.

Inte så ofta av sorg, däremot om någonting är väldigt fint känslomässigt kan det komma en tår (musik, film, noveller, whatever)

Kan bli gråtmild och nästan tårögd någon gång ibland men gråter aldrig.

När jag begravde min mor rann det en tår nedför min kind.

Det var en underlig upplevelse.

Jag gråter inte annars.

Ja, när jag blev outad på dumpen grät jag en skvätt

Samma här faktiskt!
Men det ser jag som positivt, det här känslomässiga har kommit på senare år.
Jag som trodde att en sådan sida hade gått mig förbi i genpoolen.

Har blivit känslosammare med åren märker jag. Tårar börjar komma lättare både av sorg och av glädje. Oftare det senare. Inte så jag bölar och det flödar, men går inte att hålla ögonen torra.

Typexempel är vissa filmer. Spielbergs Color Purple är en av mina favoritfilmer som jag sett minst 10 gånger och det finns tre scener där jag bara måste lämna rummet. Särskilt allra sista scenen.
Även så simpla saker som typiska amerikanska feel-good idrottsrelaterade kan få mig tårögd. Slutscenen i The Rookie när Dennis Quaid möter sin farsa i tunneln efter matchen och vandringen ut prickar mig alltid.

Sen finns det vissa som är ren självtortyr. Klipp på YouTube när fosterbarn som vuxit upp i födelsedagspresent eller Julklapp till sin fosterfar/fostermor som present ger ett kuvert med adoptionspapper eller de där med soldater som varit borta ett år eller mer kommer hem och överraskar sina barn.

Sist jag fällde tårar var för några dagar sen. Ett klipp på två ukrainska barn 10-12 år som landat i Italien och togs emot av alla de andra barnen som hade förberett en ordentlig välko9mst där de leddes in till sina klassrum.

Senast jag fick tårar i ögonen av sorg var när jag efter - längre uppehåll - stötte på en kompis som plötsligt blivit väldigt sjuk, gått ner otroligt i vikt på bara några månader, och inte har lång tid kvar.

35 år sedan jag grät när jag var 8 år pga att jag hade ont i magen, hade skämts som fan om jag gjorde det idag även om jag hade varit själv. Känns på något sätt som man är bög om man gör det, förstår dock om man gör det av smärta.

Flyttar.

Medicin och hälsa --> Manosfärer, maskulinism och mansrörelser
/Moderator