Citat:
Ja, det tycker jag nog. Jag tycker synd om alla som dödas i detta vidriga krig (och i alla andra krig). Det verkar som om de stackars ryssjävlarna inte hade en aning om vad de skulle göra, och varför.
https://twitter.com/RFERL/status/1498001254810890243r
Ja, jag förstår. Jag har hört och läst otaliga krigsdeltagares (inklusive min egen far- och morfars) berättelser om hur det känns att döda en fiende, för att han inte ska döda dig först, eller kanske döda din mor eller din käresta. Sedan får man en chans att titta närmare på den döde motståndaren, och märker att han liknar dig själv, eller din bror, eller din kompis ...
Krig är en ohygglig företeelse, för alla som dras in i det. Jag erkänner gärna att jag tycker krigshistoria är intressant, att jag slukar litteratur och filmer i ämnet, och gärna besöker krigsmuseer och slagfält. Efter sådana besök har jag ofta känt mig bedrövad, men samtdigit glad över att mänskligheten nu blivit klokare.
Jag har varit i Verdun, stirrat på de oändliga raderna av vita kors och på det stora ossuariet, med benrester av tiotusentals stupade. Och jag har tackat Gud för att de forna "arvfienderna" Frankrike och Tyskland nu är vänner och allierade, och för att krig numera är en omöjlighet i de flesta delar av vårt vackra Europa.
Jag har varit i Poltava, där åtta länders flaggor (Ukraina, Ryssland, Belarus, Polen, Sverige, Finland, Tyskland, Estland) fladdrade i sommarvinden utanför informationscentret, i syfte att hedra alla dem som stupade, oavsett vilket språk de talade. Jag läste den svenska texten Tiden läker sår på monumentet utanför, och jag strövade runt på det forna slagfältet där majs och solrosor mognade i solen. Och jag tänkte att åtminstone en del av de där åtta länderna inte visat något större intresse att tillfoga varandra nya sår.
Efter sådana exkursioner brukar jag ofta läsa Den döende krigaren av Runeberg.
Han kom från ett fientligt land,
En oväns svärd han bar;
Dock fatta, broder, rörd hans hand,
Och minns ej, vad han var;
O, blott på livet hämnden ser,
Vid graven hatar ingen mer.
https://twitter.com/RFERL/status/1498001254810890243r
“We came because of [military] exercises. But we were lied to. And so now I’m here.” That's what a Russian soldier told the Ukrainian military, according to a video from a Telegram channel set up by authorities in Kyiv.Man får hoppas att videor likt denna ska träffa Putlers valboskap i Voronezj, Tver, Kurgan och Novosibirsk som ett klubbslag. Kanske de inser att en statschef som vill upprätta Ryssland "storhet" genom att skicka unga killar i döden, inte ska vara statschef. Aldrig någonsin.
Ja, jag förstår. Jag har hört och läst otaliga krigsdeltagares (inklusive min egen far- och morfars) berättelser om hur det känns att döda en fiende, för att han inte ska döda dig först, eller kanske döda din mor eller din käresta. Sedan får man en chans att titta närmare på den döde motståndaren, och märker att han liknar dig själv, eller din bror, eller din kompis ...
Krig är en ohygglig företeelse, för alla som dras in i det. Jag erkänner gärna att jag tycker krigshistoria är intressant, att jag slukar litteratur och filmer i ämnet, och gärna besöker krigsmuseer och slagfält. Efter sådana besök har jag ofta känt mig bedrövad, men samtdigit glad över att mänskligheten nu blivit klokare.
Jag har varit i Verdun, stirrat på de oändliga raderna av vita kors och på det stora ossuariet, med benrester av tiotusentals stupade. Och jag har tackat Gud för att de forna "arvfienderna" Frankrike och Tyskland nu är vänner och allierade, och för att krig numera är en omöjlighet i de flesta delar av vårt vackra Europa.
Jag har varit i Poltava, där åtta länders flaggor (Ukraina, Ryssland, Belarus, Polen, Sverige, Finland, Tyskland, Estland) fladdrade i sommarvinden utanför informationscentret, i syfte att hedra alla dem som stupade, oavsett vilket språk de talade. Jag läste den svenska texten Tiden läker sår på monumentet utanför, och jag strövade runt på det forna slagfältet där majs och solrosor mognade i solen. Och jag tänkte att åtminstone en del av de där åtta länderna inte visat något större intresse att tillfoga varandra nya sår.
Efter sådana exkursioner brukar jag ofta läsa Den döende krigaren av Runeberg.
Han kom från ett fientligt land,
En oväns svärd han bar;
Dock fatta, broder, rörd hans hand,
Och minns ej, vad han var;
O, blott på livet hämnden ser,
Vid graven hatar ingen mer.
Var tvungen att dela detta:
Citat:
Detta är som du skriver nästan underförstått på alla sidor i krig, men det är en skillnad mellan sympati och empati, de ryssar som medvetet söker sig till detta ser sig som Vietnams amerikanska soldater.
”Det var en kärlekshandling. De där männen vid fronten var min familj, mitt hem. De stod mig närmare än jag förmår uttrycka, närmare än några vänner hade varit eller någonsin skulle kunna bli. De hade aldrig svikit mig, och jag kunde inte svika dem. Jag var tvungen att vara hos dem, hellre än att låta dem dö och själv leva med vetskapen om att jag kanske hade kunnat rädda dem. Människor strider inte, det vet jag nu, för flaggan eller landet, inte för marinkåren eller för äran eller för något annat abstrakt. De strider för varandra.”
- William Manchester, Marinkårssoldat i Stillahavskriget.
- William Manchester, Marinkårssoldat i Stillahavskriget.
Det finns mycket att lära sig av hur vi krigar, det säger så mycket om oss som människor när vi vill förgöra varandra... alla våra sinnen verkar prioritera intensivare och vi relativiserar omedvetet och nästan automatiserat tills dammet lägger sig.
