Skvallertråden om professor Leif GW Persson

[LGWP] tillvann sig raskt rikspolischefens förtroende, till stort bekymmer för en del andra chefer vid styrelsen som var benägna att mana till viss försiktighet, eftersom det var känt att Leif G.W. hade många väl etablerade kontakter med massmedia, inte minst kvällspressen.
(...)
Dagarna efter valet 1976 gjorde samme Persson plötsligt en visit hos överdirektören Lennart Printz, som efterträtt Åke Magnusson. Avdelningschef Ulf Waldau var också närvarande.

Man kände först inte igen den unge forskaren. Han hade för dagen tydligen lagt av sin inom rikspolisstyrelsen välbekanta dress, i vilken proletärfransiga jeans med rund snusdosa, avtecknad i relief mot den tunnslitna bakfickan, ingick som speciellt kännemärke. Nu var han uppklädd i kritstrecksrandig kostym, vit skjorta och slips. Han undrade om han kunde få sitta och prata en stund. Det fick han förstås. På fullt allvar - i varje fall så som de båda ämbetsmännen fattade det - tog han upp frågan:

- Vad ska man egentligen satsa på nu? Borgerligheten eller socialdemokraterna?

- Ja, men du är ju för attan socialdemokrat redan, såvitt jag vet, genmälde den häpne överdirektör Printz.

- Men det spelar väl ingen roll, återtog Leif Persson. Nu gäller det att sitta rätt.

De båda andra hade svårt att tro sina öron, förvånade lika mycket över besökarens ambivalenta politiska attityder som över hans totala öppenhet.

(...)
Det var också någon på DN's redaktion som förlänade Leif Persson smeknamnet "Röda Läcket" med skämtsam anspelning på ett snusmärke (...)

(...) i början av 1977 utnämndes jag till chef för juridiska sektionen. Där arbetade jag när Carl Persson fick gå. Han hade fått för sig att DN-journalisten Peter Bratt (...) var en av dem som ledde drevet mot honom och fick också klart för sig att Leif G.W. Persson hade kontakter med Bratt. Calle stängde dörren för Leif, som inte längre kom in till Calle som tidigare. Damerna uppe hos Calle, och som tyckte att man ska uppträda i kavaj och slips när man går in till rikspolischefen, blev förstås nöjda.

Istället började Leif komma till mig som satt en våning inunder. han kom flera gånger i veckan och jag hade häcken full med jobb. Ibland kom han in och bara gick runt i rummet utan att säga något. bara för att känna en medmänskilg atmosfär. Ibland slog han sig ner och pratade och jag fick fungera som något slags bollplank eller mental moderator för honom. han var ju den som låg bakom avslöjandena om geijeraffären och det ringde en del fiender till honom; riksdagsmän, journalister och andra, och garvade i luren och sade: "Nu får du, din jävel!"
Då var det synd om Leif, men han repade sig. (...)