Detta är åtminstone mycket mer uppmärksammat nu än för ca tio år sedan, vilket är positivt. Förändring går men tar oftast lång tid.
Finns ett stort antal dokumenterade fall av folk som lider i flera år av men från detta. För de som tänker att det kan vara svårt att urskilja symptom som härstammar från medicinen från ens egen problematik är det ganska enkelt i många fall då helt orelaterade men svåra symptom som man aldrig haft förut uppkommer, även fysiska. Det är även lätt att förstå att det är medicinen som är problemet om symptomen så småningom försvinner efter att ha slutat med den. Exempel är akatisi (ren tortyr för de som har svåra fall av det), starka självdestruktiva impulser som verkar komma utifrån ingenstans, extrem aggression, permanent impotens, permanent tics, nervsmärtor m.m. Att som läkare nämna ångest, övervikt eller lite förvärrad depression som risk, och att det i värsta fall håller i sig i ett par månader, är oärligt.
Man går inte heller säker för att man har mått bra av medicinen till en början, då många får biverkningar mycket senare.
Grunden till problemet som jag förstår det, förutom lobbyism, är dålig moral inom forskningen, och det finns lösningar. En bra början är Ted Goldacre's projekt där han vill sätta hårdare krav på hur forskningsresultat hanteras. Idag tillåts man dölja oönskade resultat. Sverige är inte alltid mycket bättre då läkare och forskare tillåts få betalt av läkemedelsföretag även här. Det kan vara en stor anledning till att många patienter inte blir lyssnade på när de försöker berätta om problem med sina mediciner. Att läkarna dessutom går på "utbildningar" sponsrade av företagen borde vara oacceptabelt, då företagen har allt att vinna på att vinkla sina utbildningar till sina produkters fördel. Enkel logik.
Läser man på om hur företagen även tillåts påverka granskningsprocesserna för medicinerna så förstår man hur opålitligt hela systemet är, och därmed även medicinerna som godkäns inom det systemet.
Vill påpeka att även jag blev hjälpt första året eller så för väldigt svår depression, så är inte en sådan som tror att alla kommer att få extrema problem av det eller att ingen kan bli hjälpt. Poängen som många verkar missa är att riskerna är större och mycket mer problematiska än vad läkare och många andra försöker påstå, och människor förtjänar att få veta vilken risk de tar. De förtjänar också att inte bli beskyllda för nya symptom som inte beror på dem utan på medicinen, och att få rätt information om hur de på ett säkert sätt trappar ner vilket väldigt få läkare är tillräckligt pålästa om. De förtjänar också att bli tagna på allvar när de upplever problem. Det är vanligt att patienten beskrivs som problemet när det egentligen är biverkningar. Lösningen då är ofta att ge patienten fler mediciner eller högre dos av samma medicin, tyvärr.
Såna här problem är inte i närheten så ovanligt som många tror. Hjälpte till på ett av dessa typer av forum under en tid och såg nya människor komma in dagligen som var förstörda av biverkningar eller utsättningssymptom, och desperata efter hjälp och råd eftersom de inte fick någon riktig hjälp av samhället, då man fortfarande lever i förnekelse angående detta. Många hade heller inte psykiska problem utan fick det utskrivet för att ta sig igenom sorg, skilsmässa eller fysisk smärta. Både de med och utan svåra psykiska problem hade det precis lika jobbigt. Flera tog livet av sig och en stor aspekt av problemet var att de inte kände sig stöttade inom vården samtidigt som hela livet rasade ihop. Att inte bli trodd gör svårt lidande mycket svårare.
Detta förnekas och förminskas kraftigt trots att det är ganska vedertaget nu att bensodiazepiner och antipsykotika ofta är väldigt problematiska. Det är rätt så konstigt att man fortfarande vägrar se det stora problemet med liknande mediciner trots detta.
Det är nog inte förvånande för de flesta att det ser ut såhär om man tänker efter, då jag tror alla vet att det är helt naturligt för företag att försöka öka sina vinster så mycket som möjligt på bekostnad av allt annat. Detta blir ju på grund av det en sjävklar påföljd om inte rätt lagar finns som de kan hålla sig inom och ändå bidra.
Om man vill hjälpa till att göra något åt det kan jag föreslå att man skriver på Ben Goldacres namninsamling för mer ärlig forskning.
https://www.alltrials.net/petition/
Väldigt informativt, bra och lättsmält tal om problemet inom forskningen
https://www.youtube.com/watch?v=RKmxL8VYy0M
Om någon med utsättningssymptom läser detta, det som jag kan råda som hjälpte mig (frisk från det efter tre år av extrema utsättningssymtom) är 10% metoden för nedtrappning, generell princip för flera psykotropa läkemedel, kan anpassas individuellt men bra start. Googla. Okej om ni vill pma också. Ett annat råd är att gå upp i dos igen så lite som möjligt om ni har extrema problem med nedtrappningen, speciellt om det inte har gått så lång tid innan ni trappade ned sist. Stabilisera och försök trappa ned igen senare med ännu försiktigare dos. Undvik också helst att börja med andra mediciner eller ändra doser på andra mediciner under nedtrappning, kan förvärra symptomen för vissa.
Acceptera lidandet (innebär inte att ge upp) och kom alltid ihåg att det kommer gå över till slut. Dokumentera hur illa det är månadsvis (röstinspelning eller text), då det kan vara svårt att märka skillnad under flera månaders tid om förbättringen är långsam. Använd t.ex skalor så det är lättare att jämföra. Det kan hjälpa mycket att påminna sig om när man är nära att ge upp. Man kan se att det troligen var värre för 5 månader sedan än det är nu.
Skapa en lugn miljö med minimal fysisk och psykisk stress. Att inte kämpa emot det dåliga måendet är också viktigt tror jag, då det ofta förvärrar. Försök istället flyta med och ta en dag (eller en minut) i taget.
Ett sista simpelt men viktigt råd är sov, och sov på rätt tider om ni kan. Finns mycket mer jag kan säga, men blir för mycket text.
